Vignolas »Regola delle cinque ordini d’architettura« utkom första gången 1562 och har tryckts i mer än 500 utgåvor under 400 år. Vignolas popularitet bestod i att han skapade ett system där samtliga fem kolonnordningar kunde delas i nitton delar i höjdled. Dessa har därefter fördelats så att piedestalen får 4 delar, kolonnskaftet 12 och bjälklaget 3 delar. Genom att utgå från ett övergripande mått som delades i mindre delar, på samma sätt som i Vitruvius portordningar, kunde utförandet av en kolonnordning förenklas avsevärt. Detta gjorde Vignolas arkitekturtraktat till det mest använda under hela klassicismen.De gamla rummens proportioner, listverk och profiler hotades länge av modernismens planlösningar och renrakningar. Men nu har de blivit mäklarnas främsta försäljningsargument. De vårdas med skrapor, penslar och färg – men hur fick de sin form? Arkitekt Stefan Günther gjorde i sitt avhandlingsarbete en djupdykning i ämnet och visar här hur antikens arkitektur hamnade i händerna på svenska snickare.
Proportioneringen av rummet och dess delar är en av de faktorer som bidrar till det klassiska rummets skönhet. Kunskapen om hur man utformade ett rum söktes, tillsammans med kunskapen om hur byggnadens arkitekturprofiler och listverk skulle utformas, fram till 1800-talets slut i de arkitekturtraktater som lästes av såväl snickare, byggmästare som arkitekter. De böcker som det under 1500–1800-talen handlade om var framförallt den antike arkitekten Vitruvius »Tio böcker om arkitektur«, ursprungligen skriven ca 33–14 f Kr samt renässansarkitekterna Andrea Palladios »Fyra böcker om arkitekturen« (1570) och Giacomo Barozzi da Vignolas »Regel för de fem kolonnordningarna « (1562). När man talar om regler för proportionering hänvisar man ofta till kolonnordningarnas proportioneringssystem – som är baserat på delning av kolonnens diameter – men jämförelser mellan historiska interiörer och arkitekturtraktat visar att det var Vitruvius portordningar som har haft störst betydelse för proportioneringen av rummet.
Den överordnade principen för de antika portarnas proportioneringssystem är att portens delar och detaljer erhåller sina mått genom delning av den omedelbart föregående storheten.
Vitruvius manuskript om antikens portordningar var emellertid svåröversatt och några tydliga portordningar etablerades aldrig på det sätt som skedde med kolonnordningarna. Inte desto mindre har portordningarna haft en avgörande betydelse för hur klassicismens snickare och arkitekter tillämpade proportioneringens konst. Detta framgår av uppmätningar av ett hundratal klassicistiska rum som jämförts med Vitruvius anvisningar för portordningarna. Från 1600-talets slut började Vitruvius regler för portordningarna att tillämpas i de interiörer som då ritades i den internationella klassicistiska stil som hade sitt ursprung i Frankrike. Hur såg då dessa anvisningar för Vitruvius glömda portordningar ut och vilken betydelse fick de för rummets proportionering och utformningen av rummets delar?
Den överordnade principen för de antika portarnas proportioneringssystem är att portens delar och detaljer erhåller sina mått genom delning av den omedelbart föregående storheten. Detta gäller dörrhålets höjd, som består av fem sjundedelar av takhöjden, liksom dörrens bredd, som står i ett visst proportionsförhållande till höjden – beroende på vilken portordning den tillhör. Fodrets bredd får man genom att dela dörrhålshöjden i 12 eller 14 delar. Ramverket och spegelns bredd står analogt i förhållande till dörrbredden (1/12) och listverkens bredd utgör delar av det foder, ramverk eller kälstöt som de avslutar eller smyckar (i regel mellan 1/4 och 1/6). Listverkens profil fick längden för sina radier genom delning av axeln för deras lutning eller deras diagonala längdmått.
