I Hässelby, en av Stockholms västra förorter, invigde missionsförsamlingen år 1926 en träkyrka mitt bland de många handelsträdgårdarna och de tusentals växthusen och drivbänkarna. Nu är denna kyrka restaurerad. För andra har det gått sämre. Med allt färre aktiva medlemmar och upplösta församlingar riskerar också historiskt värdefulla kyrkobyggnader att byggas om till bingohallar, bilverkstäder eller jämnas med marken. Av Berndt Sehlstedt.

Hässelby missionskyrka restaurerad

I Hässelby – en av Stockholms västra förorter – invigde den då 15-åriga missionsförsamlingen år 1926 en träkyrka mitt bland de många handelsträdgårdarna och de tusentals växthusen och drivbänkarna. Kyrkan fick en elegant 20-talsklassicistisk utformning och ritades av det stora och välrenommerade arkitektkontoret Höög och Morssing.
Höög och Morssing hade vid denna tid bland annat många och stora uppdrag för nybyggnationen i Vasa- och Birkastan. Hur kunde då en relativt liten missionsförsamling ha ekonomiska resurser att anlita en av dåtidens främsta arkitektkontor? Svaret är enkelt; det hade man inte. Men eftersom Höög själv tillhörde Svenska Missionsförbundet och var tung ledamot i distriktsorganisationens föregångare, Lutherska Missionsföreningen, debiterades inte församlingen något arkitektarvode.

Hässelby har på 75 år förvandlats från en slumrande trädgårdsmästeristad till en expanderande och mångkulturell förort. Nästan alla växthus är borta liksom de flesta privata hus från växthusepoken. Allt vi ser idag är tillkommet från 1960-talet och framåt. Utom Missionskyrkan, den gamla brandstationen och kommunalhuset (nu hembygdsmuseum och även det uppfört 1926). Exteriört är Missionskyrkan helt intakt från byggåret 1926 (en församlingsgård tillbyggdes diskret på 1970-talet). Interiört raserades vid en större renovering i slutet av 60-talet Höög och Morssings lätta och avskalade klassicisim. Istället byggde man en »estradkyrka« med stor plattform för kör och orkester och andra medverkande. Estradkyrkan var på modet på 60- och 70-talen. Genom ingreppet förlorade det nätta kyrkorummet sina propotioner. Ett långsmalt rum blev i praktiken fyrkantigt.

Till kyrkans 75-års jubileum, alltså förra året, beslutade församlingen – som nu är tre gånger så stor som när kyrkan invigdes – att återställa kyrkorummet till sin ursprungsform. Men samtidigt önskade man att kyrkorummet skulle fungera fullt ut för dagens liturgiska behov. Därmed revs den kolossala estraden och det 70-tals inspirerade skrank som omgärdat detsamma. Den ursprungliga rundningen av upphöjningen av kordelen återställdes. Däremot fick inte predikstolen tillbaka sin centrala placering i korets mitt. Av de ursprungliga Höög och Morssingska balusterdockorna som tidigare flankerat predikstolen har två återfunnits och ska användas som dopskålshållare respektive ljusbärare. Golvet har slipats och färgsättningen på väggarna har ändrats från 60-talets bruna till den blå-grå ton som finns på övriga ytor. Predikstol, altarbord och knäfall – byggda till renoveringen på 60-talet – har modifierats för att inte dominera för starkt. Bänkarna har målats om och försetts med sittdynor. Orgelhuset som fått sin placering mot den södra väggen har laserats i blå ton vilket även går igen i psalmboksvagnen.
Renoveringen har skett helt med frivilliga krafter. Inom församlingen finns värdefull kompetens inom bygg-, måleri- och konstruktionsområdet. Genom detta renoverings- och restaureringsarbete har ett påtagligt intresse för folkrörelsens byggnadshistoria och kyrkans rötter väckts till liv både bland dem som arbetat rent handgripligt med förnyelsen men även bland »vanliga« medlemmar, kyrkobesökare och hässelbybor.

I ett utlåtande med anledning av färdigställandet av restaureringsarbetena – då Missionskyrkan kunde fira sitt 75-års jubileum – skriver Stockholms stadsarkitekt, Per Kallstenius:
– Hässelby Missionskyrka är ett fint exempel i ytterstaden på arkitektkontoret Höög och Morssings verksamhet. Det är därför glädjande att interiören också till så stora delar nu speglar den ursprungliga arkitektoniska intentionen. Kyrkan är en viktig del av det byggda arvet från frikyrkorna som en stor folkrörelse.

HUR SKA DET GÅ FÖR FRIKYRKORNAS HUS?

