De växthus som vi hade i Sverige fram till slutet av 1800-talet kan delas in i tre huvudgrupper om man ser till funktion och form: övervintringshus eller så kallade orangerier, drivhus och vinterträdgårdar.

Allt för kort är den tid af året då vi få i fria naturen njuta af den uppfriskande och lifvande känsla, blomman förmår ingifva, och derför har menniskan med sin uppfinningsförmåga sökt qvarhålla den flyktiga gästen och i sådant ändamål inrättat den fristad mot ett oblidt klimat som vi kalla växthus och som i det följande närmare skall beskrifvas.
Daniel Müller: blomsterskötsel i växthus och boningsrum. 1888.

Orangerier

Under 1600-talet eller kanske ännu tidigare började man att importera frostkänsliga exotiska växter som planterades i stora krukor och baljor för att under sommaren stå ute i parken. Citron-, pomerans-, fikon-, lagerbärsträd och myrten var några av de vanligaste växterna i denna samling, som med ett gemensamt namn kallades för orangeri.

Byggnaden vari orangeriet förvarades kallades orange- eller pomeranshus. Först någon gång under 1700-talet började även byggnaden kallas för orangeri. Under 1700-talet hade alla slott och herresäten med självaktning ett orangeri. De exotiska citrusträden från Italien med sina ständigt gröna blad och som blommade och satte frukt året om hade hög status och ingen möda sparades för att kunna visa upp en så exklusiv samling som möjligt. Orangeribyggnaden fick ofta en framträdande plats i trädgården och utformades av en arkitekt för att harmoniera med huvudbyggnadens eller parkens stil. Under sommaren när det stod tomt kunde hela eller delar av orangeriet med sina höga, ljusa rum användas som en festlokal och ett lusthus.

Eftersom växterna var i vintervila när de stod i orangeribyggnaden krävdes det inte så mycket ljus och värme. Vintertemperaturen hölls runt +5 grader. Man nöjde sig vanligen med stora fönster mot söder. Väggen mot norr, gavlarna och taket var helt slutna. Under kalla vinternätter och dagar täckte man fönstren med luckor som utgjorde ett extra isolerande lager.

Termometrar var ännu på 1700-talet inte så vanliga inom växthusodlingen. Man placerade därför ett glas vatten nederst i fönstret. Vattnet övervakades noga av trädgårdsmästaren själv eller en trädgårdsdräng och när det började löpa is på vattnet var det dags att elda.

Till en början eldade man i kaminer och kakelugnar men under slutet av 1700-talet började man leda röken i tegelkanaler på olika sätt genom orangeriet eller drivhuset. Kanalen kunde placeras under, halvvägs upp ur eller över golvet, vilket verkar ha varit det vanligaste eftersom man ville tillgodogöra sig värmen från alla sidor av kanalen. Ugnen placerades i en »eldgrop« som lades ca en meter under golvnivå för att man skulle få bra drag i kanalen.

Drivhus

Den mer jordnära eller produktiva odlingen under glas var ofta placerad i en undanskymd del av trädgården tillsammans med köksträdgården. Här fanns vanligen olika sorters drivhus och en bänkgård. Kunskapen om hur drivhusen skulle utformas ingick i trädgårdsmästarens utbildning och ofta var det trädgårdsmästaren själv som tillsammans med hantverkare byggde de hus han behövde.

Drivhusen var fram till mitten av 1800-talet i likhet med orangerierna i huvudsak enkelsidiga det vill säga hade en tät vägg mot norr. Men istället för ett tätt tak hade drivhuset glastak, som hade olika vinklar beroende på vad som odlades i dem. Persikor, vindruvor och ananas fick byggnader som var specialanpassade för växternas olika behov och skötsel.

När trädgårdsmästaren skulle bygga ett växthus måste han vara säker på att inget skuggade platsen där växthuset skulle stå. Platsen valdes därför ut under vintersolståndet. Trädgårdsböckerna rekommenderar en hög och torr plats helst i en södersluttning för att skydda drivhuset från kalla nordliga vindar. Som ytterligare skydd lades ofta ekonomiutrymmen som förråd eller till och med bostadsrum bakom dess norra vägg och kom därigenom att utgöra ett extra isolerande skikt.

