l detta nummer av Byggnadskultur fortsätter vi att berätta om trägolv. Turen har kommit till den typ av golvbeläggning som länge var reserverad för de kungliga och adeln, nämligen parkettgolv. Parketten räknar sitt ursprung från Frankrike. Man kan dela in parkettgolven i två huvudgrupper, rutparkett och stavparkett. Rutparketten är den äldsta formen. Stavparketten finner vi oftast som golvbeläggning i moderna bostäder. Johan Åkerlund på Nordiska museet berättar här om parketten.

De första exemplen på parkettgolv eller rutgolv finner man i Sverige redan i mitten av 1500-talet. Det finns inga ursprungliga 1500-tals rutgolv bevarade, men resenären och folklivsskildraren Nils Månsson Mandelgren tecknade av rutgolvet i Kalmar slott 1848. Efter hans teckning gjordes en rekonstruktion av det gamla golvet på 1900-talet.

På 1670-talets slut ritade Nicodemus Tessin d.y. ett magnifikt parkettgolv för riksänkedrottningens sängkammare på Drottningholms slott. Han har där använt sig av exotiska träslag som jakaranda, buxbom, valnöt, mahogny och ebenholts samt den inhemska björken. De olika träslagen har fanérsågats i 4 mm tjocka skivor som sedan skurits i konstfulla mönster och limmats på blindgolv. Under 1680-talet: fick bl.a. slotten Mälsåker, Karlberg, Sjöö, Salsta och Eriksberg parkettgolv. Golven lades ofta i komplicerade mönster och stora variationer eftersträvades.

Vid 1700-talets mitt fick rutparketten av ek sin definitiva form. De ofta meterbreda rutorna kunde antingen läggas parallellt med väggarna i rummet eller också diagonalt, vilket blev det vanligaste. Förmodligen var det de franska parkettgolvläggare som var verksamma på Stockholms slott åren 17301740 som gjorde den diagonala modellen välkänd i Sverige. Denna klassiska typ av ekparkett hade blivit mycket populär i Paris ett halvsekel tidigare. Rutorna som var kvadratmeterstora var ofta prefabricerade och lades på blindgolv där de skråspikades med en spik i varje hörn.

Från början av 1800-talet blir det modernt att lägga in parkettgolv av furu men fortfarande i rutmönster. Under tiden 1830-1850 täcker man ofta golven med stora mattor och läggning av parkettgolv kommer lite ur modet. Från 1860-talet är det åter populärt med parkettgolv men nu kommer golven från snickerifibriker, som levererar rutor i fantasifulla mönster färdiga för läggning på undergolv.Till de klassiska rutoch flätmönstren tillfördes stjärnor och geometriska mönster, gärna med optisk verkan. Från 1880-talet sker tillverkningen av parkettgolv vid snickerifibriker, men läggningen är fortfarande ett genuint hantverk som kräver stor yrkesskicklighet.

Under 1900-talet försvinner i viss mån lyxstämpeln från parkettgolven när man finner att parketten med sina nästan obefintliga springor är mycket hygienisk och lättskött och samtidigt har en mycket stor slittålighet. Stavparketten fick nu också sitt stora genombrott. På 1920talet införs en ny typ av specialhyvlade parkettstavar som man klistrade fast med varm eller kall asfalt direkt på underlag av betong eller på trämassa. Det betyder att man även böjade lägga parkettgolv i affärer, varuhus och i kontorsbyggnader. På 1930-talet lanserade AB Gustaf Kähr i Nybro lamellbrädan, en krysshmmad bräda av flera skikt furulameller belagd med en slityta av lövträ, vanligvis av ek men också av bok eller ask. Den tunna fanerade slitytan kunde mönsterläggas. Bräderna förekom i längder upp riff 5 meter och bredd upp till 20 cm. De levererades lackade och färdigbehandlade, klara att läggas på plats.

Ny metod

Vid mitten av 1940-talet införs metoden att lägga flytande golv. Den blir snabbt populär och används i bl.a. hyreshus. På betongbjälklaget lades en sandbädd som jämnades ut så att den blev absolut slät och i våg. På bädden lade man lösa träreglar på vilka man sedan fäste lamellbrädorna. Med denna metod sparade man både tid och trämaterial, fick bättre ljudisolering mellan våningarna samt ett något fjädrande och därför behagligare golv att gå på.

Trärnaterialet måste vara absolut torrt för att inte torksprickor senare ska dyka upp mellan stavarna.Tidigare hyvlades och handsicklades det nylagda golvet för att man skulle få en perfekt yta. Idag handsicklas golv endast inne i hörnen där man inte kommer åt med golvslipmaskin. Denna maskin underlättar i hög grad det tidigare så mödosamma slipningsarbetet.

Efter slipningen kommer så ytbehandlingen som kan ske på olika sätt. Om man önskar en mörkare nyans på träet kan man betsa golvet efter slipningen. Därefter sker antingen vaxning, oljebehandling eller lackning. Den metod som ger den vackraste lystern åt golvet är varmvaxning och polering med hård borste eller rondell. Vaxytan är mycket känslig för fakt- och vattenfläckar.

Önskar man ett golv som har lite större resistens mot fukt kan man välja en träolja speciellt anpassad för parkettgolv. Ytan blir då mattare än med vaxbehandling. Båda metoderna kräver att man underhåller golvet med upprepade behandlingar.

Det lackade parkettgolvet är inte i behov av underhåll. Lackningen. kan dock upplevas som avskärmande från den äkta tråkänslan som det vaxade eller oljebehandlade golvet ger. Idag används nästan uteslutande vattenbaserade lacker. Genom forskning och utvecklingsarbete är nu, enligt nya provningsresultat, de vattenbaserade lackerna lika bra och i vissa fall bättre än de syrabaserade tvåkomponentslackerna. De syrabaserade lackerna är dessutom inte tillåtna för yrkesanvändning.

Litteraturtips:

”Äldre svenska parkettgolv.” Erik Andrén. Ur ”Det handlar om trä”. 1966. Utg. Skånes Trävaruhandlares förening 50 år. Eslöv.

”Parkettläggarna.” 1959. Arvid Lundström. Ur samlingen ”Svenskt liv och arbete” vol 24. Utg. Nordiska museet.

Johan Åkerlund

4/1995