Att färgmaterialets förändrade sammansättning och egenskaper har påverkat målarnas metoder beskriver Kerstin Karlsdotter Lyckman med exempel från sin forskning om linoljans framställningsmetoder.

Det traditionella måleriet anses ha omgivits av en god portion hemlighetsmakeri. Och ofta rycker någon diplomatiskt sinnad person på axlarna och konstaterar att »varje målarmästare hade sitt recept« då olika företrädare framhäver olika blandningar som mer autentiska än andra. Det är sant att varje målarmästare gjorde på sitt vis, och att deras recept varierade sinsemellan. Men de avgörande skillnaderna mellan utformning olika målares recept visar sig vid närmare undersökning bero på under vilken tidsperiod respektive målare var verksam.

Bakgrunden till detta är att tillverkningen av de komponenter som målaren använde för sin traditionella oljefärg, den kokta linoljan, pigment och i vissa fall terpentin, hela tiden utvecklats industriellt. Nya metoder utvecklades och nya tillsatser användes, vilket gav kortare torktider, sänkta kostnadsnivåer och ibland förbättrade arbetsförhållanden. Dessa till synes små förändringar bidrog så småningom till en oförutsett kort livslängd för den traditionella oljefärgen, och därmed till att man under 1950-talet gjorde stora ansträngningar för att utveckla den nya syntetiska alkydoljefärgen.

Målerihantverkets beroende av tillverkningsmetoder

I vår tid, då vi finner att det högt stående traditionella måleriet utmärktes av hantverksmässig förfining, är det lätt att förbise hur färgens olika komponenter och dess egenskaper faktiskt i sin tur var beroende av de enskilda komponenternas ofta industriellt baserade framställnings- och förädlingssprocess. Men när vi står inför hundraåriga oljefärgsmålade ytor i gamla hus så ser vi faktiskt en skillnad mellan deras egenskaper och de egenskaper våra moderna linoljefärger har idag. De äldre ytorna är hårdare, – men inte sprödare. De har sannolikt haft en högre glans under längre tid och har i många fall målats i tunnare skikt, vilket inte enbart, men kanske delvis, har med materialet att göra.

Grunden för det högtstående traditionella måleriet bestod inte enbart av ett förfinat hantverk skikt för skikt. För att över huvud taget lyckas hantverksmässigt var det av yttersta vikt att själva materialet ägde bestämda egenskaper. Egenskaperna hos färgens enskilda komponenter var i sin tur beroende av hur tillverkningsprocessen utformades. Pigmentens olika sammansättningar utifrån ursprungsmineral och tillverkningsmetoder såväl som den kokta linoljans olika processer och tillsatser påverkade komponenternas egenskaper och därmed målarnas hantverksmässiga användning.

Den kokta linoljans industriella utveckling

Låt oss se hur linoljans kokningsprocess förändrades, och vilka konsekvenser detta gav. Under första hälften av 1800-talet upphettade många målarmästare sin olja i en järngryta över öppen eld. Men i takt med 1800-talets industrialisering övertogs detta arbete allt mer av oljeslagerierna. Linoljan köptes färdig och förvarades på verkstäderna i stora ekfat.

Den industriella utveckling som den kokta linoljan genomgått från 1800-talets slut har bland annat inneburit att upphettningen sker vid allt lägre temperaturer. Den tidigaste metoden som är beskriven i det svenska materialet, en metod jag här kallar tidigindustriell eller traditionell kokningsmetod, användes faktiskt så sent som fram till 1930-talet. Apotekaren och kemisten Carl Wilhelm Scheele ger sin beskrivning av denna under 1700-talets senare del. Han beskriver hur linoljan upphettades till höga temperaturer (sannolikt omkring 220 – 250°C) med en tillsats av »silverglitt«, dvs. bly(II)oxid.

Under de första decennierna av 1900-talet introducerades den moderna kokningsprocessen. Den innebar en upphettning av oljan till endast omkring 150°C. I stället för blyoxiden användes metallsalter av bly, mangan och även kobolt i flytande form, så kallade resinater och linoleater som tillverkades av hartssyror eller linoljans fettsyror. För att kompensera de lägre upphettningstemperaturerna tillfördes en luftström under upphettningen, vilket gav linoljan ökad viskositet och även snabbare torktider.

Dessa metoder ger sinsemellan olika reaktionsförlopp och därmed produkter med olika egenskaper. Höga upphettningstemperaturer innebär en större andel molekyler med kol-kol-bindning, dvs. samma typ av kemisk bindning som gör standoljorna väderbeständiga. Luftblåsningen däremot bidrar till att »baka in« syre i linoljan, vilket i sin tur leder till att öka linoljefilmens så kallade polära egenskaper. Linoljan blir därmed mer »vattenälskande« och mer benägen till att absorbera fukt, svälla och så småningom brytas ned.
Även valet av metallsalter har betydelse för linoljans livslängd. Blyoxiden bidrog till att ge linoljan egenskaper som högre elasticitet, god vidhäftning och väderbeständighet.
Samtidigt som blyoxiden fasades ut, infördes mangan- och koboltsalter. Dessa innebär visserligen att en ökad torkningshastighet kan uppnås, men därefter bidrar de till en accelererad nedbrytning av linoljefilmen.

Forskning om traditionellt kokt linolja

Vad skulle då hända om vi återgick till den traditionellt kokta linoljan i restaureringar idag? Ett forskningsprojekt som till största delen finansieras genom Riksantikvarieämbetets fou-medel undersöker den frågan. I detta arbete har bland annat en rekonstruerad traditionellt kokt linolja provats vilket redovisas i rapporterna Linoljefärg förr och nu och Provning av traditionellt kokt linolja i vita linoljefärger.

Undersökningarna visar lovande resultat, fast inte tillsammans med historiskt förankrade vita pigment som blyvitt och höga halter av zinkvitt, utan med en blandning mellan titandioxid och zinkvitt (i proportion 76/24). Ännu en påminnelse om att ingenting går att ta för givet. Även så till synes enkla komponenter som basiskt blykarbonat, dvs. blyvitt, har förändrats, i partikelstorlek och zinkoxid, dvs. zinkvitt, framställs i allt renare form.

Ett återinförande av traditionellt kokt linolja skulle dock innebära en återgång till blyhaltig linolja i en koncentration av ca 0,5 % blyoxid. En koncentration som i och för sig långt underskrider de blyhalter som förekom i oljefärger som pigmenterats med blyvitt eller blymönja, de två vanligaste förekommande blypigment som använts i det traditionella måleriet. En annan nackdel med den traditionellt kokta linoljan är att den faktiskt har längre initial torktid, vilket i våra försök innebar ca 72 timmar för att bli helt torr och beröringsbar (dammtorr något tidigare). Många äldre målare menar också att den skall torka minst en vecka före nästa skikt. Hur mycket man är beredd att anpassa sig för att uppnå längre livslängd och visuell autenticitet under färgens åldrande innebär alltid en värdering utifrån varje enskilt objekt och situation.

Men oavsett vilka bedömningar som görs är det grundläggande att vi är medvetna om vilka material vi väljer, vilka egenskaper dessa har, och hur de skiljer sig från originalet.

Kerstin Lyckman

Målerikonservator och doktorand på Arkitekturskolan, KTH

4/2003