Tack vare Bältarbo tegelbruk kan Katarina kyrka restaureras med inhemskt massivt stortegel. Men arbetet i ringugnen är tungt, slitsamt och – hett.

I Bältarbo tegelbruk i Hedemora bränns teglet som i gamla tider, i landets enda ringugn i drift. Endast här tillverkas den ursprungliga, massiva murstenen.
Men på tegelmästarens anteckningsblock har någon klottrat:

”Bältarbo… As near hell as you ever come”.

Att arbeta i ringugn

Teglet klirrar. Ett lätt och sprött ljud utan efterklang uppstår när sten läggs på sten. Klirr, klirr. Eller snarare: klink, klink. Lerkornen – de är mindre än 0,002 millimeter i diameter – har smält samman vid bränningen. Ett nytt och hårt ämne har skapats. Som byggmaterial är det hållfast; den äldsta tegelbyggnaden i landet, Gumlösa kyrka i Skåne, stod klar för 800 år sedan. Och den står där än idag.

Klink, klink. Teglet som Lars Westman och Johnny Eriksson plockar ned från stapeln inne i ugnen ska också till en kyrka, den brandhärjade Katarina i Stockholm. Här går det undan i värmen. Temperaturen i denna del av den ovala ugnen är idag runt 35 grader. Två stenar i taget. Plocka plocka. Snabbt, snabbt. Betinget är på 104 000 stenar i veckan, hälften ska in i ugnen, hälften ut, och varje sten väger 4,5 kilo. Det blir cirka 47 ton att lyfta och skjuta på kärra idag. Per man.

Vartefter veckan lider närmar sig Lars och Johnny alltmer brännarna. Temperaturen stiger, 70 grader är normalt en fredag. För det får de åtta kronor extra i timmen – 70:50, en fridag var 120:e ugnstimme samt fri sportdryck.

– Vi måste dricka fem, sex liter om dagen, berättar Johnny. För att ersätta vätskan och salterna som vi svettas ut.

I sladdlampans sken blir allt härinne rödbrunt, det är den brända järnoxidens färg. Ugnens väggar, det färdiga teglet, skärvorna och dammet på golvet, allt flyter ihop. Vi är i en rödbrun tegelgrotta. Det som inte syns är den kvarts i luften som frigjorts ur leran vid bränningen och som kan ge silikos, stendammslunga.

I innandömet dånar eldslågorna. Ett antal uppstaplade väggar av tegel skiljer oss från dem och en temperatur på tusen grader. Men värmen pressar på, den trycker över tinningarna och luften är varm i lungorna.

Vid porten ut mot lastbryggan finner jag svalka. jag har nu tillbringat 30 minuter i Sveriges mest berömda tegelugn, Bältarbo bruks ringugn.

Den sista av sitt slag

Särskilt märkvärdig är den egentligen inte, denna 30 meter långa, åtta meter breda och fyra meter höga tegelskapelse. Den var inte först – det var ringugnen i Lomma 1873. Bältarbo byggdes 31 år senare. Den är inte störst. Snarare modell medium. En helt vanlig tegelugn av den typ som fanns på nästan vartenda tegelbruk i landet, på 50-talet. (Cirka 200 stycken.)

– Men när dom kommer hit från Riksantikvarieämbetet. . . Det är nästan så att dom får tårar i ögonen! Ringugnen, torkladorna…

Bengt Eriksson är 60 år och truckförare. Han skrattar lite åt historikernas intresse för hans arbetsplats. Han har sin egen bältarbohistoria: Fadern, ett liv i arbete med teglet. Brodern Allan, den legendariske tegelmästaren, 45 år i Bältarbo tjänst. Död i leukemi kort efter pensionen. Själv har Bengt jobbat på bruket sedan 1954. Idag är han till hälften sjukpensionerad. Rygg och axlar är utslitna.

– Jag gick lite för länge i ugnen. I 20 år. Jag har helt fått sluta att lyfta.
Helst skulle Bengt se att ringugnen revs!
– Absolut att det krävs en tunnelugn. Så att folk slapp att gå där inne i oset och dammet!

Ursprungligen – 1800 före Kristus i Assyrien – staplades råteglet, den formade och torkade leran, till en ugn utomhus. Sedan eldade man inuti och rev när teglet var klart. Ett slags tegelmila. Med tiden konstruerades olika typer av fasta ugnar. Med ringugnen blev kontinuerlig och industriell drift möjlig. Så kom tunnelugnen. Istället för att teglet ständigt ska plockas in i och ut ur ugnen samtidigt som brännarna flyttas runt, körs det i tunnelugnen på vagn rakt igenom. Eldhärden är fast.
– Vagnarna lastas och töms automatiskt, säger Bengt. Man slipper alla dessa lyft.

Vid mitten av 60-talet använde de flesta tegelbruk den nya tekniken. På 70-talet alla utom Bältarbo.

Ett varv i veckan

– Ringugnen är konstruerad som en löparbana, säger Christian Rede, Bältarbo bruks ägare. Brännarna är hela tiden ett halvt varv efter killarna som plockar in.

Rede är bilhandlaren som blev fastighetsmäklare som köpte kompisens tegelbruk. Det var för åtta år sedan.

Bränningen sker genom hål i ugnens tak. Tre oljeeldade aggregat sprutar ned eldslågor mellan staplarna av tegel. Allteftersom brännarna var sjätte timme flyttas framåt, värms råteglet upp, bränns, och svalas slutligen av.

