Sopnedkastet var uppfinningen som slog två flugor i en smäll. Det sparade inte bara arbete för husmödrarna, som slapp springa upp och ner i trapporna med sophinken, utan gav också mer utrymme för grönska och lek på gårdarna som tidigare varit fyllda av soptunnor.
Det moderna sopnedkastet utvecklades i början av 1920-talet av arkitekten Sven Wallander. Man får ofta höra att det är han som uppfunnit sopnedkastet, men i själva verket hämtade han idén från USA vid en studieresa 1920. Eftersom de amerikanska sopnedkasten inte hade så stora likheter med den modell vi ser i våra svenska flerfamiljshus är Sven Wallander ändå värd all beundran för sitt utvecklingsarbete, men vägen från ritbord till färdig produkt var allt annat än rak.
Förbjudet men byggt
De första sopnedkasten enligt Sven Wallanders patent installerades 1923 i ett hus på Valhallavägen som han själv hade ritat. Tillståndsansökan avslogs omedelbart av hälsovårdsnämnden. Då svarade Sven Wallander att nämnden visserligen kunde förbjuda att man använde sopnedkast, men inte att man byggde dem. Och så blev det. Huset på Valhallavägen fick sina sopnedkast, som så småningom också godkändes av myndigheterna.
Sven Wallander överlät patentet till HSB, som sedan införde sopnedkastet i alla sina hus. I de hus som stod inflyttningsklara 1929 fanns sopnedkast i alla trappuppgångar. I äldre HSB-hus, som kvarteret Metern från 1926, fick man nöja sig med gemensamma nedkast ute på gården. Där slapp man alltså inte själva promenaden, men väl de fula och illaluktande soptunnorna.
Ett paradnummer
Sopnedkastet slog snabbt igenom i Stockholm. Där blev det obligatoriskt i större flerfamiljshus redan 1930. Ute i landet krävdes däremot mängder av överklaganden hos olika hälsovårdsnämnder innan HSB fick igenom ett enhetligt system. Sopnedkastet blev ett av paradnumren i HSB:s marknadsföring. Den runda luckan av gjuten aluminium kan ses som ett slags signum för folkhemmet.
Trots fördelarna blev sopnedkastet en kortlivad bekvämlighet. Redan under 1980-talet började man stänga nedkasten av arbetsmiljöskäl. Inte heller passar de in i dagens källsorteringstänkande. Så efter mindre än 70 år är cirkeln sluten – soptunnorna är tillbaka ute på gården och vi springer upp och ner i trapporna med våra påsar igen.
Ingela Broström
3/2005
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
