fbpx
Foto: Kerstin Lyckman 2016

Också linoljefärgen, den mest traditionella av färger, har förändrats genom åren. Kokprocessen har ändrats, pigment har bytts ut, kokt linolja har ersatts av rå. Men blev färgen bättre? Det tyckte inte MålarEskil, målarmästaren som inspirerade Kerstin Lyckman Gevert att leta sig tillbaka till ursprunget.

Alltsammans började med en lärlingsplats hos en äldre målarmästare, MålarEskil. Han var målare i femte generationen och arbetade för det lokala museet i den stad jag bodde.

MålarEskil rörde ihop färgen själv. Han gjorde linoljefärg, limfärg och äggoljetempera med kokt linolja, pigment, animaliskt lim och ägg från höns som sprang fritt i hans trädgård.

Själv var jag en vilsen konstnärssjäl som ännu inte hittat rätt, men hos MålarEskil fanns plats för en sådan som jag. Han visste nämligen ALLT! Tvärsäkert svarade han på de flesta av mina och andras frågor. Det kunde visserligen hända att han inte säkert visste, men likt Karlsson på taket fick han mig att förstå att just dessa frågor inte var så viktiga och att jag borde nöja mig med det.

Målarmästare Eskil Johansson, »Målar- Eskil«, vid Harestad kyrka i Bohuslän. Foto: Kerstin Lyckman

Just det gjorde förstås att jag inte nöjde mig. Jag sökte mig vidare, gick konservatorsutbildningen vid Göteborgs universitet och senare, som doktorand vid KTH, fick jag tillfälle att djupintervjua äldre målarmästare från hela landet. Jag försökte förstå om MålarEskil var ett unikum, eller om det låg något i hans ibland ganska kontroversiella uttalanden.

Ett av dessa uttalanden var att man aldrig ska använda rå, utan alltid kokt linolja i byggnadsmåleriet. Problematik som blåsbildning, instabilitet och kort livslängd kommer som ett brev på posten av all slags användning av rå linolja, menade MålarEskil.

Det var inte alltid självklart att tro på allt som Målar-Eskil sa. Det lät allt för fantastiskt att oljefärgen förr nästan aldrig flagade och att man därför aldrig skrapade färgen före ommålning. Eller att trähus i skärgårdsmiljö vanligtvis målades om vart tionde till tjugonde år. Bilden nedan visar en oljefärgsmålad fasad från Tallinn 1994 som då inte målats sedan tiden mellan första och andra världskriget. Denna färg är omöjlig att ta bort ens med den vassaste skrapan. När jag kom hem berättade jag det för Målar-Eskil. » Ja«, svarade han, »jag har ju sagt att vi aldrig skrapade husen förr«. Foto: Kerstin Lyckman 2016

De flesta inom byggnadsvården anförde då, under 90-talet, motsatt åsikt. På den
politiska agendan stod öppna landskap och linodling var ett sympatiskt alternativ som stöttades med EU-bidrag. De svenska odlarna kunde pressa, men inte koka linoljan och färgindustrin upptäckte att formuleringen »innehåller svensk, rå, kallpressad linolja« på etiketterna var ett framgångsrikt recept för ökad försäljning.

MålarEskil gick aldrig på det. Inte heller de nitton målarmästarna, verksamma från 1924 och framåt, från min studie. Tvärtom så varnade de alla för användning av rå linolja. I dag är de flesta åter överens om att linoljefärgens bindemedel ska bestå av kokt linolja för att färgen ska hålla och för att en filmbildande färg ska fungera utan blåsbildning och andra komplikationer.

Carl Wilhelm Scheeles handskrift om tillverkning av linoljefernissa, och till höger traditionellt kokt linolja från en rekonstruktion av samma recept. Foto: Kerstin Lyckman 2016

Kokningsprocessen förändras

Målarmästarna i intervjustudien hade alla fått lära sig att röra ihop linoljefärg av kokt linolja, pigment och ibland terpentin. Men den kokta linoljan som användes under tidigt 1900-tal var lite annorlunda än kokt linolja i dag. Den var »fetare« förr, menade de, och fastän den hade en mörkare färg med dragning åt rödbrunt, så gulnade inte färgen mer för det.

Faktum är att MålarEskil ständigt klagade på att den kokta linoljan inte var densamma som förr. Han menade att den faktiskt hade börjat försämras redan vid tidpunkten för första världskriget och sedan dess bara blivit sämre och sämre. Jag ryckte nog först på axlarna åt detta uttalande och tänkte att han själv ju knappt var född vid första världskrigets slut. Vad jag inte tänkte på då var att han ju faktiskt också bar med sig sina förfäders erfarenheter. Här hade vi dessutom nitton farbröder till, som sade samma sak.

Foto: Kerstin Lyckman 2016

Vad hade egentligen hänt med den kokta linoljan? Polymerforskare vid Sveriges tekniska forskningsinstitut (SP) hjälpte mig att bena ut frågan. Jag fick lära mig att linoljans slutliga egenskaper styrs genom olika faktorer som temperatur, tillsatser av metallsalter och tillgång till syre under kokningsprocessen. Vidare studier visade att kokningsprocessen av linolja förändrats dramatiskt ungefär vid tiden strax efter första världskriget, just när det gäller dessa detaljer.