Det är interiörens enskilda delar och det sätt som de är sammanfogade på som tillsammans skapar det klassiska rummets helhet.
Den betydelse som detta proportioneringssystem skulle komma att få för interiörkonsten och den klassicistiska arkitekturen kan knappast underskattas. Fram till 1500-talets mitt hade det varit det andra modulsystem som Vitruvius presenterade i samband med kolonnordningarna, som mödosamt tolkats och använts som utgångspunkt i de italienska arkitekturtraktaterna. Genom att detta utgick från kolonnens diameter visste man inte i utgångsläget hur hög en färdig kolonnordning skulle bli förrän man efter invecklade beräkningar hade tagit sig upp till kornischens sista listverk. Det system som Vitruvius använde för portarna började i andra änden och utgick istället från en given höjd: ett tillvägagångssätt som förefaller betydligt naturligare i byggnadssammanhang, där ett längd- eller höjdmått oftast är givet. Det är med arkitekturteoretiker som Hans Blum (1550) och Vignola som metoden att utgå från en given höjd skulle överföras på kolonnordningarna.
Fördelarna med detta sätt att indela och proportionera kom snabbt att dominera över det invecklade och vitruviusbaserade modulsystem som användes av exempelvis Sebastiano Serlio (1537). En viktig skillnad mellan Vitruvius system för portarnas proportionering och det system som skulle utvecklas under klassicismen är att dess grundare, Vignola, delade höjden i ett förutbestämt antal moduler. Hans lära utgör därmed en syntes av de båda vitruvianska systemen.
Det är interiörens enskilda delar och det sätt som de är sammanfogade på som tillsammans skapar det klassiska rummets helhet. Väggens indelning i ramverk eller kolonnordningar, dess proportionering, håltagningar i form av dörrar och fönster och dessa delars listverk är de element som beskriver rummets uppbyggnad. Om man i kolonnordningarna kunde lära känna listverkens individuella karaktär och sätt att kombineras till profiler, kunde man i portarna möta grunderna för indelningen av väggens och dörrens ytor. Detta innebär principer för murhålets proportionering, dess inpassning i muren samt regler för att indela en yta – en vägg eller ett dörrblad – med ett ramverk.
Den viktigaste frågan som får ett svar när man studerar antikens portar är hur listverket i den klassicistiska interiören fördelades i förhållande till väggens ramverk och rummets övergripande uppbyggnad. I de antika portarnas ordningar utvecklades inte bara ett proportioneringssystem för de övergripande måtten, som hur dörren förhöll sig till vägghöjden, utan framförallt för hur man fördelade listverket i förhållande till dörrbladets ramverk och omfattning. Detta system överfördes av klassicismens arkitekter till interiörens helhet och användes för att bestämma hur listverk, ramverk, murhål och väggfält förhöll sig till varandra. I motsats till det additiva modulsystem som användes för kolonnordningarna innebar det att man utgick från ett övergripande mått, som delades i allt mindre bitar för att erhålla önskade delmått. Detta system medförde som nämnts sådana praktiska fördelar att det från 1500-talets mitt kom att överföras även på själva kolonnordningarna. Men bevarade antika portars dörrblad, omfattningar och listverk kom också i sig själva att utgöra förebilder för klassicismens dörrar och detaljer. Antikens portar fick därmed en mångfaldig betydelse för klassicismens interiörer. Utvecklingen under klassicismen gör de antika portarnas ordningar intressanta, inte bara för dörrens, utan för hela det klassicistiska rummets uppbyggnad. Det är de italienska 1400- och 1500-talens försmak för väggar smyckade med fresker eller vävda tapeter, som gör att de flesta profana interiörer från denna tid saknar väggpaneler, men har rikt arbetade dörrar av trä.
