Husen byggdes först i timmer eller skiftesverk i Norden. Men så småningom började man att klä in stommen med träpanel av olika slag. Varför gjorde man så? Naturligtvis skyddade panelen huset mot regn och blåst, men viktigast var att man ville få husen att senare ut, ytan blev slätare och kunde målas och därmed efterlikna mer åtråvärda material. Så har det varit en stor del av träpanelens historia även om exempel på framhävande av träet också förekommer. Det skriver här arkitekten och länsantikvarien Erik Nordin och berättar om träpanelens historia i vårt byggande.
Varför klär man in ett timmerhus med panel? Huset blir naturligtvis skyddat för regn och om det är en tät panel för blåst, och isoleringen blir något bättre. Men framför allt får huset en slätare yta, det kan målas med oljefärg och därmed bli ”finare”. Ett mycket viktigt skäl för träpanelen är att huset därmed kan likna ett stenhus, i formernas detaljering och ytans släthet och färg. Träpanelens uppgift är därmed egentligen att inte synas! Och så har det varit under en stor del av träpanelens historia. Men det finns också träpaneler med ett alldeles eget uttryck, där träverkan är viktig. Oftast är det dock eftervärlden som gjort träverkan och det hantverksmässiga till en kvalitet, inte samtiden som många gånger såg dessa saker som ofullkomligheter.

Stående

1700-talets panel var stående och hade vanligen lock, antingen i form av lockbrädor som kunde vara falsade så att panelen blev tätare, eller genom att särskilda lockläkt spikades över skarvarna. Kanterna var ofta omsorgsfullt profilerade. Panelbrädorna var breda, Eka breda som de togs ut ur stocken. De blev då avsmalnande och vändes omväxlande med rot- och toppända uppåt så att de gav bästa täckning åt husets vägg. Därigenom fick många hus en livfull väggyta med varierande bredder på panelbrädorna. Fönsteromfattningar, takfot och ofta en bräda vid husets sockel gavs en omsorgsfull utformning med profilering och detaljer hämtade från den klassiska stenarkitekturens former. Denna hantverksmässiga paneltyp lever kvar i många landsbygdsområden under större delen av 1800-talet.
Imiterad sten
Kring år 1800 ställdes ökande krav på stenhusimitationen, åtminstone i de mest påkostade sammanhangen. Helt släta spåntade paneler började användas även utvändigt. Horisontellt spikade paneler med falsar som skulle imitera skiften i en stenfasad användes ibland. Annars finns egentligen ingen gammal tradition i Sverige för horisontell panel. Horisontellt spikade bräder ”på förvandring” dominerar ju helt i amerikanskt träbyggande och är också vanlig i många bygder i Norge.
Inklädnad
Under i 1800-talet blir det allt vanligare att trähus blir panelklädda. Dels börjar andra byggnadstekniker än timring att användas, tekniker som måste ha någon form av inklädnad. Dels ställs efterhand högre krav på husens täthet samtidigt som träpaneler med en framväxande sågverksindustri blir billigare. Panelerna utvecklas alltmer mot ökad precision och rikare detaljering. Men stilen går före tekniken. Det finns gott om exempel på hantverksmässigt tillverkad panel med snickarglädjens och maskinhyvlingens stildrag.


Under 1800-talets senare del blir den fasspåntade panelen nästan helt allenarådande som fasadpanel. Vanligast spikad horisontellt, men ofta i växlande riktning på olika partier på fasaden, understrykande en panelarkitektur där fältindelningar och listverk är viktiga för uttrycket, Väggarna får en tunn, ytdekorerad karaktär, senare förlöjligad under beteckningen snickarglädje, fastän det i många fall är fråga om mycket gedigna fasader med hög hantverkskvalitet och stor uttryckskraft.
Nya ideal
Vid sekelskiftet svänger arkitekturidealen igen. Panelerna far nya profiler som ger ökad enkelhet i uttrycket, formerna blir större och mer fasta. Panel som imiterar runda stockar börjar uppträda, och så småningom kommer de traditionella stående panelerna tillbaka, släta eller på lock. Som standardvara ersätts fasspåntpanelen efterhand med en enkel lockläktpanel, som blir den helt dominerande från och med 1930-talet. Panelen görs medvetet enkel och anonym, som en slät yta, och lockläkten görs så tunna som möjligt. Foder kring fönster blir mindre och mindre för att slutligen helt försvinna, åtminstone som ideal och i arkitekternas ritningar. I det praktiska träbyggandet behövs de.
Standardpanel

Från 1960-talet har standardpanelen kommit att bli en ytterligt enkel lockpanel, som kräver ett minimum av eftertanke för att klä in ett hus med. Huset får samtidigt ett torftigt utseende, som mycket bidragit till att ge nya träpaneler vanrykte. Även en fasspåntpanel finns numera i marknaden, en viktig vara för renoveringsbehov och för anpassning i äldre miljöer. Denna har dock ofta en grov sågad yta som gör att den får ett helt annat uttryck än 1800-talets precisa panel. På senare år har en ökad experimentvilja och uttryckslust synts i panelarkitekturen. Klena virkesdimensioner och låg virkeskvalitet har dock gjort att det är ont om riktigt lyckade exempel på nyskapande.
Var rädd om panelen
Var rädd om gamla träpaneler! De har ofta en högre kvalitet än som går att åstadkomma idag utan stora ansträngningar. Lappa och laga, det syns oftast mindre än ett byte till en helt ny panel som även om den är perfekt utförd saknar den gamlas patina. Till målade fasader skall det vara släta ytor, om ett traditionellt utseende eftersträvas. Endast till rödfärgning bör ytorna vara sågade, och inte heller då grovfnasiga som mycket virke idag är.
Medveten form
Om vi bortser från den rena ”nyttopanelen” på lador eller enklare hus har en traditionell panel alltid en medveten form, ett genomtänkt uttryck. Foder och listverk har bredder och former därför att det ser bra ut så, inte för att bräderna råkade ha den bredden! En modern panel är ofta en osmält form- och materialblandning med hyvlat, profilerat och ohyvlat grovt trä om vartannat och klumpig plåtbeslagning. Ett viktigt bidrag till det dåliga intrycket är också dålig träkvalitet som gör att panelen snabbt ser slarvig och skadad ut.
Erik Nordin
Arkitekt och länsantikvarie i Gävleborgs län.
4/1996
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.