»Varifrån har vi egentligen fått uppgiften om att Marieberg bara tillverkade ett trettiotal kakelugnar? Låt mig försöka snabbt skissera en bild av hur det hela kan ha gått till.«

Kakelugnsmakarna i Stockholm hade fått nog. Först hade kaptenen vid brandvakten haft fräckheten att med hjälp av gesäller från ämbetet ha upprättat en egen verkstad på sin gård. Dessa »fuskerier« hade kakelugnsmakarna omgående satt stopp för. De hade ju ensamrätt i staden både på att tillverka kakelugnar och på att sätta upp dem.

Men nu hade ytterligare en konkurrent dykt upp som gjorde intrång i ämbetets rättigheter och som man inte så lätt skulle bli av med. Denna konkurrent hade också lockat till sig arbetare från ämbetet, och de hade börjat tillverka »kackel af flera slag, som sedan bli upsatta til ugnar, hvarest åstundas…«.

Den 14 juni 1770 inkom Kakelugnsmakareämbetet, genom ålderman Gottlob Lehman, med en stämning till Stockholms Ämbets- och Byggningskollegium mot Mariebergs porslinsfabrik.

Denna tvist skulle pågå i åratal och dras inför alla instanser. Varje gång