Frikyrkans byggnadshistoria är en del av det omistliga nationella kulturarvet. Sakta börjar detta att gå upp för allt fler. Inte minst från byggnadsvårdande myndigheters sida. Visby metodistkyrka byggd under väckelsens storhetstid – på 1870-talet – har tack vare byggnadsantikvariskt bistånd från myndigheterna på Gotland genomgått en genomgripande och mycket lyckosam restaurering. Ta en titt på Visby metodistkyrka nästa gång ni gästar gutarnas ö!

Den unika stenstad i Sundsvall är numera inte enbart en angelägenhet för stadsmiljö- byggnadsbevarare, utan har också satts in i det totala marknadsföringskonceptet av Sundsvalls kommersiella och kulturhistoriska stadskärna. Sundsvalls stenstad innehåller dessutom fyra intressanta – och var för sig mycket unika – objekt från väckelserörelsens genombrottstid. Baptisternas, metodisternas, missionsförbundarnas och fosterlandsstiftarnas kyrkobyggnader står ännu orörda kvar. Ingen annan svensk stad kan idag uppvisa motsvarande representativitet. Tack och lov finns numera en medvetenheten om detta hos såväl kommun som hos byggnadsvårdande myndigheter. Antikvarie Anders Stjernberg har genomfört uppskattade fortbildningskurser i ämnet ”väckelsens byggnadshistoria” för Sundsvalls gymnasielärare och stadsvandringar på samma tema har arrangerats av kulturvårdare med anknytning till Kulturmagasinet i Sundsvall.

I sammanhanget får vi inte heller glömma vad kulturvårdande instanser gjort för att återställa Metodistkyrkan i Karlskrona i ursprungligt skick. Detta högst unika objekt från 1869-70 är den svenska metodiströrelsens först uppbyggda kyrka på svensk mark. I Katarina Dunérs TV-serie Svenska Hus för ett antal år sedan fick Karlskrona-kyrkan representera den tidiga firkyrkorörelsens och metodismens byggnadstradition. Metodistförsamlingen i Karlskrona – med begränsade ekonomiska resurser – arbetar just nu oförtrutet mot målet att få den gamla orgeln i spelbart skick.

Bevarande- och restaureringsprojektet ”Missionshuset i Nyadal”, som drivs av bland andra Svenska föreningen för byggnadsvård, är ett annat gott exempel på ett växande intresse för frikyrkans byggnadshistoria. Missionshuset i Nyadal med sin unika och smått fantastiska arkitektoniska form – alldeles vid Höga Kusten-brons ena fäste – har rätt hanterat och marknadsfört alla möjligheter att bli en spännande kulturturismattraktion.

Tyvärr kan vi samtidigt konstatera att medvetenheten hos frikyrkans eget folk och hos samfunden själva om den kulturskatt som de äger och förvaltar inte är särskilt stor. Dessutom lider i vissa landsdelar de traditionella frikyrkosamfunden, som andra folk- och frivilligrörelser, av stagnation och tillbakagång. Med allt färre aktiva medlemmar och församlingar som upplöses riskerar också historiskt värdefulla kyrkobyggnader att byggas om till bingohallar, bilverkstäder eller jämnas med marken.

I Stockholm har man redan begått kulturhistoriskt självmord på sin frikyrkliga byggnadshistoria. En sådan fantastisk skapelse som Immanuelskyrkan vid Tulegatan, byggd på 1880-talet och ritad av Gustav Sjöberg, och Svenska Missionsförbundets rikshelgedom, finns inte längre. Det gör heller inte Svenska Baptistsamfundets stilbildande Betelkapell från 1860-talet. Borta är också Blasieholmskyrkan från 1868, också den ritad av Sjöberg. Och kanske mest beklagligt är, ur såväl arkitekturhistorisk som kyrkohistorisk synpunkt, att Engelska kapellet rest 1840 av frikyrkans banbrytare i landet; den engelske metodistpredikanten George Scott, också gått in i frikyrkobyggnadernas himmel.

Böcker

Den vetenskapliga litteraturen om den svenska frikyrkliga arkitekturhistorien är inte särskilt stor – ännu. Till standardverken – väl värda att fördjupa sig i – räknas Göran Lindahls Högkyrkligt, lågkyrkligt, frikyrkligt i svensk arkitektur 1800-1950 samt Göran Alms doktorsavhandling Enkel men värdig. Metodistisk kyrkoarkitektur i Sverige 1869-191

Berndt Sehlstedt

Informationschef, fil kand, tidigare verksam som nyhets- och veckotidningsjournalist, föreläser ibland om folkrörelsernas byggnadshistoria.

2/2002