Det starkaste vapnet för att skydda vår kulturmiljö är engagemanget hos enskilda människor, säger riksantikvarien Inger Liliequist, ny i ämbetet – började den 1 mars. Sedan söker hon efter ett bättre ord än »vapnet«, men hon blir förstådd.

Vi talar om byggnadsvården, den privata och den offentliga. Att det krävs utbildning och kunskaper.
– Man behöver kunna sin historia och kunna se kvaliteterna, annars är det lätt att gå på myter som att det är bättre att byta ut gamla fönster mot nya. Hur är fönstret gjort, hur är det proportionerat, vilka material är det gjort av, hur släpper det in ljuset, hur öppnas det? Först när man verkligen lagt märke till fönstret och kan beskriva det man ser blir det också möjligt att diskuera dess kvaliteter.

– I marknadsföringen för byggvaruhandeln finns mycket pengar. Det är svårt att konkurrera med den reklam som företagen sänder ut. Det blir därför viktigt att folk kan något om hus och byggande, att de själva ser och kan ta till sig information.

– Jag menar att skolan ska verka för att ge eleverna respekt för miljön och vissa grundkunskaper. Men jag är rädd att det inte räcker när man översköljs med information om nya material och metoder. Vi kulturmiljövårdare behöver mer utbildning i att kommunicera vårt budskap. Idag är vi mer akademiker än marknadsförare.

Inger Liliequist ser en uppgift för kulturmiljövården att vända sig till enskilda människor med information och utbildning. Till stöd för byggnadsvårdare ger riksantikvarieämbetet ut råd och anvisningar – broschyrer och böcker – och på webbplatsen »www.raa.se« finns information om byggnadsvård, bland annat i databasen Materialguiden.

Det finns två byggsektorer, den antikvariska och den stora kommersiella. I den senare ska antikvarierna föra samhällets talan men de verkar ofta i en hopplös situation eftersom de inte har en självklar rolll i byggprocessen, menar Inger. De kontaktas sent och krävs ofta på besked direkt i viktiga frågor. Det är inte konstigt att de då tvingas säga nej till föreslagna ändringar och redan projekterade om- och tillbyggnader.

– I byggprocessen är respekten för de antikvariska synpunkterna liten. Antikvarierna borde komma in på ett tidigare stadium. Vi på riksantikvarieämbetet bör verka för att stärka antikvariernas ställning.
– De bör få lära sig mer om hur byggprocessen ser ut och studera vilka regler och bestämmelser som styr projektering och byggande. Då kan de arbeta i en mer positiv, kreativ anda och tillföra mer.

– I myndighetsrollen ingår att komma in tidigt i processen med råd och anvisningar. Visionen är att lagar och förordningar överhuvudtaget inte skall behövas, men så ser det inte ut i verkligheten. Blir det skarpt läge skall vi givetvis använda den lagstiftning som finns, men det bästa är om vi kan undvika att hamna där. Det är så mycket vi inte kommer åt lagstiftningsvägen, som helt enkelt passerar förbi oss. Därför måste vi kommunicera mer och lyssna på vad människor tycker är viktigt.

– Vi har ett samhällsuppdrag att skydda kulturarvet; då är det också ett uppdrag att kommunicera kring det med människorna. Vi måste lyssna väl på vår omvärld för att få ut vårt budskap. Det har också skett en förändring inom kulturmiljövården. I dag är vi mer intresserade av vad kulturminnet kan berätta än av kulturminnet som objekt.

Det hörs att Inger har personliga erfarenheter av att vara humanist i en teknisk, och kanske också manlig, värld. Själv har hon läst konstvetenskap, arkeologi och egyptologi i Uppsala. Hon har praktiserat i Egypten och grävt på olika håll i Sverige.

Men det är arkitekturhistoriker hon är, och någon gång hoppas hon hinna färdigställa sin doktorsavhandling om Sundsvalls stadsplanering. Men nu lär det dröja, forskning kombineras inte så lätt med jobbet att leda riksantikvarieämbetet. Redan hennes erfarenheter från både fältarkeologin och byggnadsvården är en lämplig bakgrund för en riksantikvarie. Men Inger har mer än så.

Hon är dessutom van vid att leda en statlig förvaltning, en kompetens som få andra ämneskunniga inom kulturmiljövården kan visa upp. Det har hon lärt sig under sina år som länsråd vid länsstyrelsen i Västernorrlands län, en tjänst där hon inte bara har fått utveckla sin talang för administration utan också har fått användning för sin nyfikenhet på områden hon inte själv är specialist på och för sin omvittnade förmåga att lyssna. Dessförinnan har hon varit länsantikvarie i samma län.

Riksantikvarien är lågmäld. Det sägs om henne att hon inte talar när hon inte har något att säga. Men nu ger hon otvunget ut sina tankar om ämbetet och om byggnadsvården.
– Jag vill inte vifta med lagboken förrän det är nödvändigt. Det är inte effektivt. Det är så mycket man inte kommer åt med tvång.

I stället vill hon nå målen genom att engagera och informera. Hon talar om samhällsuppdraget som gäller också att kommunicera.
– Det är vår uppgift att bredda intresset för hela kulturmiljön, skapa respekt för den. Att visa hur husen verkar i samhället.
– Då värderingar ändras måste vi vara med. Vi måste vara medvetna och delaktiga, följa samhällsutvecklingen.
Och då gäller det att vi har aktuell kunskap om samhället. Man får ge och ta. Så kan kulturkrockar undvikas.

Kulturmiljön som utvecklingsfaktor då? Jo, från tiden som länsråd är Inger van vid att arbeta med regional utveckling. Det är en erfarenhet som kommer väl till pass idag när kulturmiljöns betydelse för samhällsutvecklingen diskuteras allt mer.

– Kulturmiljön har absolut en roll i den regionala utvecklingen. Det handlar om välfärd och livskvalitet, att folk skall må bra i sin miljö. Där är kulturmiljön viktig. Den är också intressant för näringslivet, inte bara inom turismen utan också vid lokalisering av företag. Man kan kommunicera via miljöer; det finns en kraft i en spännande miljö. Men för oss kulturmiljövårdare är de här frågorna ganska nya än. Det är inget som vi av tradition har arbetat med, men vi måste se till att finnas med i den här diskussionen.

– Näringslivsfolket har ett intresse för kulturhistoriskt värdefulla miljöer, men de hanterar dem inte på samma sätt som vi gör. Därför måste vi försöka överföra vårt sätt att tänka till dem. Men vi måste också lära oss mer själva. Hur kan man till exempel räkna på en kulturmiljö? Den går ju inte automatiskt att omvandla i ekonomiska termer. Det är lätt att ta till trendord som att »kulturmiljön är en resurs«, men vi måste också titta på vad som händer med de här miljöerna när man använder dem. Finns det kanske en risk att de förbrukas?

– Det gäller nu att greppa allt detta i ett nationellt erspektiv. Att hänga med i utvecklingen och att ha lagar som är anpassade till samhället i övrigt, säger Inger, tar farväl och försvinner i en korrridor till ett nytt möte.

Ulf Lindahl

2/2003