I ett gammalt hus är eldstäderna centrala, som värmekällor och som trivselskapare. Men inte så sällan är de utdömda av sotaren; elden och vädret har gått hårt åt murstock, rökkanaler och skorsten. När du sitter där med besiktningsprotokollet kommer frågan: Vad göra? Har jag råd? Per Zackrisson, som här ger en bakgrund till ledning för det nödvändiga åtgärdsprogrammet, säger så här: ”Viktigt för fastighetsägaren att veta är att det i allmänhet går att reparera med relativt liten insats om man är förtrogen med de traditionella metoderna och materialen.”

Eldstäder och rökkanaler ska vara byggda så att elden inte kan antända brännbara delar av huset och de giftiga rökgaserna ska ledas ut genom skorstenen utan att läcka till bostaden.
Självklart – ändå händer det att hus brinner… Så här finns inte utrymme för godtycke. Bäst att lyssna på sotare och murare.

Sprickor i muren

Då spisen ibland eldas och periodvis står kall i ett hus, utsätts murstocken för stora temperaturskillnader. Får dessutom regn och snö fritt falla ner i skorstenspipan och kanske frysa till is kommer ohjälpligt teglet och murfogarna att sprängas isär, och sprickor uppstår.
Försiktig eldning och ett väderskydd på skorstenskrönet kan förebygga en del skador.

För att ta reda på om murstocken är otät bör man göra en provtryckning, som utförs av sotare. Man kan göra en egen täthetskontroll med hjälp av rökampuller. Det är en bra undersökningsmetod men gäller inte som täthetskontroll enligt byggreglerna. Eldstäder och skorstensstockar i gamla hus är ofta komplicerade system. Även sotaren kan ha svårigheter att täthetsprova en traditionell murstock om den har gemensamma kanaler för flera eldstäder.

Att reparera murstocken börjar med en ordentlig underökning av skadans omfattning, använda material, åtkomlighet m.m. Utrustningen är de vanliga murarverktygen och kraven på utförande desamma som då murstocken murades upp första gången.

Viktigt för fastighetsägaren att veta är att lokala skador går att reparera med relativt liten insats om man är förtrogen med de traditionella metoderna och materialen.

En otäthet ska lagas ända inifrån rökkanalen och ut. Skorstenen ska alltid muras med fyllda fogar och att fuska med enbart ytlig fogning kommer inte att hålla. Det är ett arbete för kunniga hantverkare.
Putssprickor repareras genom att de vidgas och nytt bruk av samma typ läggs i. Kontrollera om sprickan fortsätter in i murverket! Då gäller det att gå vidare enligt ovan. Räkna med att det kan bli en hel del putslagningar eftersom det ofta finns större eller mindre ytor med lös puts som naturligtvis ersätts.

Murstockens material

För länge sedan användes vanlig fältsten från grundläggning till toppen.
Inslag av tegel hittar man i murstockar från någon gång under andra halvan av 1700-talet. Vanligast i 1800-talshusen är att murstocken är murad med fältsten, bakugn, spisvalv och skorsten i tegel. Vilket material man använt beror naturligtvis mycket på lokal tillgång på tegel, berggrunden på orten och återanvändningsmöjligheter.
Grunden, ofta lagd helt ytligt, var kallmurad för att inte dra upp fukt. Murstocken murades med lerbruk. I början av 1900-talet användes kalkbruk, sedan kalkcementbruk, från 1950-talet ofta ”Gullex” som fortfarande används. Bakugnar murades alltid med lerbruk.
Leran togs så nära byggplatsen som möjligt och bereddes på plats. För beredningen fanns små lerbråkor eller lerkvarnar, man kunde också älta leran i ett tråg. Idag finns torkad och mald lera att köpa i bygghandeln. Blanda enligt leverantörens anvisningar.

Lämpligt blandningsredskap för mindre mängder är omrörare på en lågvarvig, stark, borrmaskin. För större mängder rekommenderar jag användning av ”naturlig” lera, gärna lokalt tagen. De företag som gräver trekammarbrunnar m.m. vet var det finns god lera. Blandningsförhållanden för lokal lera beror på dess sammansättning och kräver separat utredning. För större arbeten krävs speciell blandningsutrystning.

Från någon gång runt andra världskriget intog cementen murningstekniken. Skorstenarna är murade med tegelsten och kalkcementbruk, ”KC” eller ”Gullex”. Inte så sällan ser man att 1950- och 1960-talsvillor har yttre skorstenar med sönderspruckna tegelstenar. Det beror ofta på för låg rökgastemperatur som resulterat i att skorstenen ovan tak blivit blöt och frostsprängts. Att stenarna spruckit beror på att fogen är starkare än teglet.

