Träden utgör ett viktigt inslag i kulturlandskapet i synnerhet då de bildar alléer. De äldre alléträden ger också livsrum för fåglar, fladdermöss, insekter, lavar och mossor. Vården av träden bör därför ta hänsyn till både kultur och natur.
Som konstverk har trädgårdar och parker alldeles speciella förutsättningar: gestaltningsmedlen är naturens egna och utsätts därmed för en naturlig förändring – nedbrytning. Den trädgård eller park vi såg i går är alltså inte densamma som vi ser i dag. Även 1700 talets arkitekter tvingades acceptera det faktum att de snart fick överlämna sitt verk i ”Guds händer”.
Vem har inte uppskattat esplanadens svalka denna heta sommar? Men 1800-talets esplanadsystem kanske också förklarar en del av den rivningshysteri som sedan drabbat svenska städer. Eva Selling ger en historik över esplanaden, ackompanjerad av August Strindbergs mest kända dikt.
De växthus som vi hade i Sverige fram till slutet av 1800-talet kan delas in i tre huvudgrupper om man ser till funktion och form: övervintringshus eller så kallade orangerier, drivhus och vinterträdgårdar.
Det ligger i trädgårdens natur att förändras, utvecklas och växa. Vi gräver upp, sågar ner, planterar och flyttar i trädgården. Hur kan något så levande och föränderligt vara historiskt? I den gamla trädgården syns tidens flykt i det ålderdomliga formspråket, i beväxtning med mossor och lavar på trappor och murar, men framför allt genom trädens växande och åldrande.
En ny utbildning ger oss trädgårdsmästare med ansvar för både hantverket och gestaltningen.
Kultur- och trädgårdsväxterna är en viktig del av vårt kulturarv. Men vad menar vi egentligen med ”gammaldags” växter och vad vet vi om deras historia och intåg i vårt land? Allt för litet, anser landskapsarkitekten Kjell Lundquist, som efterlyser oceaner av kunskap för att rätt kunna placera våra gamla växter i tid och rum.
