l detta nummer av Byggnadskultur fortsätter vi att berätta om golv. Turen har kommit till den typ av golvbeläggning som har en mycket lång tradition i mänskligt byggande, nämligen keramiska plattor. Ursprungligen tillverkades de i lera som brändes. Senare har också andra material använts. l dagens byggande och utemiljöer är det vanligast med så kallade klinkers eller sintrade plattor. Byggnadsantikvarie Margareta Cramér berättar här om keramiska golv.
Stengolv och golv av keramiskt material förekommer parallellt genom tiderna och allt fortfarande. Båda materialen kan läggas med en enhetlig färgverkan eller mönster komponerade av bitar i olika storlek. Stengolvet har vanligen ansetts vara det förnämligare och det keramiska golvet en ersättning, det näst bästa, och billigare. Det har dock sitt speciella både praktiska och estetiska värde. Det genom tiderna vanligaste keramiska golvet består av kvadratiska plattor av tegel eller terrakotta, brända ojämnt så att de skiftar i färg från gulrött över tegelrött till mörkare rödbrunt, en teknisk ofullkomlighet som vi på 1900-talet ser som en estetisk kvalitet.
På interiörmålningar från 1400-1600-talet, mest från Nederländerna och Tyskland, ser vi mönsterlagda golv av keramik. Det kan också förekomma mönster på plattorna i avvikande färg eller låg relief. När Gripsholms slott restaurerades på 1890-talet beställde arkitekten kopior av en från B H Lundgrens kakelfabrik i Stockholm.
Liksom stengolv används keramiska golv främst i utrymmen där det ställs krav på golvmaterialets motståndskraft mot slitage och väta. Vi finner dem därför t.ex. i bad, i hallar och trapphus. Vid uppförandet av det sena 1800-talets hyreshus gjordes stora ansträngningar för att visa en påkostad fasad liksom entré och trapphus. Golvet spelade en stor roll för intrycket. Det keramiska golvet i färggrannt stjärnmönster gav huset status.
Geometriskt regelbundna keramiska bitar i varierande färger kan bilda ett näst intill obegränsat antal mönster. Sådant material levererades från England och Tyskland från 1860-talet och seklet ut.
Dessa plattor fick en stor spridning. Vi möter dem ännu ofta i 1800-talshusens trapphus. De är lagda i kalkbruk eller cement. Bitarna är alltid genomfärgade, vanligen med j ordfärger, men det förekommer ibland dessutom inbränd dekormålning. Målningen är mer känslig för nötning än själva plattan. Speciellt där slitaget varit störst, i bottenvåningen, kan mönstret bitvis vara bortnött och även själva plattorna hårt nerslitna. Några bitar kan ha lossnat från underlaget men i allmänhet sitter de prydligt på plats efter mer än hundra år och har färgens friskhet helt bibehållen .
Efter att ha varit borta från marknaden under många år tillverkas nu de keramiska golvplattorna i det gamla utförandet av H & R Johnson Tiles Ltd, Tunstall Stoke-on-Trent ST6 4JX, England (se Byggnadskultur 2/94 sid. 24). 1 Sverige säljs de av Peter Langenitz Dekora AB, Box 227, 334 24 Anderstorp.
Cementplattor förekommer från 1890-talet i trapphus, hallar och i industrilokaler. Vanligen är de grå, beige, svarta eller tegelröda och förekommer ibland med en inlagd blomma, stjärna e.d. Liksom med tiles anpassas läggningen till rummets form genom en fris. Uppdelning av rummet t. ex. med gördelbågar markeras också i golvläggningen.
I cementmosaik, terrazzo, bildar det i cementen ingående stenmaterialet mönstret i ytan som slipats och polerats. Även denna golvtyp kan kompletteras med fris och mittmotiv, något som var brukligt vid sekelskiftet.
Sintrade plattor och klinker från Höganäs och IR5-verken är slitstarka material för trottoarer och industrigolv. Även de har använts i hus allt ifrån seklets början.
Litteraturtips:
”Golv. Om tegel, klinker och sintrade plattor.” Ture Velve. 1952. Sidan 107.
”Sekelskiftets byggteknik” Valfrid Karlsons byggnadslära 1921. Utg. 1988. Sidan 156.
Margareta Cramér
1/1996
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
