Det svenska försvaret har en mängd kulturhistoriskt intressanta anläggningar. De senaste decenniernas omstrukturering och nedrustning har lämnat många byggnader i farozonen. Men när försvaret rustar ner – då rustar de frivilliga upp! Tommy Drotz och Anders Ek berättar här hur man fick liv och stil på den sista gamla mässen i Malmslätt.
Ann Katrin Pihl Atmer visar här hur husen för den »fria tiden« formats under mer än 200 år.
Författaren Göran Lager hamnar på Askrikegatan i Stockholm och noterar att inte ens där – med berömda och bemärkta hus – är det alla fastighetsägare som bevarar och vårdar sina hus. Än mer imponerande blir det därför när en bostadsrättsförening i Sollentuna med 20 helt »vanliga« hus från början av 60-talet satsar helhjärtat på byggnadsvård. Helt enkelt därför att husen, dess historia och arkitekt, är grunden för föreningens »varumärkesbyggande«.
Älska återanvändning – så lyder uppmaningen på pappersmobilen som snurrar runt ovanför mitt huvud inne på Myrorna i Malmö. Älska är kanske lite starkt uttryckt men kör i vind, jag älskar återanvändning. Det är riskfritt att säga för det gör ju ni också – inte sant?
Jävre turiststation, från rivningshot till 60-talsdröm.
De kalkavfärgade fasaderna är idag en minoritet i våra stadsmiljöer. Kalkfärgen används nästan uteslutande på byggnadsminnen och annan värdefull bebyggelse. Men fram till mitten av 1900-talet var kalkfärgen det vanligaste på putsfasader, från de enklaste gathusen till de ståtligaste stadspalatsen. Med erfarenhet från ett nyligen avslutat projekt spår Johanna Hadmyr en renässans för kalkfärgen även i den vardagligare bebyggelsen.
I slutet av 1990-talet planerades en ombyggnad av E6 och ett kvarter i stadsdelen Gårda i Göteborg hotades av rivning. Marie Hjalmarsson Engelke bodde själv i fastigheten och berättar här historien om en lyckad räddningsaktion.
I Byggnadskultur nr 3/2008 skrev Karina Ekstrand om hur engagerade personer stoppade rivningen av kvarteret Oktanten i Göteborg. Men vad hände sedan? Hur såg vägen till återbruk ut? Antikvarie Martin Lindholm berättar här att den var både lång och svår.
