– Vi lever på rost och röta, utbrister Lena Glantz Eriksson då vi skyndar i strilregnet mellan husen på Brunnsta gård, Bålsta.
Jag funderar på vad det är för ett citat hon travesterar. Eller om det är ett utslag av bister humor som fått formen av en besvärjelse som säkert kan behövas för att orka leva med ett tiotal trähus med lika många tak att underhålla?
Husen byggdes först i timmer eller skiftesverk i Norden. Men så småningom började man att klä in stommen med träpanel av olika slag. Varför gjorde man så? Naturligtvis skyddade panelen huset mot regn och blåst, men viktigast var att man ville få husen att senare ut, ytan blev slätare och kunde målas och därmed efterlikna mer åtråvärda material. Så har det varit en stor del av träpanelens historia även om exempel på framhävande av träet också förekommer. Det skriver här arkitekten och länsantikvarien Erik Nordin och berättar om träpanelens historia i vårt byggande.
En svamp som bara finns i hus, och som förstör träets bärande förmåga, kan framgångsrikt bekämpas med torka eller värme.
I Göteborg var debatten tyst men missnöjet stort i slutet av 1990-talet. En samling engagerade bevarande-vänner och boende startade då föreningen Husvärnet, som bildade opinion, räddade hus och fick liv i debatten. Karina Ekstrand var med från starten. För hennes del började det i kvarteret Oktanten.
I Hässelby, en av Stockholms västra förorter, invigde missionsförsamlingen år 1926 en träkyrka mitt bland de många handelsträdgårdarna och de tusentals växthusen och drivbänkarna. Nu är denna kyrka restaurerad. För andra har det gått sämre. Med allt färre aktiva medlemmar och upplösta församlingar riskerar också historiskt värdefulla kyrkobyggnader att byggas om till bingohallar, bilverkstäder eller jämnas med marken. Av Berndt Sehlstedt.
Frihet att bygga efter eget huvud och dekorera lite extra är väl något man förknippar med koloniområden. Att det inte alltid är eller var så framgår av de råd som gavs ut av de styrande i Landskrona redan 1920. Här berättar Örjan Ekström om arkitektens och trädgårdsmästarens syn på kolonistugornas estetik då och reflekterar över tradition och förnyelse, regler och frihet. I själva verket har de flesta koloniträdgårdsföreningar bestämmelser för hur den yttre miljön ska skötas.
Varken bönder eller antikvarier vill ha lador som håller på att rasa ihop, men är det någon mening med att rusta upp lador som ingen använder? I Norrala är ladorna en viktig del i det kulturlandskap som Norralahjulet snurrar kring och som gett hela bygden ett lyft.
K A Almgrens sidenväveri och museum – ett unikt industriminne – har nu blivit tillgängligt även för handikappade. En fristående tillbyggnad rymmer både hiss och ny utrymningsväg. Text och foto claes reichmann.
Det kan finnas flera anledningar till varför man vill ta bort gammal färg. Men den viktigaste är nog önskan att analysera hur en yta tidigare varit målad. Görs arbetet rätt, kan mycket möda och stora värden sparas.
Det starkaste vapnet för att skydda vår kulturmiljö är engagemanget hos enskilda människor, säger riksantikvarien Inger Liliequist, ny i ämbetet – började den 1 mars. Sedan söker hon efter ett bättre ord än »vapnet«, men hon blir förstådd.