Den italienska renässansens frånvaro av paneler motsvaras, som av ett sammanträffande, i Vitruvius text av avsaknaden av en beskrivning av väggens indelning i paneler. Det är istället i sin text om portarnas ordningar som Vitruvius lär ut hur man proportionerar dörrhål och delar in dörrbladets ramverk. Principerna för dörrens ramverk är så enkla att de med lätthet kan överföras på indelningen av paneler och hela väggar, men för att lära känna dessa måste man först studera dörrens uppbyggnad. Det är först från 1650-talet som man i den franska klassicistiska interiören börjar använda Vitruvius regler för indelning av dörrhålet i förhållande till väggens höjd. Detta resulterar i de höga dörrblad som från denna tid återkommer i den europeiska klassicismens interiörer och ger fodret dess bredd. Från 1600-talets slut ger även portarnas ordningar upphov till traditionen för dörröverstycken, vars placering och proportioner utgör en tolkning av Vitruvius regler.
Klassicismens arkitekter kände till Vitruvius portordningar, men tillämpade dem inte bokstavstroget.
Det italienska listverkets utveckling före 1650 är på grund av frånvaron av paneler i hög grad kopplad till dörrens arkitektur och utan kännedom om den utveckling som sker i dörrarna skulle det klassicistiska listverkets utseende och ursprung framstå som obegripliga. Det var till antika portar, dörrar och framställningar av dörrar som klassicismens arkitekter vände sig för att finna förebilder till utformningen av dörrar och i viss mån även paneler. Utöver att studera och mäta upp antika portar jämförde man dessa med Vitruvius text. Varje illustrerad vitruvius översättning efter Fra Giocondos utgåva från 1511 gav sin syn på hur kapitlet om dörrars utförande skulle tolkas och hur den ideala dörren skulle utformas. Klassicismens arkitekter kände till Vitruvius portordningar, men tillämpade dem inte bokstavstroget. De portar som utfördes av samtidens mest betydelsefulla arkitekter var som förebilder likvärdiga med arkitekturtraktatens portar. Portarna visar sig ofta vara direkt inspirerade av antika förebilder och lånar periodvis sina profiler, utsmyckning och indelning från dessa. Under 1700- och 1800-talen ledde utvecklingen till att man i många svenska byggnader utgick från Vitruvius portordningar när man gav rummet dess proportioner. De analyserande bildtexterna till salen i Lövstabruks herrgård och sällskapsrummet i Sturehovs slott visar hur man faktiskt gick till väga.
Vitruvius tio böcker om arkitektur
Marcus Vitruvius Pollio (80-talet f Kr–10-talet e Kr) var en romersk författare, arkitekt och ingenjör som skrev »De architectura libri decem« – Om arkitektur. Tio böcker«. De är det enda arkitekturteoretiska verk som har överlevt sedan antiken. Det blev till en lärobok för generationer av arkitekter och hantverkare. Det blev en nyckel till förståelse av den antika arkitekturen för den långa tidsperiod – från renässansen till 1900-talets första hälft – som ville ta efter den klassiska arkitekturen – klassicismen. Utöver att ge en överblick av arkitekturens natur och grundvalar fungerade det som en romersk handbok i den antika arkitekturens formspråk och detaljbildning. Det är exempelvis tack vare studiet av Vitruvius som vi känner till namnen på de olika kolonnordningarna och hur man ritar dem. En av de mest kända illustrationerna till Vitruvius texter är Leonardo da Vincis Den vitruvianske mannen, som visar hur ingen byggnad kan vara väl komponerad utan proportion, »som när dess delar inte står i ett bestämt förhållande till varandra, så som kroppsdelarna hos en välbyggd människa«. Denna textpassage fick avgörande betydelse för hur studiet av proportioner gavs en framträdande roll under det klassicistiska skedet. Vitruvius tio böcker om arkitektur är såväl underhållande som lärorika och finns sedan 1989 översatta till svenska och gavs ut på nytt 2009.
Stefan Günther, arkitekt SAR/MSA
4/2010
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
