Tomas Nord, tredje generationens golvläggare, berättar här om trägolv ur flera aspekter – träslagen, läggningen, verktygen, ytbehandlingen och underhållet. Men man börjar förstås med en rejäl timmerstock.
Golvet blev ett viktigt arkitektoniskt element som arkitekterna arbetade mycket medvetet med under 1930-, 40-, 50-, och 60-talen. Nya golvmaterial, vinyl och gummi, utvecklades först som plattor för att senare bli mattor i långa längder. Denna artikel är en historisk och teknisk introduktion till dessa material och hjälper dig att skilja ett plastgolv från ett gummigolv.
Linoleumattor, som en gång förknippades med status, hygien och modernitet, behandlas i dag som ett självklart slit- och slängmaterial. Vi kan ännu hitta fragment, slitna och utnötta, i garderober och under diskbänkar. I sällsynta fall påträffas dessa gamla vackra och färgstarka mattor i hela rum i något hus på landet.
Engelsmannen Nathan Smith beskrev redan 1763 en vaxduk till golv, där ytan på väv behandlades med en blandning av harts, tjära, vax, linolja och färg. Man hade upptäckt naturgummits – kautschukens – elastiska egenskaper och på 1790-talet användes det för första gången till en matta. Men inte förrän 1836 fick engelsmannen J. Pickersgill patent på att blanda värmd kautschuk med färg och valsa fast blandningen på en vävnad – en arbetsmetod som används vid framställningen av linoleummattor.
Med detta nummer av Byggnadskultur avslutar vi temat golv. Nästa år tar vi upp takmaterial. Antikvarie Ann-Charlott Strandberg på Byggnadsvård Nääs berättar här om korkmattor, eller linoleummattor som de egentligen heter. Materialet började att tillverkas i större skala i England på 1860-talet. Linoleummattorna levde kvar i Sverige fram till 1960-talet då de nästan slogs ut av plastmattorna. Men nu kommer deras återtåg.
Redan i mitten av 1700-talet tog Nathan Smith patent på sitt mattmaterial ”Floorcloth”, som fanns kvar i bruk ända in på 1930-talet. På en duk av hampa eller canvas lades en massa av harts och kåda med en inblandning av bivax och linolja som pressades fast under värme. Därnäst, år 1844, uppfann Elija Galloway ”Kamptulikon”, plattor av korksmulor och guttaperka. Materialen intresserade Frederik Walton, som utvecklade det som kom att kallas linoleum, av latinska orden Linum för ”lin” och oléum för ”olja”. I staden Stanies Middlesex i England började sedan den egentliga produktionen år 1864.
l detta nummer av Byggnadskultur fortsätter vi att berätta om golv. Denna gång tar antikvarie Margareta Cramér och stenläggare Per Wretman upp stengolv. Stengolv är slitstarka och var vanliga i stenhus för bättre folk från 1600- och 1700-talen. Kalksten var då den dominerande golvstenen. På 1700-talet började man att lägga stenplattor i mönster av fler olika stensorter. Då började man också att importera marmor från Carrara i Italien och svart kalksten från Belgien.
l detta nummer av Byggnadskultur fortsätter vi att berätta om golv. Denna gång tar arkitekt Bengt Edlund upp utegolv vilket väl kan passa i denna trädgårdsinriktade utgåva av tidningen.
Det finns många ”golv” som kan passa i trädgården eller på uteplatsen. Trädgårdens golv är ett stycke levande natur även om människan inte alltid förstår det och helst vill göra underhållsfria anläggningar.
”Golvet” i trädgården är till skillnad från det i en byggnad en del av naturen. När man anlägger ett golv i sin trädgård måste man inte bara ha detta faktum i medvetande utan även älska det. Golvet kan sedan i sin tur bestå av en mängd olika sorters material och kombination av dem.
Riktiga trägolv var länge undervärderade. De gamla, slitna golven har betydande trivselvärden och är det enda rätta i sin miljö. Men en del upplevde dem som flisiga och svårstädade. Ett och annat golv revs säkert ut i hastigt mod. Nu är det annorlunda. Trägolv är på väg tillbaka. För den som inte äger ett välbevarat gammalt skurgolv kan ett nytt massivt trägolv vara alternativet. Lika bra i sin miljö och förbluffande tåligt och praktiskt. Ett väl lagt trägolv av bra virke håller stilen i många många år, i synnerhet om man inte drar in vatten och smuts med ytterskorna. Här berättar Måns Hagberg i text och bild om sitt förhållande till trägolv och hur han genom åren prövat att lägga golv med olika metoder.
Under vinjetten Materialhörnan tar Byggnadskultur upp olika material och byggnadsdetaljer, som är viktiga vid restaureringen av gamla hus. l föregående nummer har vi behandlat olika moment vid fönsterrenovering. Nu fortsätter vi med trägolv. Hur tar man tillvara eller renoverar trägolven i ett gammalt hus? Bengt Häger, länsantikvarie i Östergötlands län, inleder här trägolvserien med några övergripande råd. l kommande nummer behandlar vi trägolvens restaurering i olika moment.
l detta nummer av Byggnadskultur fortsätter vi att berätta om golv. Turen har kommit till den typ av golvbeläggning som har en mycket lång tradition i mänskligt byggande, nämligen keramiska plattor. Ursprungligen tillverkades de i lera som brändes. Senare har också andra material använts. l dagens byggande och utemiljöer är det vanligast med så kallade klinkers eller sintrade plattor. Byggnadsantikvarie Margareta Cramér berättar här om keramiska golv.
l detta nummer av Byggnadskultur fortsätter vi att berätta om trägolv. Turen har kommit till den typ av golvbeläggning som länge var reserverad för de kungliga och adeln, nämligen parkettgolv. Parketten räknar sitt ursprung från Frankrike. Man kan dela in parkettgolven i två huvudgrupper, rutparkett och stavparkett. Rutparketten är den äldsta formen. Stavparketten finner vi oftast som golvbeläggning i moderna bostäder. Johan Åkerlund på Nordiska museet berättar här om parketten.
