Författaren Göran Lager hamnar på Askrikegatan i Stockholm och noterar att inte ens där – med berömda och bemärkta hus – är det alla fastighetsägare som bevarar och vårdar sina hus. Än mer imponerande blir det därför när en bostadsrättsförening i Sollentuna med 20 helt »vanliga« hus från början av 60-talet satsar helhjärtat på byggnadsvård. Helt enkelt därför att husen, dess historia och arkitekt, är grunden för föreningens »varumärkesbyggande«.

Ett udda skrivuppdrag gjorde att jag förra sommaren hamnade på Askrikegatan i Stockholm. Där ligger några av Sveriges mest fotograferade byggnader – ett dussin villaliknande flerbostadshus som ständigt dyker upp som illustration av begreppet »funkis«. Husen – över 70 år gamla – beskrivs i en bok om arkitekturhistoria som »en bostadsarkitektur som knappast överträffats«. Samtidigt har husen olika ägare: privatpersoner, fastighetsbolag och bostadsrättsföreningar. En promenad i området visar att husen – sett med byggnadsvårdsglasögon – förvaltats på olika sätt. Det mest uppenbara blir det hus där man rivit bort den ursprungliga porten och satt dit ett modernt aluminiumparti. Ofta kopplas husen samman med arkitekten Sture Frölén, men faktum är att husen ritades av ett gäng unga lovande arkitekter. En av dessa var Ernst Grönwall – annars mest förknippad med biografen Draken på Fridhemsplan i Stockholm. Han var nämligen anledningen till mitt besök på Askrikegatan. Bostadsrättsföreningen Solhjulet i Sollentuna hade beställt en text till sin årsredovisning. I den 50:e årsredovisningen ville föreningen ha något extra – i det här fallet för första gången bilder på, och en personlig text om, den arkitekt som ritat föreningens 20 hus.

Ernst Grönwall var, som bekant, en arkitekt som envist höll sig undan alla intervjuer – och där man i dag, inte ens 20 år efter hans död, omöjligt kan hitta ett porträttfotografi. En intervju med dottern Anika Reuterswärd (möbelformgivaren) ger en tidigare okänd bild av arkitekten bakom husen på Askrikegatan, ett antal biografer, bostadsbebyggelse i Stockholm, och ett stort antal bostadshus spridda över hela landet – och några i Danmark. Berättelsen om pappan blir ett personligt porträtt, om än genom ombud, och med flera fotografier från familjealbumet hamnade allt som planerat i uppdragsgivarens årsredovisning. I bostadsrättsföreningen Solhjulets hus finns ca 700 lägenheter vilket gör föreningen till kommunens största privata fastighetsägare. Föreningen bildades 1959 och Ernst Grönwall dyker upp redan på föreningens andra styrelsemöte sommaren 1959 och får i uppdrag att i det närmaste självständigt utforma området. Från de första översiktliga stadsplaneskisserna ända fram till den profilritning som exakt visar hur grepplisten på den utdragbara skärbrädan i köket skulle se ut.

Så långt inget konstigt. Det tidiga 60-talets, eller snarare det sena 50-talets, arkitektur var fortfarande en angelägenhet för arkitekter. Det »rationella« byggandet var kvar i sin linda – miljonprogrammet bara en idé – och många hus byggdes med rörande detaljerade arkitektritningar på skrapgaller, ledstångsinfästningar och portpartier i mahogny. Husen är välbyggda med välplanerade lägenheter och bra material (möjligen med undantag för några som visat sig vara direkt hälsovådliga). Underhållskostnaderna är därmed låga – i bostadsrättsföreningen Solhjulets fall vet man att mer än 60 procent av de arkitektritade originalköken finns kvar i bruk efter 50 år. Det är svårt att tro detsamma om köken i dagens nyproduktion. Ändå benämns den här typen av hus ofta förklenande som »miljonprogram«. De ses som karaktärslösa, anonyma, en låda att sova i – utan historia eller kontext. Naturligtvis långt mindre värda att bevara och vårda än husen på Askrikegatan och inte ens där är viljan att vårda en självklarhet – formligen gallskriker en nyligen utbytt port i aluminium.

När jag frågar runt bland vänner som bor i lägenheter runt om i landet kan ingen berätta vem som ritat huset de bor i, inte heller om man sysslar med »byggnadsvård«.»Är de ritade av en arkitekt?«, undrar flera i denna ovetenskapliga referensgrupp. I Hemnets annonser i början av december 2009 för bostadsrättslägenheter i norra Stockholms län nämndes inte ordet arkitekt i någon av objektbeskrivningarna – än mindre byggnadsvård eller något om husens historia. Detta med tre tydliga undantag – och ni kan säkert gissa – bostadsrättsföreningen Solhjulet. Ett par veckor före jul fanns nämligen precis tre lägenheter till försäljning i föreningen. »Husen är byggda i egen regi de första åren på 1960-talet efter ritningar av arkitekten Ernst Grönwall«, skriver Mäklarhuset. »I lägenheten finns ett mycket välbevarat originalkök signerat arkitekten Ernst Grönwall, en möjlighet för de som gillar boende med tidstypiska drag bevarade «, skriver en mäklare hos Bjurfors om en tvåa på 57 kvadratmeter. »Husen är byggda i början på 60-talet efter ritningar av den kända arkitekten Ernst Grönwall (biografen Draken). Trädgårdsanläggningen omkring husen utformades samtidigt av trädgårdsarkitekten Eric Anjou«, skriver Fastighetsbyrån om en trea i föreningens höghus. – Vi hade med frågan om vem som ritat våra hus på en tipspromenad på föreningens höstfest förra året, säger Anna Grönvall, ordförande i Bostadsrättsföreningen Solhjulet. På »Solhjulets dag« deltar ca 700 av dem som bor i föreningen och mer än 80 procent svarade rätt. När jag kom in i styrelsen för åtta år sedan var det ingen – och då menar jag ingen – som kunde svaret.

