Vem har inte uppskattat esplanadens svalka denna heta sommar? Men 1800-talets esplanadsystem kanske också förklarar en del av den rivningshysteri som sedan drabbat svenska städer. Eva Selling ger en historik över esplanaden, ackompanjerad av August Strindbergs mest kända dikt.

Själva ordet esplanad kan härledas ur latinets planare; utjämna. Det kom att beteckna det öppna område, som behövdes för att åstadkoninia fritt skottfält mellan ett citadells fältvall och den befästa staden. Krigskonsten förändrades emellertid. Denna typ av befästningsverk kom ut bruk under 1700-talet. I dess ställe anlades torgplatser eller breda parkliknande promenadplatser mellan tvenne alléplanterade gator.

En av de första planläggningarna ax, detta slag var Esplanaden i Köpenhamn, anlagd 1781 mellan ”Citadellet Fredrikshavn og Kjobenhavns Toldbod samt langs Vejen dertil” med alléer och promenadplats till prydnad för staden och förnöjelse för dess invånare. Ungefär samtidigt tycks gator med flerdubbla trädrader ha förekommit i Frankrike. Som exempel kan nämnas, att nuvarande Cours d’Albert i Bordeaux år 1788 omtalas under namnet Allé d’Albert.

Med Strindbergs dikt Esplanadsystemet, vilken ingår i samlingen Dikter på vers och prosa, publicerad 1883, berikades den svenska litteraturen med begreppet esplanad. Dikten är inspirerad av det samma vår framlagda förslaget till utformning av Norra Humlegårdsgatan, även kallad Esplanaden.

Barnhuset revs

Sedan 1860-talet hade man i Stockholm arbetat på en ny, utvidgad stadsplan med breda huvudgator. Delar av Ladugårdslandet, som sedan gammalt varit militärt övningsområde för de i närheten förlagda regementena, skulle tas i anspråk. I stadens norra ytterområden hade en kåkbebyggelse växt fram. I planen ingick att gamla barnhuset skulle rivas.

De föräldralösa barnens situation engagerade den kulturradikale och socialt inriktade Strindberg, som ivrade för bättre villkor för både barn och vuxna. Med Anselm Schultzbergs oljemålning, Rivningen av gamla barnhuset, från 1886, nu på Nationalmuseum, har denna del av det äldre Stockholm fått en konstnärlig dokumentation.

Bostadsbristen och de hygieniska förhållandena i Stockholm var även jämfört med städer i utlandet katastrofal. Risken för bränder var stor. Elden härjade ofta och våldsamt, så exempelvis i Stockholm år 1857.

Lindhagen

Skilda förslag att ersatta trånga grander med raka, breda, gärna trädplanterade gator lades fram. Ett ”Utlåtande med förslag till gatureglering i Stockholm” signerades 20 december 1866 av Albert Lindhagen och RW. Leijonancker. Lindhagens Stockholmsplan, som den allmänt kom att kallas, blev en generalplan för Stockholm. Till vissa delar tvangs Lindhagen av stadsfullmäktige till kompromisser medan han i övrigt med framsynthet och kraft lyckades genomföra sin plan med parker, öppna platser och breda gatustråk av esplanad-typ. Strandvägen, som började anläggas 1861, är Stockholms äldsta esplanad. Den blev den första länken i Östermalms esplanadsystem.

________________________________________________________________
Esplanadsystemet

Där gamla käkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra.

Och snart i sky
stod damm och boss,
då plank och läkt
de bröto loss.

Det ruttna trät,
så torrt som snus,
det virvlar om
med kalk och grus.

Och hackan högg
och stången bröt
och väggen föll
för kraftig stöt.

Och skrapan rev
och tången nöp,
att taket föll
och skorsten stöp.

Från kåk till kåk
man sig beger
från syll till ås,
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

-”Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?
-”Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!

-”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? -Det är förskräckligt!”
-”Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?”

