Som konstverk har trädgårdar och parker alldeles speciella förutsättningar: gestaltningsmedlen är naturens egna och utsätts därmed för en naturlig förändring – nedbrytning. Den trädgård eller park vi såg i går är alltså inte densamma som vi ser i dag. Även 1700 talets arkitekter tvingades acceptera det faktum att de snart fick överlämna sitt verk i ”Guds händer”.

Visst fanns det trädgårdsamatörer som likt Gustav III försökte bortse från detta uppenbara förhållande genom att plantera fullvuxna exemplar eller likt generalen Jakob Magnus Sprengtporten placera de späda träden tätt för att de själva omedelbart skulle kunna njuta av resultatet. Professionella trädgårdsskapare däremot, såsom Fredrik Magnus Piper, räknade från första början med den naturliga förändringen av biomassan som ett aktivt och modifierande element i deras anläggningar.

Detta må vara en självklarhet, men förbluffande nog kan man se både i trädgårdshistoriska framställningar och i äldre restaureringar hur ofta denna aspekt blivit förbisedd. Skall man i nutid försöka bilda sig en uppfattning om det autentiska utseendet räcker det givetvis inte med en trädgårdsarkeologisk undersökning på platsen. Dessa iakttagelser måste läsas mot det historiska källmaterialet,