Svenska trästäder har alltid varit hotade. Bränder och senare tiders rivningsraseri har utplånat en stor del av ett kulturarv som är unikt för vår del av Europa. För att rädda vad som räddas kunde genomfördes forskningsprojektet Den nordiska trästaden för drygt 40 år sedan. Eva Björkman berättar vad som hänt sedan dess.

I ett internationellt perspektiv är de svenska trästäderna unika. I Europa är det bara Norden och Baltikum som har städer med övervägande trähus, vilket naturligtvis hänger samman med tillgången till timmer i det nordeuropeiska barrskogsbältet. Men medvetenheten om trästädernas speciella värden har varierat över tid. Under efterkrigstiden sågs träbebyggelsen som undermålig och många städer drabbades av omfattande rivningar. Som en reaktion på detta kom det samnordiska forskningsprojektet Den nordiska trästaden i början av 1970-talet. Syftet var att öka kunskapen om och lyfta intresset för de hotade trästäderna. I dag har det gått drygt 40 år sedan projektet genomfördes och det finns anledning att fundera över hur det står till med trästäderna idag.

Lång träbyggnadstradition

Historiskt sett har hus av trä varit dominerande i alla svenska städer, med undantag för Stockholm och Visby samt städerna i Skåne. Den tidigaste offentliga statistiken om städerna från 1700-talets mitt visar att endast en eller
två