Som konstverk har trädgårdar och parker alldeles speciella förutsättningar: gestaltningsmedlen är naturens egna och utsätts därmed för en naturlig förändring – nedbrytning. Den trädgård eller park vi såg i går är alltså inte densamma som vi ser i dag. Även 1700 talets arkitekter tvingades acceptera det faktum att de snart fick överlämna sitt verk i ”Guds händer”.

Visst fanns det trädgårdsamatörer som likt Gustav III försökte bortse från detta uppenbara förhållande genom att plantera fullvuxna exemplar eller likt generalen Jakob Magnus Sprengtporten placera de späda träden tätt för att de själva omedelbart skulle kunna njuta av resultatet. Professionella trädgårdsskapare däremot, såsom Fredrik Magnus Piper, räknade från första början med den naturliga förändringen av biomassan som ett aktivt och modifierande element i deras anläggningar.

Detta må vara en självklarhet, men förbluffande nog kan man se både i trädgårdshistoriska framställningar och i äldre restaureringar hur ofta denna aspekt blivit förbisedd. Skall man i nutid försöka bilda sig en uppfattning om det autentiska utseendet räcker det givetvis inte med en trädgårdsarkeologisk undersökning på platsen. Dessa iakttagelser måste läsas mot det historiska källmaterialet, som i sin tur kommer att ställa nya frågor. De historiska källorna låter sig dock inte omedelbart avlockas sina hemligheter. Min doktorsavhandling Den Engelska parken i Sverige under gustaviansk tid var frukten av en mer än tioårig insamling och bearbetning av tusentals källor såsom uppmätningar, relationsritningar, idéutkast, vyer och vidare räkenskaper, brev och dagböcker. En seriös restaurering av en historisk trädgård eller park fordrar samma noggranna forskning på mikroplanet.

Myt och verklighet

Fredrik Magnus Piper var, med undantag av Carl Hårleman, den ende svenske arkitekt under 1700-talet som fått speciell utbildning inom trädgårdskonsten. Den höga konstnärliga och arkitektoniska kvalité som utmärker både Pipers proj ekt och hans färdiga verk, har fått många historiker att även tillskriva honom en roll i dåtidens trädgårdskonst som svarar mot graden av yrkeskunnande. Under lång tid fanns det snart sagt ingen engelsk park av betydenhet i Sverige, vilken inte kunde förknippas med hans namn. Emellertid har det visat sig att verkligheten var en annan. Pipers andel är långt mindre i en rad privata anläggningar i motsats till vad man tidigare trott. Detta gäller även i någon mån de kungliga lustträdgårdarna och parkerna, som från början var tänkta att bli hans huvudsakliga verksamhetsområde.

Det mest iögonfallande exemplet är Drottningholm där avståndet är störst mellan myt och historisk verklighet. Piper utarbetade två olika generalplaner samt en rad enskilda projekt under tiden 17811810, men resultatet var marginellt. Gustav III behöll under hela sin levnad det konstnärliga initiativet. Detta visar både kungens efterlämnade brev och ritningar.

Piper försökte dock, inte minst efter Gustav III:s död, att påverka lustträdgårdens och parkens utformning. Ett exempel är den s.k. Monumentholmen. Vid utarbetandet av sitt eget förslag begagnade sig Piper, en smula vanvördigt, av den döde kungens egna ritningar. I Slottsarkivet finns ett dylikt exempel bevarat där Pipers omarbetning ligger som en överlagring i blyerts på Gustav 111:s egen tuschteckning. Om man ej separerade de bägge skikten skulle man lätt kunna frestas tro att Piper även var upphovsman till den strålformiga alléplanteringen på holmen.

Men en uppmätning av lantmätaren Anton Ulric Berndes i november 1791 visar att denna anläggning redan hade tillkommit under Gustav 111:s levnad för att bilda inramning till ett planerat Amortempel. Trots detta har Nils G Wollin m.fl. gjort just denna felläsning av den aktuella ritningen och kommit till den felaktiga slutsatsen att Piper varit upphov till lindplanteringen. Studerar man Pipers övriga ritningar visar det sig dessutom snart att den geometriska karaktär, som Monumentholmen redan hade, Föga passade hans konstnärliga ideal. Därför föreslog han också i ett alternativt förslag att den radierande lindplanteringen skulle ersättas med ”strödde piramidale trän och bouquetter.” Men inte heller detta kom någonsin att realiseras.

