Förr gjordes allt så begripligt, idag vill vi ofta komplicera saker i onödan. Ett exempel på detta utgör limfärg. Bland traditionella färger är denna den billigaste att tillverka och den som är mest arbetsekonomisk; dvs. man hinner stryka fler kvadratmeter per timmme än med andra färgtyper. Därför kom limfärg att användas överallt där dess tekiska begränsningar tillät det. Eftersom färgen var enkel till sin sammansättning och bara bestod av välkända vardagsämnen (krita, vatten och lim), så räckte det egna sunda förnuftet för att bedöma i vilka sammanhang färgen var lämplig att använda eller inte.

Tyvärr säljs fabrikstillverkad färg ibland under falska förespeglingar, det gäller även limfärg. Bland arkitekter cirkulerar dessutom en missuppfattning att man skulle kunna göra en limfärg med methylcellulosa (ett slags tapetklister) som bindemedel. En sådan färg är otjänlig; här föreligger en förväxling mellan cellulosaklister och cellulosalim.

Egenskaper

Limfärgsmålning är en teknik som av många skäl förtjänar att återupplivas. Limfärger är mycket billiga jämfört med dagens plastfärger, och de är betydligt mer åldringsbeständiga.

Limfärg är mycket arbetsekonomisk, dels för att den är särskilt snabbstruken, dels för att täckförmågan gör att en strykning är tillräcklig; målar man över ett schackbräde med en bra limfärg kan man sedan färgen torkat inte skönja rutorna.

Limfärg medför inga hälsorisker.

Limfärg är porös och tillåter därför byggnadsmaterialen att andas och ger ett sunt inomhusklimat samtidigt som den aldrig kan orsaka röta.

Limmet ger pigmenten en lyskraft som inget annat bindemedel förmår.

Limfärg blir efter torkning helt matt, vilket också är en estetisk vinst.
Trots alla dessa positiva egenskaper har limfärgen ett vanrykte bland yrkesmålare att rentvås ifrån. Det finns två orsaker till detta. Den ena är att färgen är känslig för vått slitage (men när skurade du dina väggar sist?).

Den andra orsaken till det förment dåliga ryktet är att smutsig limfärg inte utan vidare låter sig övermålas. Lägger man till exempel en plastfärg direkt på en limfärg kommer det hela snart att flagna.

För att tåla övermålning med en annan vattenspädbar färg måste limfärgsytan först isoleras. Idag anser målare att denna isolering endast kan företagas med patentering (strykning med oljefärg till hälften spädd med terpentin) eller schellackering. Men två mycket enklare och billigare alternativ för isolering har fallit i glömska. Det ena består i att bestryka färgen generöst med en stark såplösning (25% såpa och 75% vatten). Det andra är att ge en motsvarande strykning med skummjölk (mini-mjölk), ofta till hälften förtunnad med vatten. Efter torkning tillåter dessa metoder övermålning i alla tekniker; såpisoleringen förutsätter dock att den gamla limfärgen innehåller krita, vilket den nästan undantagslöst gör.
Skall limfärg målas över med ny limfärg, måste det påförda skiktet vara limsvagare än underlaget, annars måste även härvid den gamla ytan isoleras.

Oljefärger och lösningsmedelsspädda färger kan dock alltid läggas direkt på limfärg utan förarbete.

Traditionellt inrednings- och möbelmåleri gick till just så att ytan först ströks med ett lager limstark limfärg. När denna torkat gneds ett tunt lager oljefärg in där ett visst överskott av linolja fick tränga in och mätta limfärgen. Ett sådant målningssätt (kridering) ger billigt och enkelt ett av de svårlösligaste och mest slitagetåliga färgskikt man överhuvud taget kan åstadkomma.

Målning

Fram till slutet av 1800-talet gjordes limfärg uteslutande med animaliskt lim (gelatin) som bindemedel. Sådan limfärg måste strykas ut när den är het för att hållas flytande och arbetet måste därför ske snabbt, vilket kräver en betydande vana. Den är dessutom benägen att mögla.
Under 1900-talets första hälft undanträngdes det animaliska limmet av karraghenmossa eller cellulosalim som bindemedel, vilket tillåter målning med kall färg. Idag har vi pvac-lim (polyvinylacetatlim, »vitlim«, »snickarlim«, »cascolim«) som utmärkt alternativ.

Limfärg bör strykas ut snabbt, generöst och så jämnt man kan med stor pensel. Att färgen som nystruken ser ojämn och skäckig ut och helt saknar täckkraft skall man inte förfäras av. Ofta händer det att man efter färdigmålning betraktar resultatet och med en uppgiven suck konstaterar att det misslyckats fullständigt (»detta får jag tvätta ner och måla om i morgon«). Men misstanken kommer vanligen på skam nästa dag när man kan beundra ett vackert färgskikt med perfekt täckkraft.

Tillreda limfärg

För att tillreda en limfärg bör man helst dagen innan ha lagt krita (köps lämpligen på 25-kilossäck) och eventuellt pigment i blöt, knappt täckt av vatten. Nästa dag tillsätter man pvac-limmet och bryter till önskad färgton med pigmentet (även i fullmättade färger med nästan bara pigment bör en mindre mängd krita ingå).

Limstyrkan beräknas i procent av den i färgen ingående vattenmängden. Ju mindra lim färgen innehåller, desto bättre åldringsegenskaper får den, men också desto sämre slitage-tålighet. Lämpliga styrkor är 10-15 % lim i takfärg, 15-25 % lim i väggfärg, och 20-30 % lim i grundfärg för oljemålning. Konsistensen bör vara ungefär så tunn som filmjölk. Man skall göra en provstrykning på blankt papper för att kontrollera kvalitet och nyans (färgen ljusnar betydligt under torkningen). Papperet skall kunna böjas och vikas utan att färgen flagnar av, den bör kunna glättas med nageln, och den får inte – undantaget takfärg – torrsmita.
God målningsglädje!

Pontus Tunander

Målningskonservator NKF, bosatt i Vittskövle, verksam även som lärare och föreläsare.

2/2002