Vi ska vara rädda om våra gamla murstockar. Förr visste man av erfarenhet hur de skulle byggas och repareras. Men i vår tid är goda råd dyra. Därför kommer vi här med några tips till dig som vill göra i ordning dina gamla eldstäder och murstockar.

För några år sedan, när vi skulle göra i ordning kakelugnarna i Ekebyborna gamla prästgård, kom skorstensfejarmästaren ut och gjorde en besiktning. Han dömde ut murstockarna, då det var fyra eldstäder/kanaler som gick ihop till en gemensam kanal. Det var inte tillåtet enligt byggnormerna, varje eldstad skulle ha en separat kanal hela vägen upp till skorsten.

Men det skulle kunna avhjälpas genom att stoppa ner stålrör, ett för varje eldstad, i murstocken som sedan skulle fyllas med någon cementmassa. Det skulle kosta cirka 1 000 kronor per meter, och han hade en firma vid sidan av som kunde utföra detta.

Då härsknade jag till! Stålrör och cement i ett byggnadsminne från 1733, dessutom hutlöst dyrt, aldrig i livet! Dessutom hade skorstensfejarmästaren, hädanefter kallad sotaren i texten, monopol i kommunen. Men det fanns råd. Här har jag försökt göra en sammanställning av dessa och tagit reda på aktuell lagstiftning.

Vad lagen säger

När det gäller bygglagstiftningen på området har det funnits olika författningar under 1900-talet, från Kungliga Byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS) och till Boverkets Byggregler (BBR), vars tredje utgåva från 1998 gäller idag.

Ibland har dessa haft detaljerade föreskrifter, bland annat om avstånd från rökkanal till brännbart material. Dessa avstånd kunde baseras på tegelstenarnas storlek, till exempel 25 cm från kanalens insida till brännbart material. Ibland har det bara varit anvisningar eller rekommendationer som inte varit bindande, till exempel 10 cm från murstockens utsida till brännbart material, som kunde bygga på erfarenheter av olika tester.

Dagens föreskrifter för murstockar från Boverket innehåller funktionskrav: murstockar ska inte orsaka brand, de ska hindra att sanitär olägenhet uppstår och de ska förstås uppfylla den grundläggande funktionen att ge tillräckligt med drag. Det finns alltså inga detaljerade normer om avstånd etc.

Men det finns ingen retroaktivitet i bygglagstiftningen, förutom några få undantag, inom detta område bara att det ska finnas takstegar till skorstenarna. Alltså är det tillåtet för flera rökkanaler att gå ihop till en (om inte någon av dem är en friskluftskanal), om det var tillåtet när huset byggdes.

Var det tillåtet att mellanbjälklaget vilade på en utkragning på murstocken, vilket var vanligt fram till 1960, är det tillåtet nu också, om den är hel och fungerande. Konstruktionen är visserligen inte bra vid en soteld, eftersom murstocken då kan spricka vid detta ställe. (Murstocken behöver utrymme att röra sig, ibland ända upp till 10 cm vid stora temperaturskillnader. Vid soteld kan temperaturen bli 1 000 grader). Alltså ska man lära sig att elda rätt, se s. 14.

Tidigare var minsta tillåtna avståndet mellan bjälke eller brännbart material och murstock, 10 cm, en norm. Idag är det en rekommendation.

Lyft gärna på golvplanken i mellanbjälklaget och se efter att inte sågspån ligger emot stocken. Det är här bränder oftast uppstår i gamla hus! Förr fyllde man ibland med sand, man kan också välja leca-kulor eller annat icke brännbart material. Mineralull är inte så lämpligt, det drar gärna möss till sig.

För att försäkra sig om att en murstock är tät måste man provtrycka den. Ibland kan det vara nödvändigt att ta upp hål i murstocken, till exempel där flera kanaler går ihop till en, så att man kan prova var för sig. Det nya hålet kan därefter muras igen eller hellre tillslutas med hjälp av en ny sotlucka av gjutjärn (järnaffären har eller beställer hem).

Om man tittar noga på en murstock kan man ofta se ställen där man tidigare har tagit upp hål för att sota eller rensa bort skräp som trillat ner. Vid sådana ställen är det lämpligt att ta upp nya hål, för att avlägsna nedrasade stenar och kajbon, eftersom det oftast är där kanalerna svänger.