Om föreningen skulle kommunicera sina rötter i 50-talet så fungerade inte namnremsorna av silverfärgad tejp i aluminiumramar från Tejbrants.

Bostadsrättsföreningen har de senaste tio åren satsat på att bevara och återställa husens ursprungliga utseende. Alla underhållsprojekt utgår från ursprungliga ritningar och materialspecifikationer från 1961. Det som gör det här extra ovanligt är att man egentligen var ointresserad av byggnadsvård från början. De finns ingen i styrelsen som har en sådan bakgrund – när man genomförde de första underhållsprojekten fanns ingen uttalad ambition att syssla med »byggnadsvård«. Viljan att ta tillvara det tidstypiska växte istället fram ur en medvetenhet om husens historia. – Jag ville bygga föreningens varumärke, säger Björn Bergqvist frankt. Han är den med flest år i styrelsen. En del blev att betona föreningens storlek, en annan att poängtera att vår fastighetsskötare alltid finns tillgänglig. Vi skärpte den grafiska profilen och betonade föreningens rötter i slutet av 50-talet, och där finns naturligtvis arkitekten Ernst Grönwall.

I början av år 2003 presenterades Grönwall för första gången i modern tid för medlemmarna med en artikel i föreningens tidskrift »Solhjulet Runt«. Den handlar om biografen Draken, men också om husen på Askrikegatan och Handelskårens Hemgård, ett arketypiskt funkishus på Söder i Stockholm, och en rad andra hus. – Det var ett uppvaknande i sista minuten, säger Anna Grönvall. För tio år sedan hade föreningen bytt extern förvaltare och i resterna efter den gamla hittade vi förslag på utbyte av mahognyportarna till aluminium. 125 garageportar i trä, med specialhyvlad panel, skulle gå samma väg. Sedan tidigare hade de tidstypiska namntavlorna med plastbokstäver skrotats och all belysning samt klotlamporna på husens fasader bytts ut.

Beslutet att återställa porttavlorna var alltså sprunget ur viljan att bygga ett tydligt varumärke. Om föreningen skulle kommunicera sina rötter i 50-talet så fungerade inte namnremsorna av silverfärgad tejp i aluminiumramar från Tejbrants. Dessutom var det märksystemet dyrt och krångligt jämfört med Avisobokstäverna, säger föreningens fastighetsskötare Pierre Honett. I lampförrådet hittades dessutom 10 000-tals bokstäver i en kartong som ingen orkat kasta. Skälet till skrotningen av de ursprungliga namntavlorna var att dåvarande förvaltaren ville ha samma system i alla hus de förvaltade. Belysningarna återställdes å andra sidan mer av miljöskäl – de »moderna« gick inte att använhösten da med lågenergilampor. Lite detektivarbete visade att en modell snarlik den ursprungliga fortfarande tillverkades – då var valet för styrelsen enkelt. När den lokala pizzerian ville byta skylt så sponsrade föreningen mellanskillnaden till en riktig neonskylt. Där försvann ljusboxen med utskurna självhäftande bokstäver – tidigare det första man såg när man svängde in i området. – Normalt är folk föga intresserade av att förvalta tidstypiska värden från sin egen tid säger Olof Svanberg, kommunantikvarie i Sollentuna. Det är unikt i Sverige att seriöst gå in för att behålla och återskapa arkitekturen i ett område från början av 1960-talet. Solhjulet sätter ribban för hur många andra borde agera.

Hösten 2004 tilldelas föreningen Sollentuna kommuns byggnadsvårdsdiplom. I motiveringen skriver kulturnämnden att det är »ett föredömligt kulturhistoriskt inriktat förvaltande av föreningens byggnadsbestånd«. Att kulturnämnden känner till föreningens verksamhet är inte konstigt. Styrelsen har nämligen aktivt informerat om sin verksamhet. Förtroendevalda och tjänstemän får alltid medlemstidningen Solhjulet Runt. Alla fastighetsmäklare som säljer lägenheter i föreningen får utöver tidningen också ett nyhetsbrev. Övriga kommuninvånare ingår också i målgruppen. Skälet till det är med föreningens logik enkelt. Statistik visar att ca 75 procent av dem som köper en lägenhet i föreningen flyttar från ett annat boende i kommunen. En tredjedel flyttar inom den egna kommundelen »Edsberg« – och då är det naturligt att marknadsföra föreningen bredare. Lite typiskt väljer föreningen att informera om byggnadsvårdsdiplomet genom en helsidesannons i lokaltidningen – med hjälp av bidrag från några av sina leverantörer. – Jag gjorde också ett tillägg i kommunens kulturmiljöplan där jag betonade husens tidstypiska och goda arkitektur samt hur arkitekten spelat med husen i naturen. De låga och terränganpassade husen i suterräng förstärker sluttningen medan det åtta våningar höga lamellhuset markerar berget och liksom bröstar upp det, det är raffinerat, sofistikerat, elegant och vackert, avslutar Olof Svanberg.

