Det ligger i trädgårdens natur att förändras, utvecklas och växa. Vi gräver upp, sågar ner, planterar och flyttar i trädgården. Hur kan något så levande och föränderligt vara historiskt? I den gamla trädgården syns tidens flykt i det ålderdomliga formspråket, i beväxtning med mossor och lavar på trappor och murar, men framför allt genom trädens växande och åldrande.

Trädgård är liv. Trädgården innebär föränderlighet, från vår till sommar och höst. Från år till år och från årtionde till årtionde. Det ligger i trädgårdens natur att förändras, utvecklas och växa. Vi gräver upp, sågar ner, planterar och flyttar i trädgården. Huset vi bor i förändras föga, men trädgården är i ständig förvandling. Därför är det motsägelsefullt att tala om en historisk trädgård. Hur skulle något så levande och föränderligt samtidigt kunna vara historiskt och statiskt? Det vore som att bli historisk under sin livstid och hamna på Tussauds vaxmuseum.

Vad är en historisk trädgård?

De »historiska trädgårdar« vi talar om idag har i alla tider varit mer föränderliga än de byggnader som de inrymt. Under renässans och barock försökte man att frysa trädgårdens utseende genom att tukta vegetationen och lämna mycket litet utrymme för förändring. Likväl kan vi på gamla avbildningar följa hur anläggningarna vid slotten modifierades från generation till generation. Från renässansens slutna och inåtvända trädgårdar, till barocken med axlar ut i landskapet och sträng geometri och vidare till rokokons ljusare och mer lekfulla anläggningar. Det fanns inget självändamål att bevara en äldre utformning av trädgården.
I Sverige tycks det som om ägarna till större trädgårdar fram till 1800-talets andra hälft haft ett fritt förhållningssätt till det historiska arvet. Det ändrades friskt i trädgårdens utformning allt efter tidens smak.

Först fram mot slutet av vårt sekel framväxte på slott och herrgårdar en medvetenhet om trädgården som en del av kulturarvet. Trädgården bevarades och vårdades i stället för att utvecklas och förändras. Den lilla moderna trädgården med sittgrupp och rosenrabatter placerades diskret vid sidan om. Den större, historiska anläggningen lades i malpåse, till glädje för sentida trädgårdshistoriker. Å andra sidan bröts därmed en historisk kontinuitet, nämligen just trädgårdens föränderlighet inför nya tiders smak och önskemål.

Träden i trädgården

Varför lockar och fascinerar den historiska trädgården, trots sin motsägelsefullhet, trots att det är en trädgård som hejdats i flykten? Jag tror att en anledning är att trädgården tydligare än mycket annat avspeglar tidens gång. Trädgården gör det uppenbart att vi lever utmed en tidsaxel, med dåtid, nutid och framtid. I den gamla trädgården syns tidens flykt i dess ålderdomliga formspråk, i mossor och lavar på trappor och murar, men framför allt i trädens växande och åldrande.

Träden mäter tidens flykt bättre än något annat i trädgården. Liksom årens gång utläses i en människas ansikte, avspeglar träden hur årtionden och århundraden passerar förbi. Den späda lindplantan växer upp till en jätte som väger tiotals ton och har en kronvolym på tusentals kubikmeter. Det tar hundra år för linden att nå sin fulla storlek, ytterligare hundra år är den i sin fulla prakt och i hundra år bryts den ned och dör. Detta är tidsperspektiv som stämmer dåligt med människans planeringshorisonter, där en treårig garantitid på en trädgårdsentreprenad ofta anses onödigt lång. Människans livscykel är inte i fas med trädens. När träden i trädgården är fullvuxna är trädgårdsmästaren död sedan länge. Idealen har hunnit växla under trädens uppväxttid och de stora träden kan kännas som en belastning.

Stora träd är nästan alltid ett huvudbry vid restaurering av äldre trädgårdar. Dagens stora träd i trädgården fanns inte för hundra eller två hundra år sedan eller så var de betydligt mindre. Skall de ändå få stå kvar med ålderns rätt? Skall de genom sin ålder och sitt åldrande få förkroppsliga trädgårdens tidsdimension? Eller bör vi vara konsekventa och avlägsna träd som inte tillhörde den gamla anläggningen och vars storlek kan förrycka skalan i resten av trädgården?

Trädgårdsarkitekt Gösta Reuterswärd, verksam främst under detta århundrades första hälft, hade en enkel regel. Skym det ifrågasatta trädet med handen. Upplevs då en saknad så spara trädet, annars fäll det. Denna regel tillämpas sällan i restaureringssammanhang. I stället gäller regeln: Hellre fria än fälla. Därmed har våra gamla trädgårdar och parker idag en tätare trädvegetation än vad de någonsin haft tidigare. De stora träden får stå kvar, på nåder, vem vill ha en almstrid på halsen? Vi har fått en lummighet i trädgården som aldrig förr men som kanske är vår tids kännemärke, vår tids tillägg till den historiska trädgården.

