Många moderna material innehåller ämnen som visat sig påverka vår hälsa och fertilitet. Ett omtalat exempel är bisfenol A, som bland annat finns i många byggmaterial. I hopp om att lugna kritiska forskare och en orolig allmänhet ersätts ämnet av andra bisfenoler. Men i stället för att mixtra med molekyler bör industrin byta ut hela grupper av kemikalier, skriver Carl-Gustaf Bornehag.

Människors och djurs hälsa beror i vid bemärkelse på förmågan att reproduceras och utvecklas normalt. För att detta ska vara möjligt behövs ett väl fungerande hormonsystem. I själva verket är hormoner av största vikt för nästan all biologisk utveckling hos människor och djur, från ögonblicket för befruktning tills vi dör. Därför är det ytterst oroande att i stort sett hela mänskligheten inklusive foster, barn och vuxna ständigt är exponerade för låga halter av syntetiska kemikalier där många har visat sig ha hormonstörande egenskaper.

Hormonstörande ämnen

Hormonstörande ämnen är kemikalier som kan interagera med människans (och djurens) naturliga hormonsystem, med betydelse för biologisk utveckling och en lång rad möjliga hälsoeffekter. Ett antal stora kunskapssammanställningar med fokus på hälsorisker har gjorts under de senaste tio åren, bland annat en nyligen publicerad WHO-rapport som bygger på mer än 1500 vetenskapliga artiklar (Bergman et al., 2013).

Slutsatserna i denna rapport är att det finns starka skäl till oro när det gäller exponering för misstänkt eller visat hormonstörande kemikalier tidigt i livet; att effekterna kan bli synliga långt senare, att hälsoriskerna sannolikt är underskattade och att vi är i stort behov av bättre system för att riskvärdera den här typen av kemikalier.

Vad vet vi då om hormonstörande ämnen? Var finns de och hur kommer de till oss? Det är väl känt att det finns en mycket stor mängd vanliga konsumtionsvaror som innehåller sådana kemikalier. En mycket viktig källa är byggnadsmaterial. Det finns till exempel data som visar att PVC-mattor utgör väsentliga källor för humanupptag av vissa ftalater, både hos vuxna och barn.

Dessa ämnen tillsätts i regel för att åstadkomma någon funktion hos varan eller
produkten och de finns i allt från byggnadsmaterial och textilier till kosmetika och leksaker.

Tillsatta kemikalier är ofta inte fast bundna till materialet utan läcker konstant till den omgivande miljön – ett läckage som ofta pågår under produktens hela livslängd.

Substituering

De hälsorisker som har påvisats i forskningen och i den allmänna diskussionen om risker för miljö och hälsa har fått till följd att industrin i många fall valt att byta ut olika kemikalier. Detta kallas substituering och sker ofta genom att man förändrar en molekyl i något avseende, så att ett nytt ämne uppstår men där den önskvärda egenskapen finns kvar (annars fungerar ju inte tillsatsen av det aktuella ämnet).

Det ideala härvid är då naturligtvis att
ersättningsmolekylerna är helt inerta eller åtminstone mycket mindre riskfyllda än det ämne de ersätter. Men den stora frågan är om ersättarna är bättre än den kemikalie de ersätter? Kan det vara så att ersättarna är lika farliga? En annan viktig fråga är på vilka grunder de nya ämnena väljs? Och ytterligare en fråga är om industrin tar till vara på resultaten från den vetenskaplig forskning som trots allt finns i många fall?

Tyvärr finns det indikationer på att substituering ofta sker på ganska osäker och oklar grund – molekyler kanske byts ut utan att ersättarna är testade i tillräcklig omfattning. Det viktiga kanske är att man kan behålla de egenskaper som gör varan eller produkten attraktiv på marknaden.

Det finns här dessutom en omfattande diskussion som går ut på att vi kanske inte borde byta ut enskilda molekyler med liknande kemikalier – som oftast tillhör samma kemikaliska grupp – utan istället fasa ut hela grupper av ämnen. Hela detta område blir ännu mer problematiskt när det handlar om misstänkt hormonstörande ämnen.

Bisfenol A

Ett exempel på problem med substituering handlar om en av världens mest använda
molekyler, bisfenol A (BPA). BPA finns framförallt i polykarbonatplast och i epoxi och därmed i en lång rad varor och produkter som nappflaskor, kassakvitton, konservburkar av metall där insidan ofta är täckt med en plast som innehåller BPA, rengöringsmedel, kosmetika, leksaker, mm.

Vad gäller byggnadsmaterial så finns BPA framförallt i epoxi. Under senare tid har re lining av vattenledningsrör med just epoxi diskuterats intensivt och ett förbud är troligen på väg. BPA kan även återfinnas i andra byggnadsmaterial och produkter som kopplas till den byggda miljön.

