Under vinjetten Materialhörnan tar Byggnadskultur upp olika material och byggnadsdetaljer, som är viktiga vid restaureringen av gamla hus. l föregående nummer har vi behandlat olika moment vid fönsterrenovering. Nu fortsätter vi med trägolv. Hur tar man tillvara eller renoverar trägolven i ett gammalt hus? Bengt Häger, länsantikvarie i Östergötlands län, inleder här trägolvserien med några övergripande råd. l kommande nummer behandlar vi trägolvens restaurering i olika moment.

0m ett bostadshus har sina gamla trägolv bevarade räknas det idag med rätta som en betydelsefull kvalitet. Så har det inte varit tidigare. Många trägolv har förstörts genom att man lagt heltäckande plastmattor efter att först ha använt betong- eller flytspackel och spikat fast masoniteskivor. Många har visserligen uppskattat ”träkänslan” och velat bevara denna genom att först planslipa golvet och sedan behandla det med tvåkomponents syntetlack. En kortsiktig åtgärd som tar bort träkaraktären och gör golvet fult vid skador.

Givetvis skall man försöka att renovera och behandla gamla trägolv på ett så långsiktigt och varsamt sätt som möjligt, inte minst med hänsyn till den utmärkta virkeskvaliteten av tätvuxet kärnvirke. Gamla trägolv kan bestå av golvtiljor som kantas för hand för att få ut så mycket som möjligt av varje planka. Plankorna är då lagda växelvis med rot- och toppända. Dessa ligger ofta mycket tätt och saknar not och fjäder. Om ett sådant golv skall tas upp bör man märka varje planka så att de sedan går att pussla tillbaka på samma platser för undvikande av nya springor.

Golvplankorna kan också ha sammanfogats med dymlingar eller vara försedda med not och fjäder. Golvplankorna kan också vara sammanfogade halvt i halvt. Golvtiljor av den här typen behöver inte spikas fast på bjälkarna. Finare golv inramades med fris av plank längs väggarna, imiterande en kalkstensfris. Denna frisläggning kan därför ibland ursprungligen ha varit målad i grå oljefärg.

Däremot är tiljorna i ett golv som består av jämnbreda ramsågade ospontade plank ofta spikade med smidd spik i bjälkarna. Mot slutet av 1800-talet förekommer hyvlade och spontade brädor som underlag för korkmattor.

Det har ju tyvärr hänt att trägolv rivits ut. I stället för att då ersätta med ett lamellgolv kan man lägga in ett nytt trägolv. Om man inte får tag på gammalt virke så finns det nya trägolv att köpa. Tyvärr är de fortfarande ganska dyra. Som Erik Nordin skriver i sin artikel om skurgolv (Byggnadskultur 1/92) är det synd att de räknas som en exklusiv lyxprodukt.

Om man använder nytt virke är det mycket viktigt att det är torrt. Annars är risken stor för torksprickor. Fuktigheten i plankorna bör vid läggning understiga 10 procent.

När man vill renovera ett gammalt trägolv bör man börja med att kontrollera tjockleken på tiljorna. Planslipningar efter omlackningar med syntetlack kan ha gjort dem tunna. Vanligt slitage kan vara särskilt omfattande på golvets ”stigar” där det används mest. Mät med en kniv. Vidare skall svikten kontrolleras. Om golvet behöver stabiliseras kan man ta till krysskolvning, d.v.s.. att två läkter spikas i kryss mellan bjälkarna (förutsatt att bjälkarna inte är tänkta att vara synliga). Krysskolvning går givetvis att utföra även om golvet har en blindbotten med fyllning av gammalt isoleringsmaterial. Isoleringen kan ju samtidigt ses över om det gäller ett golv i bottenvåningen över en källare.

Om problemet är att springorna mellan tiljorna blivit för stora här och var på grund av torkning, slitage eller skador så skall detta inte åtgärdas genom att man lägger i spackel, kitt eller trämassa i springorna. Fortsatta sprickbildningar kan bli följden när ifyllningen torkar ihop. Det riktiga sättet visserligen mer tidskrävande – är att ersätta de skadade partierna med trälister som limmas fast i plankorna.

Observera att en list skall limmas fast i en planka, inte läggas mitt i springan och limmas fast i två plankor med risk för ny sprickbildning.

Är man lycklig ägare till ett gammalt skurgolv så skall man givetvis fortsätta att såpskura golvet. Det ger en vacker och härdig yta. Är golvet ojämnt och smutsigt efter olika behandlingar behöver det för den skull inte planslipas. Flisor och smuts kan tas bort med sandpapper. Avrundade förhöjningar vid kvistmärken visar bara att huset har används av människor som bott här. Detsamma gäller de gamla höga, ofta målade, trösklarna. Om man är rädd för stort slitage kan trägolv behandlas med oljefernissa som sedan bonas in. Det ger en lättskött yta. Om en skada uppstår kan man lägga på ny oljefernissa. Det blir inget tydligt märke som på ett lackat golv. Efter oljebehandling mörknar trägolvet något, den ljusa ytan kommer inte tillbaka. Golvet kan också bli ännu mörkare på de mest använda ställena. Fördelen med oljebehandling och såpskurning är att man kan upprepa behandlingarna utan att golvet behöver planslipas. Om golvet ursprungligen varit täckmålat exempelvis med grå stenimiterande oljefärg – så är det givetvis också en utmärkt behandling av ett gammalt trägolv.

Litteraturtips:

”Vård av trähus” Sören Thurell. LTs förlag 1975.
”Gamle trehus”. Tore Drange, Hans Olaf Aanensen, Jon Braenne. Universitetsförlaget Oslo 1992. (UN 82-00-21389-7).
”Så renoveras torp och gårdar”. Ove Hidernark, Elisabet Stavenow-Hidemark, Göran Söderström, Axel Unnerbäck. ICA Bokförlag 1982. Ny upplaga hösten 1995.

Bengt Häger

Länsantikvarie vid länsstyrelsen i Östergötlands län och styrelseledamot i Svenska föreningen för byggnadsvård.

3/1995

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.