– Vi lever på rost och röta, utbrister Lena Glantz Eriksson då vi skyndar i strilregnet mellan husen på Brunnsta gård, Bålsta.
Jag funderar på vad det är för ett citat hon travesterar. Eller om det är ett utslag av bister humor som fått formen av en besvärjelse som säkert kan behövas för att orka leva med ett tiotal trähus med lika många tak att underhålla?
Denna gråkalla februaridag letar sig regnet in mellan halsduk och krage, mellan pannplåt och brädpanel. Det är fem plusgrader, gröna gräsmattor och lera på skorna. Och vad värre är, våta väggar och fukt i alla ouppvärmda utrymmen.
– Det är en kamp mot rost och röta att vara husägare här och nu.
Vi räddar oss in i »gamla byggningen« och en välbekant lukt av igenstängd sommarstuga slår emot oss. I flera rum på bottenvåningen har mattor rullats ihop, linoleummattor rivits upp och provhål tagits upp i brädgolven – vilket gick alltför lätt, de är uppruttna. Jag får förmaningen att gå försiktigt för att inte trampa igenom. Skadornas omfattning är värre än Lena och hennes man Göran befarade. Inte bara golven utan även flera stockvarv i väggarna måste bytas.
Huset, som är gårdens gamla bostad, har varit uthyrt till sommargäster under alla år, nu är de gamla och kommer inte igen till sommaren. När vi kommer upp i övervåningen är det fullt möblerat och pyntat.
– Här kan jag gå omkring och känna att jag verkligen trivs, säger Lena. Om problemen i bottenvåningen kunde bemästras vore detta en underbar bostad.
Men den låga grunden har ställt till problem. Huset ligger alldeles vid vägen och vägbanan har successivt höjts genom vägförbättringar genom åren så att nivån nu ligger avsevärt högre än husgrunden. Till råga på bedrövelsen är grunden täckt med cement i ett gammalt försök att förstärka och avvisa regn och fukt?
Nu har sanningens minut kommit. Hur stora är skadorna, vad måste bytas ut, vad kommer det att kosta, hur skall det betalas? Går det at få lån och bidrag till ett »överloppshus«, som är av stort värde för den samlade miljön? Det gäller ändå den gamla man-gårdsbyggnaden till en av de åtta gårdarna i en radby. Traktens kulturhistoria står vakande runtomkring. Från gårdsplanen kan Lena peka ut vikingagravarna på fältet, en runsten med inskriften »Sten, Björn och Hedanger rest stenen över Gilde, en god bonde.« Mellan ett par andra hus skymtar Backa kvarn, som berövad sina vingar sköts av en ideell förening och fungerar som samlingslokal för bygdens aktiviteter och kalas. Bronsåldern har bidragit med hällristingar på åkerholmarna runtomkring.
Det får inte bli en lucka i raden av gårdar: Tullen, Gamla byggningen, Skattgården, Sjörn, Kaptensbostället, Nybygget… Nu gäller det att rädda huset och fylla det med liv igen. Hur det skall bära sina kostnader funderar just nu Lena och Göran på. Nyss köpte de torpet som ligger 500 meter bort för att det inte skulle förstöras av hård exploatering. Och Skattgården intill står tom sedan grannen flyttat till »ålderdomshem«. Vem är den klarsynte nye ägare som kan förstå vad de husen duger till och ge dem ett nytt liv och klok skötsel som passar in i hävd och tradition?
Lena och hennes man Göran bor här året om och lever av lantbruket och konsultuppdrag av skilda slag. Brunnsta gård AB är verksamheternas företagsnamn. Barnen har flyttat hemifrån, men båda bryr sig om gårdens skötsel och husens tillstånd. Det känns säkert som en resurs för framtiden, för här måste byggnadsvård bedrivas kontinuerligt.
Läget liknar det som rådde för en generation sedan. Fast då var det Lena och Göran som var unga.
