– Vi lever på rost och röta, utbrister Lena Glantz Eriksson då vi skyndar i strilregnet mellan husen på Brunnsta gård, Bålsta.
Jag funderar på vad det är för ett citat hon travesterar. Eller om det är ett utslag av bister humor som fått formen av en besvärjelse som säkert kan behövas för att orka leva med ett tiotal trähus med lika många tak att underhålla?

Denna gråkalla februaridag letar sig regnet in mellan halsduk och krage, mellan pannplåt och brädpanel. Det är fem plusgrader, gröna gräsmattor och lera på skorna. Och vad värre är, våta väggar och fukt i alla ouppvärmda utrymmen.

– Det är en kamp mot rost och röta att vara husägare här och nu.
Vi räddar oss in i »gamla byggningen« och en välbekant lukt av igenstängd sommarstuga slår emot oss. I flera rum på bottenvåningen har mattor rullats ihop, linoleummattor rivits upp och provhål tagits upp i brädgolven – vilket gick alltför lätt, de är uppruttna. Jag får förmaningen att gå försiktigt för att inte trampa igenom. Skadornas omfattning är värre än Lena och hennes man Göran befarade. Inte bara golven