l detta nummer av Byggnadskultur fortsätter vi att berätta om golv. Denna gång tar arkitekt Bengt Edlund upp utegolv vilket väl kan passa i denna trädgårdsinriktade utgåva av tidningen.

Det finns många ”golv” som kan passa i trädgården eller på uteplatsen. Trädgårdens golv är ett stycke levande natur även om människan inte alltid förstår det och helst vill göra underhållsfria anläggningar.
”Golvet” i trädgården är till skillnad från det i en byggnad en del av naturen. När man anlägger ett golv i sin trädgård måste man inte bara ha detta faktum i medvetande utan även älska det. Golvet kan sedan i sin tur bestå av en mängd olika sorters material och kombination av dem.

Gräs

Gräs är ett golvmaterial med många möjligheter. En är den prefekta ständigt vårdade gräsmattan, intensivt grön, kort klippt, ogräsfri. Tåligt att gå på, därför att just dessa gräs har fått utveckla ett tätt rotsystem som lätt kan uppta såväl näring som syre. Andra är naturmarken där en lång kamp förts mellan olika individer som slutligen anpassat sig till varandra; ängen med sina blommor, skogsmarken, de mossbelagda stenarna. De hör också till trädgårdens gröna golv. Hur den anlagda gräsmattan utvecklar sig beror inte bara på den jord man påför utan även på valet av grässorter. Tuvbildande eller turfbildande, rothalsens färg, bladbredden o.s.v.

Gräsmattan som yta att gå på är en sen företeelse. Innan gräsklipparen var uppfunnen, (från början en uppfinning för att ge de vävda fabriksmattorna en jämn lugg) tuktades gräset med skära eller sax. Det gav skådeytor, något som gäller för många än i dag. Vem minns inte de allt sällsyntare skyltarna ”Förbjudet att beträda”. Det är motorklipparen vi ska tacka för gräsmattan. Den har blivit en väsentlig del i våra villaträdgårdar.

Sten

Stenen är oföränderlig, men så icke en beläggning med sten. Fogarna upplåter gärna sina smala springor, och på några år har ogräset omvandlat stensättningen till natur om man inte är där och rensar. Stengolven blir samtidigt ofta intressantare med någon växt i fogarna. Mossa, sedum…

Trä

Trä går utmärkt att använda som markbeläggning. Det förutsätter beständighet mot röta. Kubb av ek med sin garvsyra, lärk eller kådrik fur är användbart. Modernt är tryckimpregnerat virke till trallgolv och spänger. Blött trä har en besvärande nackdel att bli halt om hösten och isigt på vintern. Men på sommaren kan det erbjuda en härlig terrass för solstolen eller kaffebordet.

Grus

Gruset är nog det mest slitstarka materialet i våra villaträdgårdar. Vad är då grus? Grus från åsen, stranden, från sjöbotten eller från sandbacken; alla med olika egenskaper. Det kan vara stritt, lerigt eller moblandat. Det kan vara grovkornigt, vara finsand, ärtsingel eller grovsingel. Det kan vara gråaktigt eller rödaktigt beroende på vilken bergart som naturen genom årmiljonerna malt ned. Färg och struktur betyder så mycket. Även snäckskal bör räknas till gruskapitlet.

Krossat berg

Vi har också fatt ett nytt material, krossat berg i en rad olika fraktioner och blandningar och naturligtvis olika färger.

Allt berg är inte grått. Det saluförs i princip i två olika former; kross med mjöl och ren flis.

Krossmaterialet har mycket annorlunda egenskaper än naturgruset. Dess vassa kanter gör att det ligger still på ett helt annat sätt än de runda gruskornen. Samtidigt fastnar krossgruskornen under skosulorna och följer med dit de inte skall. För hundar är det en plåga.

Enligt äldre anläggningsanvisningar för grusytor strör man överst ett tunt lager av stritt grus. Kornen vältas ned i ett 510 cm tjockt vattnat och vältat underlag av ler- eller moblandat grus och under det koksaska eller grövre singel. Detta ger mycket hållbara grusytor, där ogräset får dåligt fäste.

En sådan grusyta kan man hålla ren från kvistar och löv med kvasten. Viktigt är att ge ytan en lutning så att regnvatten, som inte sugs upp, får en möjlighet att rinna undan. Längs vägar på svårgenomsläppliga marker bygger man ibland stenögon, en form av dräneringsbrunn, för att ta hand om regnvattnet. Det vanligaste är dock att påföra ett tjockare lager med grus eller ännu hellre ärtsingel, som vattnet efter regnet kan sjunka ned i

Mer än material

Golvmaterial i trädgården är inte bara ett material. Det rymmer mycket av sinnlighet i sig. Knastrandet från fotstegen, hastiga, lätta eller tunga steg, barnens snabba fötter. Man kan nästan höra på stegen i vilket ärende någon kommer. Vem hör inte ännu för sitt inre öra den stilla helgfrid som lördagskrattningen ringde in till ackompanjemang av aftonklockan i församlingskyrkan eller högtidligheten inför den konstfullt nykrattade gången. Hur skönt är det inte att känna gräsets svalka även om man kan råka bh stungen av ett bi i vitklövern som insätts i mattan och hur roligt att se koltrastarna slita upp alla uppkrupna maskar på kvällens gräsmattor.

Att se ljusreflexerna i de regnvåta stenarna, fårorna efter vattnets rännilar efter ett skyfall, är andra upplevelser. De nedmanglade höstlöven i gruset på vägarna är konstfyllda mattor vävda av vägkantens träd och buskar, vackra att beträda. En helt annan upplevelse är att se groparna, som grävs ut av fallande droppar från trädkronorna där grenarna lutar sig ut över vägbanan och som fordonshjulen ivrigt hjälper till att förstora. Trädgårdens golv är ett stycke levande natur även om människan inte alltid förstår det och helst vill göra underhållsfria anläggningar.

Bengt Edlund

Arkitekt, SAR, med 20-årig tjänstgöring inom Stockholms parkförvaltning, nu med egen verksamhet i Stockholm.

2/1996