För femtio år sedan var Vattholma bruk i Uppland så nedgånget att många ville jämna det med marken. Istället valde man att rädda den gamla bruksmiljön och resultatet blev ett attraktivt och väl fungerande bostadsområde. Ett exempel på stadsplanering som många borde låta sig inspireras av, menar Kristina Berglund.

På 1960-talet var Vattholma bruk kraftigt nergånget. Bostäderna, främst från 1700- och 1800-talen, var förfallna och här fanns ännu uthuslängor med torrtoaletter, vedbodar och svinhus. Många som sett och upplevt bruksmiljön under sin uppväxt tyckte att de gamla husen var väl inget att spara. Bättre att riva och bygga nytt!

På länsarkitektkontoret diskuterades förutsättningarna för att rädda den kulturhistoriskt värdefulla bruksmiljön, vilket ledde till att Uppsala kommun gjorde en utredning i syfte att bevara bebyggelsen. 1973 träffades ett avtal mellan kommunen och byggnadsfirman Anders Diös AB som innebar att företaget, som villkor för att få nyexploatera på annan mark i Vattholma, förvärvade bruksmiljön och åtog sig att rusta upp området för bostadsändamål.

Utgångspunkten för upprustningen var