Kultur- och trädgårdsväxterna är en viktig del av vårt kulturarv. Men vad menar vi egentligen med ”gammaldags” växter och vad vet vi om deras historia och intåg i vårt land? Allt för litet, anser landskapsarkitekten Kjell Lundquist, som efterlyser oceaner av kunskap för att rätt kunna placera våra gamla växter i tid och rum.

Vem älskar inte den lila syrénen i försommarkvällen, som bäddar in det vitmålade träbordet i bersån och vars doft är som en förlåtande och länkande balsam till barndomsåren och till mormors paradisträdgård?

Men vem vet när syrénen kom till Sverige, hur den använts eller placerats i våra lustgårdar eller hur länge den plockats till examensbukett för vitklädda gymnasister?

Vem njuter inte till rysning av de svagt gröngräddiga schersminkvistarna i porslinsbringaren på bordet ute på altanen i midsommartid, med jordgubbar och mjölk på tallriken eller vid det efterlängtade eftermiddagskaffet under den första semesterveckan? Men vem vet hur många generationer som egentligen fått glädjas åt doften?

Vem gläds inte generat åt den älskliga försommar- eller midsommarbuketten med aklejor, gullvivor, pioner, blåa Violer, hundkäx, kroliljor och förgätmigej?

Men vem undrar vidare över den anakronistiska blandningen, över mixen av naturens och hortikulturens bidrag eller över bukettens fysiska omöjlighet annat än i mycket sen tid?

Brist på systematiserad kunskap

Växtmaterialet i den svenska trädgårdspark- och landskapshistorien, från bondestenåldern och fram till idag, såväl till art som till gruppering och funktion, är som anas ett gigantiskt ämne. Att tala eller skriva om ”det historiska växtmaterialet i kulturmiljövården” är därför både lätt och svårt. Lätt och tacksamt därför att ämnet är så stort, infallsvinklarna så många och kunskapen så fragmentarisk; men samtidigt svårt, därför att den systematiserade kunskapen saknas i landet i det historiska perspektivet om allt från växtintroduktioner, spridningsmönster, handel och tillgång till den konkreta frågan om vilka växter som användes var och när samt i vilka sammansättningar och uttryck.

När vi i allmänna ordalag talar om ”det historiska växtmaterialet i kulturmiljövården” går nog tankarna i de flesta fall till den prunkande och förförande täppa som vi känner från det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet och som vi möjligen genom våra far- eller morföräldrar haft en kontakt med. Det är i regel den trädgård som hembygdsrörelsen med sina hembygdsgårdar värnat och försökt återuppbygga och likaså den trädgård som i första hand varit utgångspunkt för den rikhaltiga populära litteraturen om gammaldags växter under 1980-talet.

När jag använder begreppet ”det historiska växtmaterialet” menar jag dock i en praktisk definition alla (i första hand) medvetet introducerade, odlade och spridda kulturväxter från förhistorisk tid och fram till i dag, gällande närmare 6 000 år av odlingshistoria. Då jag betraktar i stort sett hela det svenska landskapet som ett kulturlandskap blir såväl trädgårdens, parkens och hela landskapets historia rörande kulturväxterna ”kulturmiljövårdens” ansvarsområde, d.v.s. alla de växter som använts Rör alla antropogena syften i landskapet genom tidernas lopp. Varken jordbrukets, skogens eller trädgårdens arter, provenienser eller kloner (förökade genetiskt identiska celler) kan uteslutas. I den fortsatta framställningen kommerjag dock att begränsa mig till trädgårdens domäner och i första hand exemplifiera med trädgårdens arter.

Hur gammalt är ”gammalt”?

I både den allmänna trädgårdslitteraturen och i ”vetenskapliga” verk av olika halt, möter vi många diffusa uppgifter om kultur-växternas ålder i skandinavisk odling. I regel är de bara obestämt ”gamla” men kan också rubriceras som ”urgammal i odling”, vara ”mycket gamla sorter” eller ”ihågkomna sedan barndomen”. Samlingsnamnet har blivit ”gammaldags växter”. Men, vad är då ”gammaldags växter”, hur länge skall en art ha funnits i kultur för att kunna kallas ”gammal”, hur gammalt är ”gammalt”? 50, 100, 500 eller 1000 år? Finns det någon åldersgräns, vilken är den i så fall, eller räcker det med att en trädgårdsväxt ser gammal ut? Gäller ”gammaldags”-begreppet respektive arts odling i Sverige eller räcker det att den skall ha varit i kultur överhuvudtaget sedan länge någon annanstans i världen?