Piper och Haga

Till och med ett så förhållandevis oomtvistat exempel på Pipers trädgårdskonst som Haga innehåller likartade ”fallgropar”. Helt nyligen figurerade Pipers bekanta generalplan från 1787 i ett resonemang kring återställandet av Haga i ”ursprungligt” skick. Det går knappast att moralisera över detta i sig vällovliga syfte, eftersom den äldre litteraturen på området, såsom Osvald Siréns Kinas trädgårdar (1950), inte närmare försökt utreda hur Pipers generalplan förhåller sig till den historiska verkligheten. Detta är heller ingen lätt fråga att besvara.

Den främsta svårigheten ligger i det faktum att arkitektens vackert laverade och akvarellerade plan innehåller både partier som kommit till utförande och andra som aldrig ens lämnat idéstadiet. Det främsta sanningsvärdet i generalplanen tycks begränsa sig till Gamla Haga, medan Brahelund d.v.s. det Nya Haga helt har karaktären av projekt. Detta kan man bl.a utläsa vid en jämförelse medde uppmätningar som gjordes av Nya Haga 1786 respektive 1791. Det som till en början verkar mest iögonfallande är den stora pelousen (gräsytan). I motsats till Pipers Rörslag med olika trädgrupper, som skulle kanta den stora öppna gräsytan, valde man en regelbunden dubbel alléplantering. En direkt konsekvens av detta blev att Koppartälten doldes bakom en ”jalusi” av träd, något som bekräftas av en samtida vy av Fredrik Blom Även den lilla pelousen, d.v.s. Vasaslätten, uppvisar en Rör Piper egendomlig karaktär. Det är tydligt att en starkare vilja gjort sig gällande, nämligen Gustav III:s.

Hur stämmer detta då med den gängse bilden av Piper och Haga? De historiska källorna säger inte något fullständigt klart om ansvarsfördelningen, men flera indicier talar Rör att Pipers uppgifter med tiden blev alltmer begränsade. Planeringen och igångsättandet av det stora slottsbygget var börj an på en ny fas i parkens historia. Fram till dess, d.v.s. 1781-85, hade Piper både fungerat som konstnärligt ansvarig och arbetsledare. Därefter blev hans roll mer oklar. Piper fortsatte att leverera utkast och planer, men mycket lite kom till utförande. Han fick trösta sig med att den turkiska kiosken, bortsett från interiören, i huvudsak uppfördes efter hans ritningar. Den stora pelousen var huvudsakligen hans idé även om den kom att modifieras av andra.

Fr.o.m. det ryska kriget verkar Gustav III ha lagt sig i verksamheten mer och mer. Detta framgår både av brev och ritningar. Som ett exempel kan nämnas det nya stallet som började uppföras väster om Grottberget med tillhörande trädgårdsanläggning. Här följde man helt kungens ritningar.

Historiska källor

Det ovan nämnda visar hur komplicerat och sammansatt det historiska skeendet är i motsats till vad som vanligen brukar uppfattas som både välkänt och självklart. Detta förhållande manar till försiktighet. T.o.m. i en så berömd anläggning som Haga saknas i dag vissa viktiga pusselbitar för vår kunskap om hur parken en gång såg ut. En uppmätning i form av en planritning ger nämligen ingen fullständig bild av verkligheten, utan måste kombineras med annat material såsom vyer.

Trots de begränsningar i källvärdet som utmärker konstnärligt material kan exempelvis topografiska bilder ge svar på frågor som gäller nivåer, övergången från öppen till sluten vegetation osv. I Rosersbergssamlingen finns en målning av Carl Johan Fahlcrantz (1774-1861) som visar promenaden längs Brunnsviken med Grottberget i fonden. Bortsett från den romantiska karaktären innehåller denna landskapsmålning relevant information. Den ger vid handen att berget var mycket kalare än vad som är fallet i dag, vilket styrks av andra bilder.

