De kalkavfärgade fasaderna är idag en minoritet i våra stadsmiljöer. Kalkfärgen används nästan uteslutande på byggnadsminnen och annan värdefull bebyggelse. Men fram till mitten av 1900-talet var kalkfärgen det vanligaste på putsfasader, från de enklaste gathusen till de ståtligaste stadspalatsen. Med erfarenhet från ett nyligen avslutat projekt spår Johanna Hadmyr en renässans för kalkfärgen även i den vardagligare bebyggelsen.
I takt med att nya färgtyper introducerades vid 1900-talets mitt kom kalkfärgen successivt att försvinna från marknaden till förmån för färgtyper som krävde färre strykningar, mindre arbetsinsats och längre underhållsintervall. Samtidigt började man blanda in cement i kalkputsen, vilket också krävde andra och nya färgtyper än den traditionella kalkfärgen. Med facit i hand visade sig många av de nya färgerna vara alltför täta och av varierande kvalitet. Fasadernas uttryck blev också ett annat. Kalkfärgen som påfördes i flera tunna lager gav en flammig, levande yta till skillnad från de nya färgtyperna som med sin jämna yta blev platta och stumma i jämförelse.
Problemen med flera av de moderna putsfärgerna, och främst dem som innehöll latex, har bidragit till att blickarna åter riktats mot kalkfärgen och dess estetiska och tekniska kvaliteter. I vissa fall även på mer vardaglig stadsbebyggelse.
Ett exempel är BF Avenboken i Malmö, som under 2009 lät putsa om och kalkavfärga sitt flerbostadshus i Malmö. Huset, vid St Knuts Torg i centrala Malmö, uppfördes i början av 1930-talet efter ritningar av arkitekt Carl E Rosell med kalkputsade fasader avfärgade med kalkfärg. I ett tidigt skede var fasaderna målade i en tegelröd ton men de har därefter kalkavfärgats i flera gula kulörer. Någon gång under 1950–1960-talen målades fasaderna med plastfärg i ockragul kulör för att på 1970-talet slutligen täckas med gula eternitplattor.
När BF Avenboken under 2000-talet började fundera på att renovera sitt hus kändes det naturligt att ta bort eternitplattorna och ta fram den putsade fasaden. Utgångspunkten var att bibehålla så mycket av den befintliga putsen som möjligt. Efter att eterniten avlägsnats verkade den ursprungliga kalkputsen vara i förhållandevis god kondition. För att avlägsna plastfärgen provades flera blästringsmetoder, bl a is- och sandblästring. Turboblästring med sand och vatten under mycket lågt tryck visade sig slutligen vara den mest skonsamma och effektiva metoden. Det skulle dock visa sig att den täta plastfärgen nästintill pulveriserat kalkputsen, vilket medförde att stora delar av fasaderna trots allt fick putsas om. På fasadens vitmålade betongpartier krävdes sliprondell för att få bort plastfärgen.
I likhet med det ursprungliga putsbruket valdes ett rent kalkbruk, ett Kulekalkbruk, och den ursprungliga slätputsen återskapades. Putsen slogs på för hand och ytan avjämnades med en så kallad snut för att få en vacker och levande yta. Valet av färgtyp diskuterades fram och tillbaka under projektet med bl astadsbyggnadskontoret och Malmö Museer. – Prismässigt var det ingen större skillnad mellan kalkfärg och annan färg, berättar Daniel Sevelin, ordförande i föreningen. Vi bestämde oss därför att använda kalkputs och kalkfärg, vilket känns tillfredsställande. Till fasaden valdes en tidstypisk gul kulör med pigmenterad Gotlandskalk i kulör PK 516. Etablering av ställningar, nedtagning av eternitplattor, blästring av färg, putslagning och kalkavfärgning med sju strykningar tog sammanlagt ca 15 veckor. Då ingick även målning av vindsfönster, bättringsmålning av övriga fönster, rekonstruktion av fasadgesims samt målning av stuprör, övrig plåt och sockel.
Förutom att huset idag har fått en vacker och levande fasad finns det även flera tekniska fördelar. En kalkputsad fasad kan hålla i åtskilliga decennier och är helt diffusionsöppen, utan risk för innestängd fukt. Kalkfärgen behöver förnyas efterhand men kan förbli i gott skick i flera årtionden. – Nu har vi en fasad med material som andas, vilket ger ett bra boendeklimat och som sannolikt minskar underhållskostnaderna på sikt. Att folk vänder sig om på gatan för att de tycker att fasaden är snygg är bara bonus, konstaterar Daniel Sevelin.
Johanna Hadmyr
Bebyggelseantikvarie på Sweco Architects i Malmö.
johanna.hadmyr@sweco.se
3/2010
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