Frågorna är många men svaren uteblir i regel, dolda i nostalgiska dimmor som viskar att det inte spelar någon roll ….. Jag har för att exemplifiera det relativa i ”gammaldags”-begreppet plockat en liten 600-årig vår- och Försommarbukett av åtta välkända lökväxter, introducerade i Skandinavien från medeltiden (1300-talet) fram till våra dagar (1900-talet). jag har en känsla av att vi betraktar samtliga som mer eller mindre gammaldags växter”, men vill då ställa frågan om begreppet överhuvudtaget sin relevans? Här kommer lökarna respektive århundrade för introduktion angivna:

1300-tal – madonnalilja (Lilium candialum)

1400-tal – påsklilja (Narcissus pseudonacissus)

1500-tal – vintergäck (Eranthis hiemalis)

1600-tal – snödroppe (Galanthus nivalis)

1600-tal – trädgårdstulpan (Tulipa gesneriana)

1700-tal – engelsk klockhyacint (Scilla non-scripta)

1800-tal – rysk blåstjärna (Scilla sibirica)

1900-tal – dvärghyacint (Muscaril Hyacinthella azureurn)

För att ytterligare illustrera relativiteten i vad som är ”gammalt” när det gäller våra kulturväxters introduktion och användning i Skandinavien följer en lista på några karaktärsstarka växter från respektive historisk period och senare århundraden, allt från stenåldern till våra dagar. Av växtintroduktionerna att döma, även om det inte direkt framgår av nedanstående urval, kan trädgårdsodlingen i grova drag sägas följa en kronologisk utvecklingslinje:

jordbruksväxter – köksväxter – läkeväxter – kryddväxter – prydnadsväxter

I denna artikel har jag ytterst kortfattat försökt sammanfatta en närmare 6 000-årig introduktions- och odlingshistoria rörande våra jordbruksväxter och en kanske 2 000-årig dito beträffande trädgårdsväxterna i landet (alla skogsarter och -provenienser helt obehandlade). Kanske handlar det om i allt tiotusentalet taxa (arter och sorter) av växter.

Vad lär kulturmiljövården av detta? Jo, som jag ser det att vi behöver oceaner av kunskap i detalj och i olika skalor rörande ”det historiska växtmaterialet”, men också att denna sätts i en landskaplig rumslig kontext. Växterna som ett allestädes närvarande rums- och miljöskapande material i stort som i smått, det främsta jämte byggnader och en drastisk topografi, skall nog visa sig mer kulturbärande än vad man först förleds att tro under den förmenta naturförklädnaden.

Om kulturmiljövården skall svara upp mot sin ambition att bli en kultur-miljövård och inte enbart en kultur-minnesvård eller vårda enstaka kulturobjekt (inget ont i detta) kommer det att krävas en stor hänsyn till just ”det historiska växtmaterialet”. Vilka spännande perspektiv och vilka härliga arbetsuppgifter detta erbjuder!

Författaren är landskapsarkitekt och doktorand vid Alnarps lantbruksuniversitet. Innehållet i denna artikel baseras på ett föredrag hållet vid Svenska föreningens för byggnadsvård konferens ”Kulturlandskapet, parken och trädgården ” i Halmstad 6 maj.
________________________________________________
Referenser i urval:

Berglund, K:
1987, Längtans blommor. Om gammaldags trädgårdsväxter, Stockholm.

Beyron, U:
1981, Blommor från mormors tid, Stockholm.

Lange, J.
1975, Haveplanternes indforselshistorie i Danmark, Fra kvangård til humlekule, Meddelelser fra Havebrugshistorisk selskab nr 5, Köpenhamn,

Lange, J:
1994, Kulturplanternes indforselshistorie i Danmark, Frederiksberg.

Lundquist, K (red):
1993, Uraniborgs Renässansträdgård – Renässansens växtmaterial, Stencil 93.7, Institutionen för landskapsplanering, SLU, Alnarp.

Lundquist, K
(under utgivning), Bondens trädgård – En funktion av många nyttiga och några sköna växter, Lantbrukshistoriska skrifter, Nordiska muséet, Stockholm. Perennboken, 1989, Stockholm.

2/1994