Linoleumattor, som en gång förknippades med status, hygien och modernitet, behandlas i dag som ett självklart slit- och slängmaterial. Vi kan ännu hitta fragment, slitna och utnötta, i garderober och under diskbänkar. I sällsynta fall påträffas dessa gamla vackra och färgstarka mattor i hela rum i något hus på landet.

Engelsmannen Nathan Smith beskrev redan 1763 en vaxduk till golv, där ytan på väv behandlades med en blandning av harts, tjära, vax, linolja och färg. Man hade upptäckt naturgummits – kautschukens – elastiska egenskaper och på 1790-talet användes det för första gången till en matta. Men inte förrän 1836 fick engelsmannen J. Pickersgill patent på att blanda värmd kautschuk med färg och valsa fast blandningen på en vävnad – en arbetsmetod som används vid framställningen av linoleummattor.

Mattor i mängder

Engelsmännen S.L. Runn och Elija Galloway tog 1851 patent på en matta som fick namnet Kamptulicon. Den blev mycket populär även om den var både dyr och exklusiv. Mattan tillverkades av en blandning av kautschuk, korkmjöl