I Göteborg var debatten tyst men missnöjet stort i slutet av 1990-talet. En samling engagerade bevarande-vänner och boende startade då föreningen Husvärnet, som bildade opinion, räddade hus och fick liv i debatten. Karina Ekstrand var med från starten. För hennes del började det i kvarteret Oktanten.

Det mest speciella med det gamla hörnhuset i kvarteret Oktanten är att det står där. Det var en motsägelse redan när det byggdes. Källare ovan mark… det var så 1870-talets landshövding i Västra Götaland kringgick den nationella byggnadsstadgan. Trähus högre än två våningar var förbjudna, så landshövdingehuset är formellt ett tvåvåningshus med dubbel källare, en under och en ovan mark. Att huset överlevde hotet om rivning som vilade över det under de sista decennierna på 1900-talet är resultatet av en lång rad lyckliga omständigheter:
– Engagerade ägare och en bostadsförening vars medlemmar själva bodde i huset.
– Ett p-hus var planerat på tomten och en trafikled utanför gjorde det mindre attraktivt att bygga något annat. Ett p-hus fanns dock redan på tomten intill. Kommunen hade därför inte bråttom med att köpa och riva det gamla huset.
– Engagerade hyresgäster. När det kommunala Bostadsbolaget köpte huset i slutet av 1980-talet ville man genast utrymma huset. Hyresgästerna vägrade att flytta. Två gånger försökte kommunen köra ut de boende och varje gång bet sig några kvar. Att det fanns boende i huset gjorde att förfallet inte gick så snabbt. Mot slutet riskerade de faktiskt sitt liv när de skyddade huset mot drogpåverkade hemlösa, så det var en extrem påfrestning för de sista boende i huset.
– Andra engagerade människor. Många har varit engagerade i husets öde och när de sista boende i huset gav upp tog andra vid.
– Engagerade politiker och tjänstemän. Det har hela tiden funnits en kamp inom kommunen om huset skulle bevaras eller inte. Rivningsivrarna har som vanligt mest makt och inflytande, men genom stöd av en opinion utifrån och uthålligt arbete vann bevarandevännerna till slut.

Pärlor på väg att rivas

Själv kom jag in i huset första gången våren 1997 och blev förälskad. Jag började rota i varför så många lägenheter stod tomma trots att de fem hyresgästerna inget hellre ville än att huset skulle fyllas av folk igen och trots att det då var sagt att huset skulle bevaras. Jag kom fram till att inte bara Oktanten utan flera av Göteborgs pärlor troligen skulle rivas inom tio år. Journalist som jag var försökte jag göra och sälja artiklar på det temat. Det var svårt av flera skäl. Få tjänstemän och konsulter jag pratade med vågade uttala sig offentligt, av rädsla för att förlora eller få problem på sina jobb. I Göteborg ville ingen ha artiklar på ämnet eftersom det inte var någon nyhet. I Stockholm blev jag nobbad eftersom redaktionscheferna inte trodde det var sant. Jag var frustrerad över att så många omkring mig klagade över hur mycket som revs förr, men inte försökte göra något för att bevara de äldre byggnader som ännu stod kvar. Jag och några likasinnade byggde upp föreningen Husvärnet, för att knyta ihop missnöjda så att vi kunde göra något konstruktivt, för att påverka.

150 medlemmar i Husvärnet

Vi drev studiecirklar i hur man påverkar stadsplanering, knöt ihop människor som engagerat sig i samma hus eller område, ordnade rundturer med politiker med mera. Husvärnet samlade ett dussin aktiva, ännu fler i arbetsgrupperna och ca 150 medlemmar. Jag kom att ägna mycket tid åt husen som skulle rivas för att ge plats åt Vetenskapscentrum och Världskulturmuseet vid Korsvägen (Södra vägen 52, 56 och 70). Efter att vi fått uppmärksamhet i pressen blev vi kontaktade av människor som arbetade, eller hade arbetat, för stadsbyggnadskontoret och stadskansliet. De erbjöd sig att hjälpa till på villkor att ingen utomstående fick veta det. Vi fick även kontakt med företagare som ville köpa och flytta husen. Under år 2000 rann Husvärnet ut i sanden när en efter en i styrelsen gått in i väggen och styrelse nummer två upplöstes när hälften fick jobb utomlands.

Erfarenheter

Uppgivenheten är det största hindret när man försöker påverka stadsbyggnadsfrågor. Den har jag mött även hos högt uppsatta politiker. En liten klick bestämmer och kör över alla andra. Den som vill bevara ett hus måste lägga ner oproportionerligt mycket arbete. De flesta är som du och jag, har alltid svårt att få tiden att räcka till och väljer bort bevarandeprojekt för att det lönar sig mer att satsa tiden på andra frågor. Politikerna blir också styrda genom felaktiga eller vinklade beslutsunderlag. Till exempel fick alla i fastighetsnämnden veta att det skulle kosta 50 miljoner kronor att flytta ett hus, när en byggare hade en offert på 1 miljon och räknade med en totalkostnad på 7 miljoner. En skrämmande erfarenhet för mig var att märka hur hotfulla maktens män kan vara och att människor faktiskt riskerar sitt yrkesliv och sin karriär om de utnyttjar sina demokratiska rättigheter. En tröst är att tänka på hur det skulle sett ut om inte en stark opinion åstadkommit en förändring. T ex skulle hela Haga i Göteborg varit jämnat med marken och ersatt med lamellhus à la förortsbebyggelse. Inte ens vägnätet skulle varit kvar. Botaniska trädgården skulle till exempel ha varit kluven av en motorväg.

Samarbete med exploatörer

Ju fler som arbetar för samma mål, desto större chans att lyckas. En av anledningarna till att centralstationens yttre hall (byggd på 1920-talet) finns kvar är faktiskt ett bra samarbete mellan exploatören och Husvärnet med flera. Jag vet att många uppvaktat JM (som blev ägare till landshövdingehuskvarteret Oktanten vid årsskiftet 1997–98) för att få köpa huset och jag förmodar att även kommunen uppvaktades av många innan man valde att sälja till JM. Nu är det JM som står för bevarandet. Efter många och långa förhandlingar med kommunen håller det på att rustas upp och de första boende beräknas flytta in i februari 2009!

Upp på agendan

Det som gör mig mest upprörd nuförtiden är bevarandevänner som säger: ”Inte kan dom väl riva det där gamla fina huset!”. Inse att vi har olika värderingar! Tyvärr är det de som tycker att betonglador är vackra och att stora parkeringar är en symbol för framgång och välstånd som har den största makten. Vi får respektera deras värderingar, men också kräva respekt för våra. Och bli inte lurad när någon säger att det kostar för mycket att bevara. I slutändan handlar det alltid mest om känslor och värderingar när städer utvecklas, det vill säga vilka känslor och värderingar de med mest inflytande har. 1997 fick man lusläsa tidningen Arbetet för att hänga med i stadsbyggnadsplanerna. Göteborgs-Posten skrev inte förrän allt var klubbat och klart. Nu pågår en livlig debatt och man är i alla fall beredd på det som komma skall. Det som känns mest angeläget nu är att hitta sätt att bekämpa känslan av hopplöshet och ingjuta hopp så att människor åtminstone försöker göra sina röster hörda. Engagerade gräsrötter behövs. Nästa gång kan det vara du som stjälper över lasset åt rätt håll!

Karina Ekstrand

Huskramare, utbildad TV-journalist och bor på Hisingen i Göteborg. Hon delar sin tid mellan handikappomsorgen och egna projekt inom journalistik och filmproduktion.

Karinaq@spray.se

3/2008

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.