August Strindbergs Esplanadsystemet ingår i Dikter på vers och prosa, som kom ut 1883. Anselm Schulftbergs målning ”Rivningen av gamla barnhuset” från 1886, finns på Nationalmuseum.
________________________________________________________________

Samtliga Stockholms esplanader kom i nationalromantisk anda att kallas vägar, exempelvis Karlavägen, Sveavägen eller Ringvägen.

Omändringarna av Stockholm hade visserligen betydligt mindre omfång, men skedde dock i likartad anda som det av Napoleon III och Haussmann under 1850- och 60-talen starkt förändrade och moderniserade Paris, där de nya genomfartslederna och paradgatorna benämndes boulevard eller allé. I kombination med stjärnplatser å la Place de Letoile blev dessa stilbildande för samtidens stadsplanering. Bland de första efterföljarna är Seidelins plan för Köpenhamns utvidgning 1857 och tävlingsförslagen till Wiens utbyggande 1858.

I anslutning till de nya gatunäten byggdes vatten- och avloppssystem, småningom även gas- och elledningsnät, som nödvändiga pulsådror för de nya ljusa, luftiga gatorna med slät stensättning på trottoarerna.

Industrialismens krav

Planarkitekterna övervägde hur man på lämpligaste sätt mellan städer och samhällen kunde dra fram sammanbindande järnvägslinjer och ansluta till befintlig eller nyordnad stadsplan. Med tanke på svenska förhållanden utarbetade järnvägsarkitekten Edelsvärd ståtliga mönsterplaner. Den gamla lantliga småstadskaraktären, som länge rått också i huvudstäder, måste ge vika för den växande industrialismen, den ökade inflyttningen till städerna och den nya tidens livligare och hårdare krav på människor av skilda slag.

Som jurist och ämbetsman, justitieråd, med stor kommunal erfarenhet, inte minst av stadsbyggnadsfrågor, har Albert Lindhagen en väsentlig del i tillkomsten av ordningsstadgan för rikets städer, 1868, jämte brandstadgan och hälsovårdsstadgan, 1874. Även den av Kungl. Maj:t 1874 utfärdade byggnadsstadgan är författad av Albert Lindhagen. Den kom med sin moderna och framtidsinriktade utformning att bli rättesnöre för svenska städers ombyggnads- och utbyggnadsplaner.

”Stadsplan bör så uppgöras, att han på en gång motsvarar rörelsens behof af utrymme och beqwämlighet, sundhetens fordran på ljus och frisk luft, önskligheten af största möjliga trygghet mot mera utbredda eldsolyckor, samt skönhetssinnets anspråk på fritt utrymme, omwexling och prydlighet. För sådant ändamål tillses bland annat: — att breda esplanader, anordnade med planteringar i midten och gator på sidorna, eller andra dylika anläggningar dragas genom staden, helst på flera ställen och i flera riktningar; att äfwen andra allmänna planteringar i staden, större och mindre, beredas så ymnigt som möjligt; —”

De närmaste åren fastställdes ett stort antal stadsplaner, upprättade i enlighet med 1874 års byggnadsstadga. Bland dem kan nämnas Skanör, Sundsvall och Söderhamn från 1876, Gävle, Malmö och Växjö från 1877, Borås, Göteborg och Hudiksvall från 1878 och Linköping, Härnösand och Umeå från 1879.

Samtliga svenska städer skulle inom två år till Kungl. Maj:t inge förslag till esplanadsystem. Ingalunda alla klarade kravet så snabbt. Även om planen blev fastställd fullföljdes inte alltid de planerade esplanadstråken. Emellertid finns det städer, som utförde esplanadsystemet i enlighet med uppställda riktlinjer. Till dessa hör Växjö, vilket uppmärksammats av Ludvig Larsson i beskrivningen av Växjö i verket ”Sveriges städer nu och fordom”, Stockholm 1915,

”Genom de fullkomligt raka gatorna, som skära varandra i räta vinklar, är hela staden delad i fyrkantiga kvarter. På alla fyra sidorna omgives staden av raka, trädplanterade esplanader, som under den vackra årstiden erbjuda skuggiga promenadvägar och flitigt begagnas som lekplats av grannskåpets barn. Den delen, som går längs sjön, Strandpromenaden, är en av stadens mest besökta promenad- och viloplatser.”