Den tuktade trädgården

Om det friväxande trädet mäter tiden så gäller det motsatta för det tuktade trädet. I den strängt beskurna lindboskén finns inga trädindivider, lika litet som det finns en tidsdimension. Träden i boskén är avindividualiserade och tidlösa. Boskén är en byggnadskropp i trädgården lika väl som murar och fasader. Erik Dahlbergs avbildningar i Sveciaverket visar trädgårdar som är gjorda för en stormaktstid som skall bestå för alltid.

Den romantiska trädgården

I kontrast mot barockens tidlösa perspektiv var tiden en av de viktigaste beståndsdelarna i 1700-talets och det tidiga 1800-talets romantiska trädgårdar. Tidsdimensionen gjordes tydlig med hjälp av åldrade träd, ruiner, antika byggnadsverk och latinska sentenser inristade i berget. Det var lång leveranstid på dessa trädgårdar eftersom mognad och åldrande tar tid. Liksom de medeltida katedralerna fullbordades de inte under en mansålder.

Dessa anläggningar är svåra att hantera vid en restaurering. Det är ofta omöjligt att återgå till ett »ursprungligt« utseende eftersom trädbestånden så fullständigt ändrat omfattning och karaktär. I stället är det viljan och ambitionerna hos den ursprungliga trädgårdsanläggaren som får fullföljas. Det är inte den gamla trädgården som återskapas, det är tankarna och drömmarna hos dess upphovsman som återupprättas och tas till vara.

Ett exempel på en sådan anläggning är Baldersnäs i Dalsland, där utgångsläget idag är så annorlunda än vid parkens tillkomst för 170 år sedan, att ett strikt återskapande inte är möjligt. Samtidigt är situationen idag i många avseenden gynnsammare än någonsin tidigare. Parken har nu genom de stora och åldriga träden fått en tyngd och förankring i landskapet som skulle tilltalat dess upphovsman.

Restaureringens problem

Om vi är överens om att tidsdimensionen i den historiska trädgården är viktig, hur görs den då så synlig som möjligt? Är det genom att noggrant återskapa den äldre anläggningen så som den såg ut när den var på sin höjdpunkt? Trädgården planteras med tidstrogna växter och trädgårdsmästarna bär tidstrogna dräkter. Med andra ord ett illusionsnummer där besökaren gör en resa bakåt i tiden. Detta kan ge en stark upplevelse av t. ex. 1600-tal eller 1700-tal. Dilemmat kan vara att vi genom att bortse från den tid som förflutit mellan nutid och dåtid raderar bort tidens egenskap att vara kontinuerlig. Dåtid blir något statiskt, skilt från vår egen tid.

Eller skall vi varsamt lyfta fram och bevara de olika lager som ofta finns överlagrade i den gamla trädgården, t. ex. i form av stora träd, utan att prioritera eller »återskapa« något skede? Den insiktsfulle betraktaren, som kan avläsa trädgårdens olika utvecklingsfaser, kan få en stark tidsupplevelse i en sådan trädgård. För lekmannen kan de tidsbundna inslagen vara alltför kamouflerade. Alla epoker är närvarande samtidigt på ett obegripligt sätt.

Slutligen kan den ursprungliga anläggningen försiktigt lyftas fram i de delar där den är välbevarad, medan övriga delar ges en tydligt modern prägel. Genom att respektfullt avstå från rekonstruktioner och återskapande, ges den ursprungliga, autentiska anläggningen ett högre värde. Kontrasten till de moderna kompletteringarna understryker det tidsmässiga avståndet och förhöjer statusen hos de äldre delarna. Svårigheten är att göra tillskotten både moderna och tidlösa. Om 20-30 år kan vår tids tillägg upplevas som ett tidsbundet tillskott där den kontrasterande effekten gått förlorad.

Kanske är trädgårdens tidsdimension aldrig så tydlig som i den förfallna trädgården, som naturen håller på att återta. Fragment av trädgårdens byggstenar, spår av strukturer och ordning vittnar om en svunnen storhet. Naturens återintåg avspeglar de tidsrymder som passerat sedan trädgårdsmästaren försvann. Förvuxna buxbomshäckar och förvildade trädgårdsväxter är tecken på ett pågående drama. Här finns en utmaning för den som blir anförtrodd en slumrande trädgård: att kunna bevara något av magin i det förvildade. Att balansera på gränsen till förfall, att förhindra trädgårdens förstörelse men ändå låta dess förgänglighet vara synlig.

Alla som någon gång övertar en gammal trädgård, oavsett om det är en äldre villaträdgård eller en slottsträdgård, tvingas att ta ställning till och värdera utgångsläget. Konfrontationen mellan vad man har och vad man vill ha framtvingar ett ställningstagande till det som hänt i trädgårdens tidigare liv. Är det en betydelsefull trädgård talar vi respektfullt om restaurering, är det en enklare trädgård kallas det kanske bara för upprensning och röjning. Problematiken är dock densamma: hur skall vi förhålla oss till tidens spår i den äldre trädgården?

Kolbjörn Wærn

Landskapsarkitekt LAR, verksam i Göteborg, och har under flera år arbetat med bl. a. trädgårdsrestaureringar.

!/1999