Uppvärmning beskrivs ofta som ett före och ett efter kakelugnens införande. Och visst finns det många berättelser om hur man trängde sig samman undan kölden, kröp ihop intill spisen medan en sakta nordan drog genom rummet. Samtidigt finns det vittnesbörd från tiden före kakelugnen som talar om hur angenämt man levde i det kalla Norden, inte minst från gästande utlänningar. Hur går det ihop? Var det bara en fråga om att slösa med bränslet?

I ett gammalt hus är eldstäderna centrala, som värmekällor och som trivselskapare. Men inte så sällan är de utdömda av sotaren; elden och vädret har gått hårt åt murstock, rökkanaler och skorsten. När du sitter där med besiktningsprotokollet kommer frågan: Vad göra? Har jag råd? Per Zackrisson, som här ger en bakgrund till ledning för det nödvändiga åtgärdsprogrammet, säger så här: ”Viktigt för fastighetsägaren att veta är att det i allmänhet går att reparera med relativt liten insats om man är förtrogen med de traditionella metoderna och materialen.”

1800-talets vedspis i gjutjärn var en lika stor revolution för våra bostäder som 1700-talets förbättrade kakelugn.

Vi ska vara rädda om våra gamla murstockar. Förr visste man av erfarenhet hur de skulle byggas och repareras. Men i vår tid är goda råd dyra. Därför kommer vi här med några tips till dig som vill göra i ordning dina gamla eldstäder och murstockar.

»Varifrån har vi egentligen fått uppgiften om att Marieberg bara tillverkade ett trettiotal kakelugnar? Låt mig försöka snabbt skissera en bild av hur det hela kan ha gått till.«

Kalkugnarna i Östra Torp i Skåne är av så kallad kupoltyp och de äldsta som finns bevarade uppfördes i mitten av 1800-talet. Efter att ha tjänat kalkbränningen i hundra år lämnades de att förfalla. Men för ett tiotal år sedan startade länsantikvarien i Malmö en räddningsaktion. Arkitekt Frank Matl fick uppdraget att göra uppmätnings- och restaureringsritningar.