När det gäller de medvetet konstnärligt gestaltade partierna i parken har ett tidigare okänt bilddokument helt nyligen blivit tillgängligt. Ursula Sjöberg har i sin just framlagda doktorsavhandling Carl Christoffer Gjörwell 1766-1837. Byggnader och inredningar i Sverige och Finland (1994) publicerat en vy av området bakom Konungens paviljong. Gjörwell har tecknat vyn ”ur minnet”. långt från det aktuella motivet, som ett slags tidsfördriv ombord på fregatten Gripen i Livornos hamn sommaren 1794. Gjörwells teckning kan alltså inte uppfattas som en trogen avbildning, men den är ändå intressant eftersom den tycks renodla de typiska dragen i planteringsschemat.

Av primärt värde i bilden är inte vare sig Eko eller Amortemplen, utan pelousen bakom paviljongen. Den gröna ytan är kantad med en lägre häck som skymmer promenaden något. Detta är en detalj som märkligt nog svarar väl mot Pipers intentioner. Vad som däremot ter sig en smula egendomligt är den täthet som präglar både häckplanteringen framför promenaden och den högre trädraden bakom denna. Även Oni Gjörwell säkert har överdrivit dessa egenskaper vet man att promenadvägarna fick en helt annan dragning än vad Piper någonsin tänkt sig.

Gjörwells vy ger, trots sina begränsningar, en idé om den kanske svåraste frågan vid en framtida restaurering, den om hur övergången mellan de öppna ytorna och de tätare planteringarna kan ha sett ut.

Haga – ett ömmande fall

Haga har som parkanläggning passerat sitt idealutseende, åtminstone om man utgår från Fredrik Magnus Pipers koncept. Flera arter och individuella träd har sedan länge försvunnit. Det som inte har förändrats av naturen har förvanskats av mänsklig hand. Sjösänkning och motorvägsbyggen är exempel på ingrepp som radikalt ändrat parkens utseende. Andra åtgärder har på ett mer smygande sätt åstadkommit nästan samma skada, igenläggning av promenadvägar samt asfaltering och uträtning av körvägar.

I detta sammanhang vore ett återställande av Vasaslättens ursprungliga utseende särskilt önskvärt. Ännu år 1856, när den topografiska kåren gjorde en detaljerad uppmätning, var dess utseende i stort sett oförändrat från 1792. Den för Piper så typiska graderingen mellan å ena sidan de mindre promenadvägarna och å andra sidan en bredare, sidoordnad körväg, var helt intakt. I dag har däremot promenadvägarna försvunnit och körvägen rätats ut. Resultatet har blivit att formen på pelousen ej längre är avläsbar. Däremot står enstaka träd kvar som ett slags ”koordinater” för den ursprungliga vägdragningen.

Framtiden

Sverige har inte råd att, som hittills varit fallet, låta sina historiska trädgårdar förstöras. Vid utarbetandet av framtida principer för restaurering av historiska trädgårdar och parker måste samma grundtanke tillämpas som är gällande för både bild- och byggnadskonst, nämligen att respektera de olika epokerna. Normativa resonemang hör inte hemma i vår tid. Det kan knappast bli tal om att förverkliga vad Hårleman ej ’hann” genomföra i Lundagård eller att försöka transponera Pipers idéutkast på Drottningholm eller Haga. All framtida vård och restaurering måste inbegripa en noggrann bearbetning av det historiska källmaterialet. Utan en ingående jämförelse mellan detta och spår av äldre anläggningar i dagens parker kommer varje form av ingrepp endast att resultera i förstörelse. Ett samarbete mellan två kompetensområden, som dels representeras av historikern, dels av arkitekten, är alltså av yttersta vikt.

Magnus Olausson

Författaren är intendent vid Nationalmuseum och har doktorerat på avhandlingen Den engelska parken i Sverige under gustaviansk tid. Utgiven i bokform, se sidan 32.
Författaren har belönats för sina arbeten om Louis Jean Desprez och Johan Tobias Sergel av Svenska Akademien

2/1994