Anor från 1658

Den 1877 fastställda planen, KARTA öfver WEXIÖ STAD, var upprättad av Axel Cedergren, år 1875. Det radikalt nya var att stadsdelen Söder, området söder om begravningsplatsen och järnvägsområdet, tillkommit och därmed avsevärt utökat stadens kvartersindelade område, som nu nästan helt inneslöts i ett esplanadsystem. Cedergrens plan bygger på ett rutnät med anor från 1658 då Hanns Ruuth upprättade en Geometrisk Delineation öfver Wäxijöö stadh.

Idén med esplanader var emellertid inte ny för Växjö. Efter den våldsamma branden i oktober 1843 gjorde. Kleen, Kapten vid Kong]. Ing. Corpsen tipp en Plan till WEXIÖ STADS Återuppbyggande, av vilken det framgår, att Residens- och Rådstugukvarteren på östra och västra sidorna skulle omges av fyrradig trädplantering som brandgata och att Storgatan jämte Kungs-, Kanal- och Biskopsgatorna likaså skulle träd planteras.

Vänersborg först

Ett knappt decennium tidigare, 1834, hade Vänersborg genom Nils Ericson, övermekanikus vid Trollhätte kanal, fått en ny stadsplan med en centralt belägen rad av trädplanterade kvarter med infogade officiella byggnader. Det var med Ericsons Vänersborgsplan som flerradiga trädplanteringar med syftet att förhindra eller åtminstone relativt effektivt begränsa eldsvådor introducerades i Sverige.

År 1830, när arkitekten Carl Ludvig Engel arbetade med stadsplanen för Tammerfors, föreskrev han, att ”stora och breda gator, Esplanader och publika platser” borde skydda staden mot total förstörelse vid eldsvådor. Denna princip togs in i den finländska byggnadsordningen 1856 och kom 1874, som tidigare nämnts, även in i den svenska byggnadsstadgan.

Fram till 1809 gällde i stort sett samma lagar och förordningar för Sverige och Finland. Redan tidigare hade man dock helt naturligt tagit intryck av de arkitekt- och planarbeten, som utfördes i det ryska närområdet. 1703 hade tsar Peter för att få en isfri hamn vid Finska viken grundat S:t Petersburg, som delvis byggdes enligt renässansplan, delvis enligt barockplan. Denna byggnadsverksamhet i västerländsk anda blev utgångspunkt för modernisering av gamla ryska eldfängda trästäder och för nyanläggning av alla de städer, som i rask följd anlades inom det expanderande ryska väldet. Ordentliga avstånd mellan husen stadgades liksom breda, om möjligt trädplanterade gator, en form av esplanader.

Den ryske kejsaren Alexander 1, som sedan 1809 även var storfurste av Finland, lät 1812 kungöra, att Helsingfors skulle bli Finlands nya huvudstad enligt förslag av Johan Albrecht Ehrenström, vars plan antogs 1817 efter vissa justeringar. En nyhet i nordisk stadsplanering var utformningen av Esplanaden med en trafikgata på vardera sidan om ett brett planterat stråk, så brett att de båda gatorna gavs olika namn Norra respektive Södra Esplanadgatan.

Detta arrangemang lär ha givit Nils Ericson idén till Vänersborgsplanen av år 1834, vilken blev esplanadsystemets introduktion i Sverige.

Eva Selling

Byggnadsantikvarie i Växjö, doktorand på Chalmers och Svenska föreningen för byggnadsvårds länsombud i Kronobergs län.

3/1992