Materialhörnan – Stengolv

l detta nummer av Byggnadskultur fortsätter vi att berätta om golv. Denna gång tar antikvarie Margareta Cramér och stenläggare Per Wretman upp stengolv. Stengolv är slitstarka och var vanliga i stenhus för bättre folk från 1600- och 1700-talen. Kalksten var då den dominerande golvstenen. På 1700-talet började man att lägga stenplattor i mönster av fler olika stensorter. Då började man också att importera marmor från Carrara i Italien och svart kalksten från Belgien.

Stengolv är slitstarka. I stenhus från 1600- och 1700-talen finns golv av kalkstensplattor kvar i förstugan och trapphuset, ofta också i salen som då kallas stensalen. I representativa rum förekommer en stenfris längs rummets väggar medan golvet i övrigt är lagt med brädor eller ekparkett i rutor.

Stengolv har alltid varit dyra. Det är en omständlig process att bryta stenen ur berget, såga den till lämplig storlek, slipa och polera den. Därtill kommer stenmontörens arbete med att göra en bädd, behugga vissa stenar som ska följa rummets form och fästa dem med smalast möjliga fogar. Stengolv ger status.

I gamla hus i Sverige, fram mot slutet av 1800-talet, var kalksten nästan det enda förekommande stenmaterialet. Den bröts på många platser i landet, främst på Gotland och Öland, i Närke, Väster-

Intressant, eller hur?

Som medlem får du tillgång till alla våra artiklar och kan ställa frågor om byggnadsvård.
Bli medlem för att läsa vidare eller logga in nedanför.

Inget/Glömt lösenord?
keyboard_arrow_up