Resultatet blev en billigare, mer snabbtorkande och mer lättstruken produkt, enligt tidens melodi. Men förändringen innebar inte bara positiva egenskaper. Med sänkt temperatur blev linoljefilmen inte lika stark och väderbeständig. Blysalterna i den gamla, traditionella kokningsprocessen i öppna kärl gav egenskaper som elasticitet, väderbeständighet och god vidhäftning och i utbyte mot det har vi nu sickativ av kobolt som istället påskyndar nedbrytningen av linoljefilmen. Slutligen gjorde den luftblåsning som införts att linoljefilmens attraktionskraft till vatten ökade. Linoljefilmen blev alltså mindre vattentålig i den moderna kokningsprocessen.

Tidsaxeln beskriver vilka komponenter som ingått i vit linoljefärg. Under tidsaxeln finns även en stapel som beskriver tidslinjen för grundning med het linoljefernissa. Man kan notera att slutet för denna metod sammanfaller med att moderniseringsprocessen av kokt linolja börjar, samt införandet av terpentin i utvändig grundstrykningsfärg under 1930-talet. Illustration: Kerstin Lyckman 2016

Blyoxid och Blyvitt

Det vita pigment som användes till oljefärg under 1700-talet var blyvitt, d v s basiskt blykarbonat. Generellt förbud av blykarbonater infördes redan 1929, även om det dröjde ett tag innan man gick över till de vita pigmenten zinkvitt, d v s zinkoxid och titanoxid, inom byggnadsmåleriet. Blyvitt är dock inte samma ämne som blyoxid, torkmedlet i traditionellt kokt linolja. Blyoxid är tillåten både enligt svensk och europeisk kemikalielagstiftning för användning till kulturhistoriska byggnader och monument. (KIFS, Kemikalieinspektionens föreskrifter (1998:8) Om kemiska produkter och biotekniska organismer, 10 kap, 13 – 15§. Se även Miljöpropositionen 1997/98: 145, avsnitt 6.4.3, sid 227)

Restaureringen av Johan Tobias Sergels lejonskulptur av sandsten på taket av Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg i Stockholm färdigställdes 2009. Här användes färg gjord på linolja kokt enligt 1700-talets metoder. Foto Kerstin Lyckman 2016

På jakt efter ursprunget

Med MålarEskils klagan över den moderna kokta linoljan och hans längtan tillbaka till den traditionellt kokta linoljan i bakhuvudet, analyserade jag med hjälp av polymerforskarna rekonstruktioner av kokt linolja från recept utformade på 1700-talet. Vi häpnade över egenskaper som elasticitet, molekylstorleksfördelning och annat smått. Sedan gick vi över till stor skala, gjorde misstag, studerade vidare och till slut, efter otaliga tester och provningar, var vi framme. Vi hade en linolja som sedan dess använts i restaureringar av monument där man ansett det extra viktigt att få tillbaka den gamla linoljans egenskaper; på träfasader och fönster, men också på till exempel Sergels lejonskulptur av sandsten på Arvfurstens palats i Stockholm och till Wergelandsmonumentet i gjutjärn i Oslo.

Detalj från fundamentet. Foto: Kerstin Lyckman 2016

Erfarenheterna av dessa projekt har visat att det krävs två saker för att linoljefärgen ska klara att nå upp till historiska kvalitetsnivåer. För det första att materialet till innehåll och egenskaper verkligen motsvarar det historiska materialet. För det andra måste också hantverket utföras på samma sätt som förr. En viktig skillnad i hantverkstekniken som förändrats radikalt under 1900-talet är den grundning med »het linoljefernissa« som alltid gjordes före 1920-talet. Linoljefernissa, det vill säga traditionellt kokt linolja, applicerades uppvärmd till ca 80°C som en första impregnering. Detta utfördes såväl på trä, sten och stål utvändigt. Med detta som grund fick man en stabil grund som inte suger fukt, och med den blyhaltiga traditionellt kokta linoljan som bindemedel i färgen som målades ovanpå fick man till egenskaper som flexibilitet, god vidhäftning och väderbeständighet.

Schematisk illustration av skiktföljder hos historiska färgskikt utvändigt. Illustration: Kerstin Lyckman 2016
Under 1700-talet och 1800-talet kallades den kokta linoljan för linoljefernissa. Den värmdes till ca 80°C och användes som impregnering före målning med linoljefärg på både trä, sten, puts och järn. Därefter målades med en färg med konsistens som flytande honung, utan tillsatser av vare sig terpentin, lacknafta eller ytterligare sickativ. På bilden nedan syns målarmästare Tom Andersson vid Tullgarns slott impregnera provpaneler med uppvärmd traditionellt kokt linolja i en provning för Statens Fastighetsverk. Foto: Kerstin Lyckman 2016

Det är inte möjligt att fuska bort något moment utan att resultatet blir lidande. Torktider får inte forceras med vare sig terpentin eller sickativ för att färgen ska hålla utvändigt. Detta förvånar sannolikt ingen som arbetar professionellt med byggnadsvård. Materialet och hantverket, det går som ett mantra genom alla materialkategorier – trä, sten, puts, järn och färg.

Vill vi ha kvalitet med historiska nivåer så kommer vi inte undan. Både materialet och hantverket måste kopieras med största noggrannhet.

Kerstin Lyckman Gevert, målerikonservator, färgforskare och konsult.

Meny