»Genom att förmedla kunskap om byggnaderna, vilket vi lärt oss av bostadsrättsföreningen Solhjulet, skapar vi stolthet och respekt för husen, vi slipper buttra ordningsregler och trist tjat.«

Föreningen tilldelades år 2008 utmärkelsen »Årets bostadsrättsförening« av Fastighetsägarna. Motiveringen löd »en förening som fullt ut tar vara på det värde som bra kommunikation skapar«. Hösten 2009 vann föreningen »Svenska Publishingpriset« i kategorin årsredovisningar för organisationer. (Där finns min intervju med Ernst Grönwalls dotter Anika). Årsredovisningen är – vid sidan av den sedvanliga sifferredovisningen – en verksamhetsberättelse i bokform om vad som händer och sker med husen. Genom den förstärker man ytterligare samhörigheten och identiteten i föreningen. I medlemstidningen finns artiklar om trädgårdsarkitekten Eric Anjou som planerade områdena kring husen, hur stadsplanen för föreningen växte fram i skiftet mellan 50- och 60-tal, den historiska bakgrunden till ett naturreservat i närheten – och en artikel om ett atomskyddsrum som ligger insprängt i berget ett par hundra meter bort. Allt för att sprida kunskap, medvetenhet och som man själv formulerar det »bygga varumärket Solhjulet«. – Så fort vi har något att berätta för de boende tvekar vi inte att upprepa det vi sagt tidigare om husen, säger Roland Lindblad som är föreningens vicevärd. Vi vill inte försitta en chans att tala om arkitekten som tänkte på de boende när han ritade in ledstängerna så att de blev bekväma att hålla i, skärbrädan så att den kändes bra mot handen, skåpen i köket så att hyllorna var lätta att nå, kopparskoningen på garageportarna så att den tunna pärlsponten inte skulle bli skadad.

Flodafors Fastighetsaktiebolag, där både Roland Lindblad och Pierre Honett arbetar, förvaltar ett 40-tal andra bostadsrättsföreningar i Stockholm och har det senaste året anlitats av det som brukar kallas »ombildad allmännytta«. Det är till en del nedgångna områden som tidigare ägts av stora allmännyttiga bostadsbolag – som ofta fryst allt underhåll under ombildningsprocessen. I något fall har föreningar fått vänta i halvdussinet år på att få köpa sina hus, kanske kan man tala om byggnadsvanvård. – Det första vi gör när vi inleder samarbetet med en ny bostadsrättsförening är att ta reda på vem arkitekten är, berättar Roland. Ofta har arkitekten ritat något hus som blivit känt – kopplingen mellan exempelvis ett k-märkt badhus i Luleå och ett område i Östberga söder om Stockholm gör att husen som tidigare »bara var miljonprogram« nu får ett annat värde för dem som bor där. Genom att förmedla kunskap om byggnaderna, vilket vi lärt oss av bostadsrättsföreningen Solhjulet, skapar vi stolthet och respekt för husen, vi slipper buttra ordningsregler och trist tjat.

Det finns en värdemätare som är mer precis, objektiv och omutbar än andra och det är priset på bostadsrättslägenheterna i föreningen. – Andra föreningar i området har tidigare varit mer populära än Solhjulet, säger Linn Bergkvist, fastighetsmäklare i Sollentuna och den som sålt flest lägenheter i kommunen de senaste åren. I skiftet mellan 2004 och 2005 hände något, priserna i Solhjulet ökade mer än i andra föreningar. Från att ha varit ett andrahandsalternativ söker sig köpare idag aktivt till Solhjulet. Lägenhetspriserna har i dag hunnit i kapp och gått om andra jämförbara föreningar. Priserna på bostadsrätter har stigit kraftigt under de senaste åren, särskilt i Stockholmsområdet. Lägenhetspriserna i Solhjulet har dock ökat i storleksordningen en kvarts miljon kronor mer, relativt sett. Och priskurvorna skär varandra bara ett par år efter att föreningen började kommunicera sitt varumärke och sin historia – och i förlängningen av det att bevara och vårda sina hus med utgångspunkt i hur de såg ut från början.

Göran Lager

Journalist med inriktning på mat och kultur, med uppdrag för många olika magasin och tidningar samt radio, bland annat P1:s Meny. Bloggar på www.tabberaset.se.

Artikeln finns i…{product_snapshot:id=99}

lager@tabberaset.net

3/2010