Under kalla vinternätter täckte man även fönster och glastak på drivhusen med träluckor. För att man skulle kunna tillvarata morgonsolen och plocka bort luckorna en timme tidigare rekommenderades det att man lade söderfasaden vinklad 15 grader mot sydost. Då undvek man dessutom att den starka middagssolen stod rakt mot växthuset. Sommartid när det blev för varmt i drivhuset kunde taket täckas med träramar med väv, papp eller spjälor.

De allra flesta växterna i ett drivhus odlades i krukor. Därför hade man speciella trappstegsformade ställningar, s. k. stellage, där växterna stod uppställda för att lättare kunna skötas och så att de inte skuggade varandra. Några växter odlades permanent i specialanpassade drivhus. Brantast lutning på glastaket hade de drivhus där man odlade till exempel persikoträd spaljérade mot den murade eller timrade väggen. Detta för att glaset skulle vara så nära växten som möjligt.

Vindruvor odlades vanligen i drivhus vars glastak hade en flackare lutning – den så kallade vinkasten. Kast är beteckningen för ett växthus som skulle kunna sägas vara ett mellanting mellan drivhus och drivbänk. Vinrankorna odlades till skillnad från persikoträden vanligen i växthusets framkant, så att de kunde ledas upp under glastaket och vara lätta att sköta. Ananasen odlades i låga drivhus eller drivbänkar eftersom den krävde en hög värme och man ville ha ett så litet utrymme som möjligt att värma upp.

Skillnaden mellan orangerier och drivhus blev mindre under 1800-talet. Ett drivhus kunde delas in i flera avdelningar där de olika rummen uppkallades efter rummen i de romerska badanläggningarna. Ett kallrum, frigidarium, motsvarade orangeriet med en övervintringstemperatur på fem grader. I tepidariet, det tempererade rummet, hölls en vintertemperatur på runt tio grader och i varmrummet, caldariet, var temperaturen 15-20 grader beroende på vilka växter man hade. I mindre drivhus hade man vanligen bara två avdelningar vars temperaturer var anpassade efter de växter man odlade.

Vinterträdgårdar

Man kan väl knappast tänka sig någonting mera behagligt och angenämt än ett väl anordnat växthus i förening med en till alla delar smakfull våning. I hvardagslag blir det fruns boudoir: herrn i huset intager här sitt kaffe efter middagen, glömmande dagens mödor och besvär samt öfverlämnande sig bland rosendoft och fogelsång åt helt andra betraktelser. Vid festliga tillställningar, synnerligen vintertiden, gifver ett stådant rum, väl upplyst, mera glans åt festen än alla andra dekorationer, de må bestå af speglar, taflor, draperier eller hvad annat som helst.
Tidskrift för praktisk byggnadskonst och mekanik m. m. 1851.

Vinterträdgården är »ett stort, rymligt växthus, hvaruti de flesta växterna äro i fri jord utplanterade« och var populär under andra halvan av 1800-talet. Vinterträdgården kunde kombineras med bostaden, som i citatet ovan (vilket beskriver vinterträdgården vid Rosendal). Den kunde också vara friliggande eller kombineras med andra växthus. Vinterträdgårdarna möjliggjordes dels av att glaset hade blivit billigare, dels av att man börjat konstruera växthus i gjutjärn och av att uppvärmningsmetoderna effektiviserades. Det var lättare att hålla ett jämnt och varmt klimat, vilket innebar att man kunde odla andra typer av växter än förut. Vinterträdgården som idé används fortfarande i de flesta botaniska växthus.

Orangerierna hade sin storhetstid på 1700-talet, vinterträdgårdarna sin på 1800-talet. Parallellt utvecklades de enkelsidiga drivhusen fram till slutet av 1800-talet då de successivt började ersättas av de sadeltaksväxthus vi är vana vid att se idag. Men kanske kan vi lära något av de gamla trädgårdsmästarna som visste att rätt utnyttja vad vi idag kallar den passiva solvärmen.

Ingela Andersson

Arkitekt SAR, har arbetat med drivhusen vid bl. a. Gunnebo och Överjärva gård.

1/1999