Det kan finnas flera anledningar till varför man vill ta bort gammal färg. Men den viktigaste är nog önskan att analysera hur en yta tidigare varit målad. Görs arbetet rätt, kan mycket möda och stora värden sparas.

Inom måleriet har frågan om ytornas förberedande vid ommålning alltid varit ett svårt ämne. Under lång tid förbereddes flagnande färgytor före ommålning på trä och puts genom torrskrapning eller genom att behandla ytorna med lut, ammoniak eller såpa. Under senare tid har man med värme (primus- eller gasollampa) bränt och skrapat bort förbrukade färglager.

Det var i dessa fall fråga om omfattande arbeten med högt risktagande, eftersom ovan uppräknade medel kunde orsaka mer skada än nytta på underlagen som skulle målas om. Vid värmning var det stor risk för eldfara, och ofta förkolnade träet på ytan så att man fick sotgenomslag eller krackeleringar i den nymålade färgytan.

Nya färger, ny färgborttagning

Under 1940-50-talen började nya färgborttagningsmedel av typ klorerade kolväten att dyka upp. Det var en följd av att de moderna färgerna under 1950-talet ofta krävde andra förberedelser än vad de äldre färgtyperna gjort. Framförallt blev det under denna tid en jakt på tid, alla behandlingar, även färgborttagning, skulle utföras snabbare och rengjorda ytor torka fortare. Det togs fram pva- och alkydfärger som uttryckligen påstods duga till att måla över t. ex. tjocka krit- eller kalkskikt med.

Det var under denna tidsepok som det det fuskades mest, med påföljd att många äldre hus har skadats svårt, både fasader och interiörer. Många putsfasader måste knackas ned och trä bytas ut. Färgborttagningsmedlen var ofta baserade på alkaliska ämnen i en eller annan form.

Under 1960-talet kom mer trögflytande borttagningsmedel som kunde sitta kvar och verka längre. Under lång tid hände sedan inte så mycket när det gäller färgborttagning. Det var först under mitten av 1980-talet som de strängare arbets- och miljölagarna tvingade fram en ny utveckling. Man arbetade för att få fram medel som löste upp olika bestämda underlag. Sådana produkter finns nu i handeln.

Därför är det nu möjligt att med hjälp av medel som nästan enbart bryter ned t. ex. plastfärg som målats över linoljefärg, spara underliggande kulturhistoriskt intressanta färglager. De nya medlen ger stora möjligheter men samtidigt måste färgborttagning planeras och utföras med eftertanke och omsorg.
En annan utveckling har lett till färgborttagning med varmluft och skrapning. Denna teknik bör dock jämställas med torrskrapning till helt ren yta, eftersom mycket lite av äldre färgskikt kan räddas. Dessutom finns risk för sotgenomslag och krackeleringar i nya färgskikt.

Lika svårt att spara äldre färgskikt är det med den nyare IR-tekniken, vilken i detta avseende bör jämställas med varmluftsteknik.

Färgborttagningen styr ommålningen

När man planerar eller projekterar en målerireparation är färgborttagningens resultat vägledande för hur hela måleriarbetet ska utföras. Om det är fråga om kulturhistoriskt intressanta byggnader är detta ännu viktigare, eftersom man då bör spara äldre färgskikt.

Här har byggnader ursprungligen målats både in- och utvändigt med traditionella tekniker och ofta finns det kvar rester, eller i många fall större ytor, med traditionell ytbehandling. Det är just här som färgborttagningen, rätt utförd, kommer att göra störst nytta.

Ett exempel ur verkligheten

Ett äldre hus har spröjsade utåtgående fönster, vars målning bitvis är mycket krackelerad. Vid undersökning av färglagren utvändigt på de troligen ursprungliga fönsterbågarna och karmarna visar det sig att fönstren är målade nio gånger och att de första sex färgskikten tillsammans är lika tjocka som den sjunde ommålningen ensam och att skikt åtta och nio är lika tjocka som skikt sju.

Träkarmen är till 90 procent i mycket bra kondition, endast i karmbottenstyckets yttre del och tio centimeter upp på sidostyckena finns gråträ och i några enstaka fall röta. Vid närmare besiktning och lätt skrapning kommer det fram friskt trä på de flesta ställen, den mörkare till färgen är troligen spår efter en halvoljning. Trä som är angripet av röta finns kring fönsterbleckens infästning i karmen samt vid anslutningarna mellan karmbottenstycket, mittposten och sidostyckena. Det visar sig också att färgskikt 1-4 endast finns kvar i karmens och bågens övre delar, skikt 5-6 i större utsträckning både på karm och båge. Skikt 7-9 är till större delen bevarade, endast skikt 8 (fragmentariskt) och skikt 9 på karm och bågbottenstycket.

Torrskrapning avslöjar att det finns större oljeutfällningar mellan skikt 6 och 7, färgen i skikt 6 ser på några ställen nästan nymålad ut, det är nästan att den klibbar vid beröring, och på ytan finns blåsor.
Fönsterbågarnas bottenstycken är i sämre skick med mycket gråträ. Träpluggarna i fogningarna har nästan helt krupit ut, spår efter senare omkittning syns endast på några ställen och det finns lite kitt kvar vid stiften. Upptill är bågarna i bättre kondition.

Färgskikten 1-6 består av linoljefärg som ej kritar, skikt 7-9 består av alkydfärg.

