Bara ordet radon skrämmer många och att byggnader rivs med hänvisning till höga radonhalter är inte ovanligt. Men är det nödvändigt? Nej, skriver Arja Källbom. Radon är ingen anledning att riva äldre värdefull bebyggelse.

Då och då rapporteras om rivning av byggnader med hänvisning till höga radonhalter. I många fall är det frågan om byggnader med blåbetong, till exempel radhus och lägenheter från 1900-talets mitt. Men det händer även att äldre kulturhistoriska byggnader hotas med hänvisning till radon. Radon är en ädelgas, en sönderfallsprodukt av det radioaktiva grundämnet radium (från uran) som finns i vår berggrund. Radon i stora mängder kan avges från mark och berg, men även från en del byggnadsmaterial, till exempel blåbetong. Blå lättbetong tillverkades 1929–1975 av alunskifferhaltigt material. Eftersom radon är en gas kan dess koncentration styras genom att påverka tryckförhållandena i byggnaden. Det finns många sätt att göra det på, beroende på varifrån radonet frigörs. I princip kan radonet frigöras från marken under huset, från byggnadsmaterial eller från hushållsvattnet. Det finns standardiserade metoder att mäta radonhalten, där mätningen sker