De kalkavfärgade fasaderna är idag en minoritet i våra stadsmiljöer. Kalkfärgen används nästan uteslutande på byggnadsminnen och annan värdefull bebyggelse. Men fram till mitten av 1900-talet var kalkfärgen det vanligaste på putsfasader, från de enklaste gathusen till de ståtligaste stadspalatsen. Med erfarenhet från ett nyligen avslutat projekt spår Johanna Hadmyr en renässans för kalkfärgen även i den vardagligare bebyggelsen.

I takt med att nya färgtyper introducerades vid 1900-talets mitt kom kalkfärgen successivt att försvinna från marknaden till förmån för färgtyper som krävde färre strykningar, mindre arbetsinsats och längre underhållsintervall. Samtidigt började man blanda in cement i kalkputsen, vilket också krävde andra och nya färgtyper än den traditionella kalkfärgen. Med facit i hand visade sig många av de nya färgerna vara alltför täta och av varierande kvalitet. Fasadernas uttryck blev också ett annat. Kalkfärgen som påfördes i flera tunna lager gav en flammig, levande yta till skillnad från de nya färgtyperna som med sin jämna yta blev platta och stumma i jämförelse.

Problemen med flera av de moderna putsfärgerna, och främst dem som innehöll latex, har bidragit till att blickarna åter riktats mot kalkfärgen och dess