– Ett varv tar precis en vecka. Temperaturen vid bränningen är mellan 1007 och 1010 grader.

Johnny Eriksson och Lars Westman utför samma kringgående rörelse. De tar ut det färdiga teglet genom en port i ugnens vägg. Lassar in nytt råtegel. Porten muras igen och täcks med en ståldörr. Dags så att öppna nästa port…

Har funnit sin nisch

Kanske är det det ålderdomligt omoderna som gjort att Bältarbo överlevt. Det tror ekonomihistorikern Bengt Wittgren i Härnösand.

– Många små tegelbruk förköpte sig på 60-talet. Dom skaffade nya maskiner och kapitalkostnaderna blev för höga. Efterfrågan på tegel rasade. Konkurrensen från nya byggmaterial, främst betong, slog hårt. Mellan 1967 och 1971 lades hälften av landets 100 bruk ned. (Vid sekelskiftet fanns 500). Idag finns endast 12 tegelbruk i drift. De tillverkar årligen runt 100 miljoner tegel.

– Men Bältarbo har hela tiden fortsatt som vanligt. Bruket har nästan inga maskinkostnader. Den nuvarande ägaren har ju inte investerat någonting. (Mot detta invänder Rede. Trucken byttes ut för tre år sedan, valsverket renoverades 1989).

Eller annorlunda uttryckt: Arbetarnas kroppsknog och dåliga arbetsmiljö håller nere Redes kostnader. Vinsten blir större. För visst lönar sig Bältarbo. Det har funnit sin nisch på marknaden: massivt murtegel och olika slags specialtegel. Efterfrågan är till och med större än de cirka två miljoner stenar som tillverkas varje år. De moderna storbruken gör nästan enbart håltegel till fasader. Det torkar och bränns snabbt och kräver mindre lera. Deras stordrift tillåter inte heller udda önskemål om storlekar och former på teglet.
– Men vi har gjort radialtegel till tornen i posthuset i Stockholm, berättar Rede. Specialtegel till Mariakyrkan i Ystad och nytt golv till domkyrkan i Strängnäs.

Massivt tegel av istidslera

Vädrets makter styr över Bältarbo Tegelbruk AB. När tjälen gått ur jorden startar den nya säsongen. I lergropen, några kilometer bort. Leran är sedan istiden, 13 000 år gammal.

Den är fet, innehåller således lite sand, och räknas till de bästa i landet. En kall, mörkgrå gegga. I mitten av april brukar den kunna grävas upp. Den körs på lastbil till bruket, tippas i ”sumpen” och förs av en stor, linförsedd skopa, mataren, ned i en blandare.

Sågspån tillsätts för att göra leran torrare. Kanske också en skyffel lermjöl eller sand och – ifall leran är mycket sur – kalk.

Transportband till stenavskiljaren. I valsverket krossas allt tjockare än två millimeter. In i pressen. Ut genom munstycket kommer så en fyrkantig lersträng, lunsen, med samma mått som den blivande tegelstenens längd och bredd.

– Vårt tegel får ingen kärna i mitten som i de moderna vakuumpressarna, förklarar tegelmästare Kjell Eriksson. Murarna gillar tegel från Bältarbo, det går att klyva som man vill.

Svisch, svisch, svisch… En trådskärare hugger 58 gånger i minuten av lunsen till önskad tjocklek. Hiss upp till de två torkladorna. Här skjuts ställningarna med det fuktiga teglet för hand på vagnar ut i 80-meterslängorna. Ekipagen väger 850 kilo. (Önskemål finns om traverser).

Sol och vind får nu göra sitt. Temperaturen avgör torktidens längd. En till två månader när det är kallt, vår och höst; en vecka, tio dagar, på sommaren.

– Det får inte frysa på, då blir det bara smul av teglet, säger tegelmästare Eriksson.

Och Rede berättar om 50 – 60 000 förlorade tegel i våras.

– Vi har börjat försöka ta tillvara spillvärmen från ugnen. Det ska gå att göra en halv miljon sten till.

En del av det torra teglet lagras till vintern, då leran inte längre kan tas upp. Förr skickades arbetarna iväg på senhösten, med undantag för tegelmästaren. Då var det skogen, sågen eller andra påhugg som gällde. Idag kan åtta anställda hållas i arbete året runt. Arbetsstyrkan fördubblas på sommaren. Skolungdom ersätter gamla tiders säsongsarbetare.

Tiden står stilla

På Bältarbo tegelbruk står tiden stilla. Den senaste stora moderniseringen gjordes på 50-talet. Då köptes trucken. Jordgolvet ersattes med betong. Och hissarna upp till ladorna installerades. Endast på kläderna går att avgöra om en bild från bruket är tagen för 35 år sedan eller idag.

Vid sitt besök 1989 skrev yrkesinspektionen tre sidor med anmärkningar. Ännu är inget åtgärdat. Men just idag handlar chefen ny Magnecyl och Treo åt sina anställda.

Likväl finns det luft och rymd på Bältarbo. Åtminstone för den som inte är i ugnen. Man arbetar hårt men processen brakar inte ihop om någon går ifrån. Det går att hålla kontakt med kompisarna under arbetet. Utan att skrika.

Bältarbo är fyllt av motsägelser. Precis som livet. ”As near hell as you ever come.”

Olof Näslund och Peter Nilsson

Foto: Olof Näslund, Reportagebyrån
Text: Peter Nilsson, frilansjournalist, Reportagebyrån

3/1991