Att färgmaterialets förändrade sammansättning och egenskaper har påverkat målarnas metoder beskriver Kerstin Karlsdotter Lyckman med exempel från sin forskning om linoljans framställningsmetoder.

Det traditionella måleriet anses ha omgivits av en god portion hemlighetsmakeri. Och ofta rycker någon diplomatiskt sinnad person på axlarna och konstaterar att »varje målarmästare hade sitt recept« då olika företrädare framhäver olika blandningar som mer autentiska än andra. Det är sant att varje målarmästare gjorde på sitt vis, och att deras recept varierade sinsemellan. Men de avgörande skillnaderna mellan utformning olika målares recept visar sig vid närmare undersökning bero på under vilken tidsperiod respektive målare var verksam.

Bakgrunden till detta är att tillverkningen av de komponenter som målaren använde för sin traditionella oljefärg, den kokta linoljan, pigment och i vissa fall terpentin, hela tiden utvecklats industriellt. Nya metoder utvecklades och nya tillsatser användes, vilket gav kortare torktider, sänkta kostnadsnivåer och ibland förbättrade arbetsförhållanden. Dessa till synes små förändringar bidrog så småningom till en oförutsett kort livslängd för den traditionella oljefärgen, och därmed till att man under 1950-talet gjorde stora ansträngningar för att utveckla den nya syntetiska alkydoljefärgen.

Målerihantverkets beroende av tillverkningsmetoder

I vår