Rökinslag

Nybyggnadsreglerna föreskriver att det ska vara en pipa för varje eldstad. Regelverket kräver inte någon ändring av gamla skorstenar. Ett problem med gemensamma kanaler är att de olika eldstäderna påverkar varandra när det gäller draget.

Regelmässigt ska man se till att de eldstäder som inte används har spjällen stängda, dels för att koncentrera draget till de använda eldstäderna, dels för att säkerställa att röken inte kommer in i huset igen. Med ”bakrök” kan också gnistor komma med. Riktigt gamla murstockar har inte spjäll till alla eldstäder. De bör alltid kompletteras med spjäll.

Vid länge eldningsuppehåll bör alla spjäll vara öppna, det ger god ventilation om huset står oanvänt. Tumregeln för förhållandet mellan eldstadsöppningens yta och rökkanalens är 10:1. Rökavgången beror också av rökkanalens dragning. Vid ogynnsamma förhållanden kan röken studsa mellan väggarna i rökkanalen och på så vis bromsas upp. En hjälp för eldstäder med stor öppning är en s.k. rökhylla strax ovanför öppningen. Har man inrökningsproblem kan man kolla om det beror på öppningens storlek genom att sätta i en skiva som begränsar öppningen. Permanent kan man använda antingen en järnplåt eller murning.
Se också till att lufttillförseln är god, det gäller speciellt öppna spisar som kräver mycket luft.

Nya metoder att täta rökkanaler

Ett sätt att reparera en undermålig rökkanal var förr s.k. säckning. Den gick ut på att invändigt klä väggarna med lerbruk genom att dra en ”säck” upp genom rökkanalen och därigenom pressa fast murbruk som påfördes uppifrån.

Schädlermetoden, som utförs av godkända murare m.fl., består i att invändigt klä den skadade rökkanalen med en keramisk massa. Personligen undrar jag hur den sköra keramiken passar ihop med den elastiska lermurade skorstenen.

Stålrör och slangar av godkända typer är såvitt jag förstår bra lösningar för en uttjänt murstock. Sannolikt är väl varaktigheten inte lika lång som för traditionella murverk. Min erfarenhet är att insatser förordas ”för säkerhets skull” i många fall.

Regelsystemet säger inget om liggande pipor, eller valvpipor. Väl fungerande sådana rökkanaler ska kunna behållas. I praktiken är det dock vissa svårigheter med att kontrollera tätheten i de gamla konstruktionerna, så därför vill sotaren ofta att en sådan kanal förses med insatsrör. Det finns exempel på där liggande kanaler blivit godkända utan åtgärd, men det finns säkert fler exempel på krav på insatsrör eller användningsförbud.

Brandfara

Rökgastemperaturen beror dels av hur bra eldstaden tar till vara den bildade värmen, dels av den luftmängd den blandas upp med. Generellt kan sägas att risken för skador på skorstenen är större om man har för låg rökgastemperatur eftersom det ger vattenutfällningar i övre delen som kan ge frostsprängningar. Skorstenen över tak får inte bli frostig på vintern.
Säkerhetsregler för skorstenar säger att brännbart material bör anordnas med ett avstånd med tio centimeter från rökkanalen. Golv- och takbrädor får ansluta mot muren. Vid bjälklag som ligger upplagda på murverket och där tio centimeter luftat utrymme inte kan ordnas bör utrymmet fyllas med obrännbart, värmeisolerande material.

Om bjälklagen är inmurade i skorstenen krävs en noggrann undersökning av förhållandena. Ibland sticker bjälken in lite grand i muren, men ändå på betryggande avstånd från rökkanalen. Ibland går bjälken mycket nära, det är inte så ovanligt att bjälken är bränd. Man bör ordna det så att bjälklaget ligger bart (synligt) från murstocken.

Ibland kan det behöva göras avväxlingar för att klara säkerheten. Här kan det vara befogat av brandsäkerhetsskäl att göra avsteg från den ursprungliga konstruktionen.

Om bjälkarna ligger inmurade är det även en risk för att murstocken kan brytas om man lyfter på ytterväggarna vid t.ex. syllbyte. Att bjälklagen ofta lutar från murstocken och ner mot ytterväggarna beror på att murstocken vid en traditionell grundläggning av byggnaden står frostfritt hela året medan yttermurarna sjunker på grund av tjälrörelser i jorden.

Per Zackrisson

Föreningens länsombud i Jönköpings län och är egenföretagare inom byggnadsvård.

3/2004