Vi är alltså alla exponerade för BPA och ämnet kan återfinnas nästan överallt i miljön; i vatten och i damm och luft inomhus. Ett stort antal studier visar även att man rutinmässigt finner bisfenol A i blod och urin hos barn och vuxna inklusive gravida kvinnor. Senare data visar att bisfenol A kan identifieras i fostervatten vilket innebär att även foster är exponerade.

Hälsorisker med bisfenol A

Risker för miljö och hälsa med användning av bisfenol A är en mycket omstridd fråga. Europeiska livsmedelsmyndigheten (EFSA) anser att det finns risker, men att människor i normalfallet inte exponeras för farliga nivåer. Inom stora delar av den akademiska forskningen finns en motsatt uppfattning som går ut på att exponering för låga doser faktiskt kan vara ett problem och att skälet till att EFSA inte ser dessa problem i sina utvärderingar är att man inte beaktar hormonstörande egenskaper och problemen med låga doser, d v s man fokuserar på fel saker och fel metoder i utvärderingen.

En nyligen gjord kunskapssammanställning visar att det i mars 2013 fanns 91 epidemiologiska forskningsstudier som kopplar exponering för bisfenol A till hälsorisker hos människa (Rochester, 2013). Fler än 60 av dessa studier rapporterar påverkan på bland annat reproduktion och könsutveckling, nervsystemets utveckling innefattande intelligens, motorik och beteende, metaboliska effekter såsom övervikt och fetma och därtill hörande sjukdomar som diabetes, hjärt-kärlsjukdom, astma och allergi. Sammanställningen poängterar vidare att foster och spädbarn är särskilt känsliga. Kunskapen inom området växer snabbt då 53 av studierna publicerades så sent som 2012. Ur ett riskperspektiv är det särskilt intressant att flera av de effekter som påvisats i studier på människa också har hittats i djurstudier vilket ökar betydelsen av och säkerheten i resultaten.

Det finns alltså en ökande mängd studier som visar att bisfenol A är relaterad till hälsorisker och att det kan vara ett hormonstörande ämne. Ändå hävdar industrin att den exponering som människor utsätts för är ofarlig. Men under senare tid har man ändå i vissa fall valt att ersätta BPA i olika produkter, ofta med en annan bisfenol.

BPS används till exempel i rengöringsprodukter och kassakvitton (termiskt papper). BPF används i epoxi och kan då förekomma i lacker, lim, plast, vattenledningar, plastkompositmaterial i tänder och matförpackningar. Både BPS och BPF har hittats i vardagsprodukter såsom kosmetika, hårprodukter, papper och föda. Sådan förekomst kan dock variera mellan olika länder i världen.

Ersättarna lika farliga som originalet

Vad vet vi då om dessa ersättare? I en nyligen publicerad kunskapssammanställning
(Rochester and Bolden, 2015) har man granskat och konkluderat 32 vetenskapliga studier som undersökt de två kemikalierna BPS och BPF.

Den övergripande slutsatsen var att dessa molekylers potentiella hormonaktivitet var i samma storleksordning som hormonaktiviteten för BPA! Det visade sig också att de båda ersättarna gav upphov till likartade biologiska mekanismer som BPA.

BBF och BPS orsakade också andra effekter, såsom förändrad organvikt och påverkan på reproduktionssystemet. Sammanfattningsvis kunde denna sammanställning av tillgänglig akademisk forskning alltså visa att BPS och BPF var ungefär lika hormonaktiva som den kemikalie de ersätter i vanliga varor och produkter.

Denna artikel handlar således inte primärt om hur farligt bisfenol A är. Den handlar istället om vad vi vet om de molekyler som används för att ersätta BPA och på vilka grunder vi väljer ersättarna. Vilka underlag industrin har för sina val är till vissa delar oklart. Men det kan konstateras att det i fallet med bisfenol A finns ett någorlunda stabilt vetenskapligt underlag som indikerar att vissa av ersättarna har egenskaper som liknar den molekyl de ersätter.

Detta visar att substituering av kemikalier måste stramas upp och att ambitionen måste vara att all tillgänglig information används – även akademisk forskning vid sidan av resultat från industrins egen riskvärdering.

Det visar också att vi kanske borde fundera över att fasa ut hela grupper av kemikalier (t ex bisfenoler) istället för att hantera en kemikalie i taget.

Ett smartare sätt kanske är att ta bort hela kemikaliegruppen i alla varor och produkter som ger upphov till exponering.

Carl-Gustaf Bornehag
Carl–Gustaf Bornehag, är professor i folkhälsovetenskap vid karlstads universitet.
carl-gustaf.bornehag@kau.se