Med detta nummer av Byggnadskultur avslutar vi temat golv. Nästa år tar vi upp takmaterial. Antikvarie Ann-Charlott Strandberg på Byggnadsvård Nääs berättar här om korkmattor, eller linoleummattor som de egentligen heter. Materialet började att tillverkas i större skala i England på 1860-talet. Linoleummattorna levde kvar i Sverige fram till 1960-talet då de nästan slogs ut av plastmattorna. Men nu kommer deras återtåg.
Redan i mitten av 1700-talet tog Nathan Smith patent på sitt mattmaterial ”Floorcloth”, som fanns kvar i bruk ända in på 1930-talet. På en duk av hampa eller canvas lades en massa av harts och kåda med en inblandning av bivax och linolja som pressades fast under värme. Därnäst, år 1844, uppfann Elija Galloway ”Kamptulikon”, plattor av korksmulor och guttaperka. Materialen intresserade Frederik Walton, som utvecklade det som kom att kallas linoleum, av latinska orden Linum för ”lin” och oléum för ”olja”. I staden Stanies Middlesex i England började sedan den egentliga produktionen år 1864.

Vad är linoleum?

Namnet kommer sig av att Walton använde oxiderad linolja som bindemedel. Idén skall han ha fått från det tjocka, elastiska skinn som bildas i halvfulla målarfärgsburkar. Framställningsprocessen användes fortfarande 1952 och beskrevs då enligt följande: lämpligt sickativ tillsätts kokt linolja som långsamt får rinna ned över upphängda bomullsdukar. Blandningen oxiderar efterhand och bildar ett allt tjockare lager av s.k. linoxin. Efter ett par månader är tjockleken tillräcklig.
Då skärs dukarna ned, mals och kokas med harts till s.k. linoleumcement. ”Cementen” lagras i några månader och blandas därefter med korkmjöl, trämjöl och färgämnen till en massa som under upphettning valsas ut till önskad tjocklek på ett underlag av juteväv. Mattan passerar ytterligare ett valsverk för s.k. glattvalsning. Därefter stryks undersidan med rödfärgad fernissa (vanligen rödfärgspigmentet järnoxid). Mattorna hängs upp till torkning ett par månader. Sedan skärs kanterna rena och ytan bonas.

Nutida tillverkning följer i stort den beskrivna processen, men metoderna har utvecklats. Till exempel har framställandet av Enoxin förenklats. Linolja oxideras numer katalytiskt med hetluft i stora oxidationstankar. Dessutom används i huvudsak trä- och stenmjöl istället för kork, bl. a. för att det skall vara möjligt att framställa ljust färgade mattor.

Svensk tillverkning och import

Det finns naturliga förklaringar till varför Sverige började tillverka linoleum på 1890-talet. Svensken GE Boéthius hade t.ex. uppfunnit en rad maskiner som fört svensk korktillverkning framåt. Dessutom var Sverige stor producent och konsument av buteljkork. Korktillverkningens, avfall maldes till mjöl för linoleum. Produktionen av linoleum har dock aldrig varit tillräcklig för att täcka det inhemska behovet. Därför har linoleum importerats från Tyskland, England, Holland och Schweiz.

Brister på råvaror har ibland utvecklat ”linoleumliknande” material. Under andra världskriget tillverkades t. ex. en matta kallad forbolineum med nitrocellulosa som bindemedel istället för linolja. Linoleumproduktionen var som störst mellan åren 1930 och 1955, men i början av 1960-talet slogs den nästan ut helt av plastmattetillverkningen.

Mönster

De första linoleummattorna var helt enfärgade. Först i slutet av 1800-talet började mönster att dyka upp. Två olika typer av linoleummatta förekommer: mönstertryckt och genomgjuten. Från 50-talet blir det vanligt med stänkmönster på genomgjuten linoleum d.v.s. ofullständig blandning av olikafärgade massor. Tryckt linoleummatta är enfärgad i botten och över trycks mönster i lackfärg som sedan fernissas. Den blir så tunn att man anar golvbrädorna genom den.

Underhåll

Linoleum har en förmåga att ”läka” mindre repor och märken. Oxidationsprocessen, som startar när linoljan och hartsen blandas, fortsätter nämligen i det färdiga golvet. Materialet är slitstarkt, ljudisolerande, värmeisolerande och antistatiskt.
Vid våtrengöring far aldrig alkaliska rengöringsmedel användas. Det finns speciella medel för linoleum, men det som rekommenderades förr går också bra idag, d.v.s. neutral (ph 6-8) hushållstvål, neutralt diskmedel, tvålflingor eller mycket svagt såpvatten. Vattnet bör inte vara varmare än ljummet och får aldrig ligga och självtorka utan skall torkas upp direkt. Annars urlakas mattans bindemedel och materialet förstörs på sikt. Fläckar som är omöjliga att få bort med rengöringsmedel kan slipas bort med hjälp av fin stålull och oljevax. Efter tvättning kan det vara lämpligt med en vaxbehandling. Äldre mattor var redan vid leveransen försedda med ett skyddande vaxskikt. Vid underhåll användes vattenvaxer i blöta utrymmen som hall och kök. I övrigt användes hårda vaxer och oljevaxer. De senare får p.g.a. av de ingående lösningsmedlen inte användas av yrkesmän idag. Numer är alla linoleummattor försedda med ett polymerbaserat/akrylatbaserat ytskydd. Vid punktslitage kan nya mattor bättras med vattenvax, som för övrigt kan användas över hela golvet om man önskar högre glans. Äldre tryckta linoleummattor måste – liksom pappmattor – fernissas om de skall förbli hållbara. Dessa hålls lättast rena om de torkas av med fuktig trasa eller svamp. Vid grundligare våtrengöring följs samma rekommendationer som för genomgjuten linoleum. Eventuella fläckar går dock inte att slipa bort eftersom mönstertrycket sitter relativt ytligt.

Med en ökad strävan efter miljövänliga och sunda byggnadsmaterial har linoleum fått en renässans i såväl privat som offentlig miljö. Kriterier för vilka produkter som skall få kallas ”linoleum” är under bearbetning och kommer att formuleras som en EU-standard

Litteraturtips:

Golv ”En Hem i Sverige bok”, TureVelve, Stockholm 1952
Boken om Linoleum, Svenska Budskap AB, Rikett Sommer
Nordisk familjebok, Stockholm 1904
ForboForshaga 1896-1946, Göteborg 1946
Svenskt Husmoders lexikon, Medéns, Stockholm 1951
Hemmets underhåll, reparationer, nyanskaffningar, inredning, Natur och Kultur, Stockholm

Ann-Charlott Strandberg

Byggnadsantikvarie på Byggnadsvård Nääs.

4/1996