– Vi hade bott ett par år i Stockholm och fyra år i Hedemora där vi byggt hus, då Görans pappa oväntat vid 58 års ålder ville sluta bruka gården. Våra barn var då två och fyra år. Ett av skälen till att vi flyttade var att vi tyckte att det skulle vara bra för barnen att växa upp på landet.
De tog barnen med och flyttade till landet mitt i karriären. Men Uppsala ligger bara fem mil bort, det är lika långt till Stockholm, tre mil till Enköping. Lena kunde jobba som assistent på SLU i Uppsala, där hon blev kvar i mer än 20 år. Göran kunde fortsätta arbeta inom sitt yrke, nu som konsult med arbetsmiljöforskning inom jord och skog åt »Skogforsk«, Jordbrukstekniska institutet m.fl.
Gårdens bostadshus i gult fasadtegel, byggt 1957 på andra sidan vägen var upptaget av Görans föräldrar. »Den gamla byggningen« var nedgången och bebodd endast av sommargäster på övervåningen. Först ville man riva den för att få plats för en ny bostad, men Lena motsatte sig de planerna, liksom hon hindrade att kakelugnar och spisar revs ut.
– I stället köpte vi den intilliggande affären 1980 med tillhörande mark, rev ett par uthus (jordkällaren kan jag sörja än idag) och lät uppföra ett Faluhus, säger Lena.
– Lantbruket driver vi med ekologiska metoder och villan är uppvärmd med fliseldning. Den öppna spisen förses med friskluft genom kanaler i golvet, men i den eldar vi sällan, det blir för varmt. Huset är byggt för att hushålla med energin.
Affären, som blev kvar, fungerar som gårdsbutik med självbetjäning, och så har det varit i alla år. Här säljs ägg och potatis från gården, dessutom en del slöjdsaker och prydnadsting. En skylt i lokalen talar om vad varorna kostar och var pengarna skall läggas.
– Tyvärr såldes affärsinredningen och fungerar nu i en butik i Sigtuna, men de vet nog inte längre själva varifrån den härstammar.
– Husen ska försörja sig själva, var tanken när vi tog över och så tänker vi än, säger Lena. Vi började nästan genast hyra ut husen för längre eller kortare tid. Vi har åtta bäddar, två kök och toalett.
– Bo på lantgård har fungerat här innan organisationen fanns. I gamla byggningen finns stora utrymmen som kan användas till konferenser eller andra möten.
I december brukar vi hålla marknad. Det är viktigt för att bygga broar, föra folk tillsammans. Öka förståelsen mellan människor.
På ytan är denna by en idyll, lugnt vilande i det gamla odlingslandskapet. Men därinnanför de välisolerade väggarna ringer telefonen hela dagarna. Göran är centerns ordförande i Håbo, vice i kommunstyrelsen och varvar politiken med sitt konsultjobb och andra uppdrag. Under turistsäsongen står han och steker ägg till hyresgästernas frukostar.
Lena jobbar numera uteslutande med gården som bas. Hon driver just nu ett starta eget-projekt i de fem länen Stockholm, Uppsala, Sörmland, Örebro och Västmanland, där hon är projektkoordinator. Mottot är »På väg mot 900 bäddar«, ett mål som ska nås i år, 2002, med hjälp av EU-pengar för landsbygdsutveckling. Hon arrangerar med LRF och Hushållningssällskapet studieresor, ofta till Italien – hon talar italienska. Det kan bli 2-7 resor om året, temat kan vara jordbruk, landsbygdsturism, restauranger eller grönsaker.
Då byggnadsvårdsföreningen tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan under arkitekturåret gjorde en satsning på LRF:s medlemmar med ett studiematerial om den svenska gården, ordnades en studiedag på Brunnsta gård. Syftet var att få LRF:s medlemmar att nappa på studiecirklar om byggnadsvård.
Familjen Eriksson ser ut att bli kvar i Brunnsta. I dessa trakter nära arbetstillfällena finns det många »hemvändare«. Det finns säkert folk som vill både bo och verka här. Men när »husen skall försörja sig själva« och man söker idéer om utkomstmöjligheter kan man titta in hos Lena och Göran.
Ulf Lindahl
1/2002
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