Kasta inte ut barnet med badvattnet

För att renovera fönster anvisas i allmänhet rengöringsgrad 1 (enligt HusAMA), vilket innebär borttagning av samtliga målningsskikt in till trären yta, oftast med användande av varmluft eller rondellslipmaskin på karmar och bågar sedan glasen tagits bort. Alternativt används färgborttagningsmedel på karm och bågar för att uppfylla kraven. Därefter skall fönsterpartierna målas om.

I de flesta fall behöver man inte ta till så radikala metoder som att ta bort samtliga målningsskikt. Med försiktiga färgborttagningsmetoder är det fullt möjligt att ta bort alkydskikten utan att skada den underliggande linoljefärgen. Dessutom finns då förutsättningar för att målningsresultatet mer stämmer med husets ålder och att man får samma eller bättre hållbarhet på ytskikten.

Slentrian / individuell bedömning

Ofta går det slentrian i förberedande besiktningar när det gäller just färgborttagning. Hela besiktningsförfarandet fokuseras på hur man skall uppnå ett visst resultat när fönstren är färdiga. Det är enklast att dra alla byggnadsdelar som skall ställas i ordning över en kam.

Ser fönster slitna ut är det lätt att vid besiktningen förorda samma behandling för alla. Vanligtvis har i kulturhistoriskt intressanta byggnader en del detaljer bytts ut. Ibland har de utbytta detaljerna fler och större skador än originaldelarna. Att i detta läge använda samma färgborttagningsbehandling för äldre och nyare byggnadsdelar är helt fel.

Så utförs försiktig färgborttagning

Här är ett försök att i sju punkter skapa ett system för färgborttagning före ommålning, både för planeringen och för arbetets utförande.

1. Välj rätt årstid för arbetet. Samtliga färgbortagningsmedel fungerar sämre eller inte alls vid temperaturer under tio varmgrader.

2. Prova olika medel för att komma underfund med vilket som har bäst verkan. Ofta blir det fråga om att använda olika medel, exempelvis ett för plastfärg och ett annat för alkydfärg. Gör en större färgtrappa, så att det är möjligt att prova på de olika färgskikten vilka medel som är användbara. Dessutom bör man prova på flera olika ställen, oberoende av varandra, vid fasadarbeten exempelvis kan olika fasader kräva olika behandling.

3. Prova hur snabbt ett fungerande medel verkar och när det är möjligt att skrapa bort upplösta färglager utan att underliggande yta har påverkats. Mängden medel som appliceras bör också jämföras med verkningsgraden.
Det är mycket viktigt att ytorna som kommer fram efter färgborttagningen rengörs och efterbehandlas på rätt sätt inför upprepad behandling.

Ofta används 5-7 procentig ättiksyra direkt efter att en färgbefriad yta noggrant sköljts, detta för att neutralisera underlaget inför ommålning. Ett tecken på att ytan är rengjord är att den slutar att skumma vid ytterligare vattenpåföring.

4. Se till att resultaten från ovanstående provning redovisas och sammanställs med övrig måleriprojektering.

5. Vid planering/projektering skall referensytor för färgborttagning beskrivas.

6. Använd alltid svagast möjliga färgborttagningsmedel. Prova därför noggrant om färgen kan avlägsnas på andra sätt, t. ex. utan kemiska färglösningsmedel.

Lim, vatten, ibland ånga eller torrskrapning, kan räcka för att avlägsna moderna färglager ovanpå traditionell målning. Detta gäller främst invändiga arbeten. Anledningen är att det sällan har rengjorts på fullgott sätt i skarven mellan de traditionella och moderna färgskikten.

Traditionell lutslipning eller slipstrykning försvann nämligen gradvis i samband med att det moderna måleriet etablerade sig. Dessa behandlingar var till för vidhäftningen mellan färgskikten och samtidigt ett kvitto på att föregående behandling var fullgod och med rätt målningsmaterial.

7. Om svårigheter med färgborttagning dyker upp, bör man snarast analysera var och hur felet har uppstått innan arbetet får fortsätta. Detta gäller både då problemen inträffar under planeringen och då fel uppstår under arbetets gång.

Att lösa alkyd- och plastfärger

För att klara av att ta bort moderna alkyd- och plastfärger som blivit målade över traditionella färgtyper krävs:

att man följer de rekommendationer för användning och skyddsåtgärder som skall vara angivna på förpackningen;

att man arbetar hantverksmässigt;

att man alltid anpassar olika typer av arbeten till rådande förhållanden: väderlek, underlag och
arbetsförhållanden (byggnadsställningar, stegar o. dyl.);

att man bearbetar så stor yta åt gången som motsvarar medlets verkningsgrad. Pröva olika medel, begär
provförpackningar av tillverkarna;

att det är färgborttagningsmedlet som skall göra grovjobbet. Oftast skall enbart sickel, stålspackel och stålborste användas för att avlägsna upplösta färgskikt. Endast i undantagsfall bör skrapor användas och dessa får inte vara vassa utan rundeggade. Det är väsentligt att färg och borttagningsrester tvättas bort helt från underlaget och att ytorna får torka innan man fortsätter. Ett tecken på underlaget är helt rent är att ytan som sköljs slutar att skumma.

Varför färg skall lösas upp

Färgborttagning är egentligen fel benämning för det ovan beskrivna arbetet. Rätt uttryck vore upplösning av färgskikt.

Många felaktigheter i planering, projektering och utförda arbeten skulle kunna undvikas om man insåg att det första syftet med upplösningen av gamla färgskikt är att besvara frågan: Hur mycket skall sparas och hur mycket skall tas bort?

Anders Ek är målarmästare, verksam i Norrköping med firman Måleri & Fasad AB Bröderna Ek.

2/1999