Sotningsbestämmelser

Sotaren har haft monopol på sotning och tillsyn i kommunen. 1998 kom en utredning om att ta bort detta, men den är fortfarande på beredning och inget beslut har ännu fattats. Idag är det kommunen som har ansvar för sotning och rengöring enligt räddningstjänstlagen, och i nästan alla kommuner har man tecknat avtal med en sotare.

Denne har alltså i praktiken fortfarande monopol på den löpande sotningen och tillsynen. Sak samma om man ska göra en brandteknisk kontroll för att till exempel ta i bruk en murstock som stått oanvänd i mer än tre år.

Om det däremot är en åtgärd som kräver bygganmälan i kommunen, till exempel vid en väsentlig ändring av användningen av en murstock, eller annan större ombyggnad, så gäller bygglagstiftningen. Då är man fri att anlita vilken sakkunnig som helst, till exempel en hantverkare eller sotare från annat distrikt. Ett exempel på en sådan förändring är om man ska sätta in en kakelugn istället för en järnspis (kakelugnen har mycket lägre rökgastemperaturer). Om man inte kommer överens med sotaren, och man har fått ett formellt beslut om föreläggande, kan man överklaga till länsstyrelsen och eventuellt vidare till länsrätten och andra instanser.

Säckning

Förr lagade man ibland murstockarna genom »säckning«. Det innebar att man i skorstenen släppte ner en blöt säck fylld med sand. Sedan hällde man ner kalkbruk över säcken och drog upp den, och fodrade då murstocken invändigt. Man fick då ett putsskikt på omkring 5 mm, och bibehöll därmed arean på rökkanalen.

Detta är en mycket bra metod även idag, men man måste ha ett typgodkänt bruk och rätt metod: Kalkbruk är ej godkänt, antingen ska man använda ett keramiskt bruk (mer elastiskt än cement) eller ett cementbaserat. I stället för en säck används en viska med skumgummi runt.

Lagningen håller i kanske 50 år, och sedan är det lätt att göra om. Det finns ett antal murare som utför detta.
På murstockar före 1920 gjorde man en »knick« på kanalerna som ledde till kakelugnar, en regnfälla, för att regnvatten inte skulle lösa upp lerbruket i kakelugnarna.

Kakelugnar

För kanalerna i en kakelugn, där det är stora rörelser när man eldar, duger bara lerbruk för liknande reparationer. Bäst är att sätta om ugnen helt eller delvis. Ofta är det otätt i anslutningen mellen kakelugnen och murstocken, beroende på att den tippat ut en aning från väggen/murstocken. Då räcker det med att ta bort de översta skiften, laga anslutningen och sätta dit en plåtstos om det inte finns någon.

Man kan också knacka ner putsskiktet runt murstocken för att se om fogbruket spruckit någonstans, och sot och/eller rök trängt ut mellan tegelstenarna (eller naturstenen). Då fogar man om, och sedan putsar man om hela murstocken.

Nya rörinsatser

Stålrörsinsatser är oftast inte bra till vedeldade eldstäder, eftersom arean på rökkanalen då blir för liten, luften räcker inte till. Särskilt inte till kakelugnar/rörspisar, eftersom rökkanalen har en böj, vilket gör att man måste minska diametern på stålröret för att komma förbi. Det böjliga stålrör som man då måste använda är bara 0,2 mm tjockt i böjarna, och om det går sönder kan det bli mycket svårt att få ut bitarna. Däremot fungerar stålrörsinsatser till oljebrännare, som kräver mindre luft.

Skorstenen

För skorstenar finns ett riktvärde (ingen norm) att de ska sluta en meter över taknocken. Kravet är att höjden ska vara tillräcklig för att ej orsaka brand eller sanitär olägenhet för kringboende. Ibland kan det räcka med mindre, ibland kan det krävas mer, till exempel om det finns en högre byggnad i närheten. Ett stort problem med brandsäkerheten är att man idag inte kan elda rätt!

Förr hade man torr ved och eldade med mycket drag. Idag är ofta veden inte tillräckligt torr, och man har för dåligt drag. Denna hämmade förbränning resulterar i milning. Tjära avsätts på insidan av murstocken, med risk för soteld.

Det är ägarens/innehavarens ansvar att byggnaden är brandsäker, och kan evakueras, och att skaffa sig nödvändiga kunskaper för att säkerställa detta. Man får inte ge avkall på säkerheten för tredje man, eller som en brandmästare uttryckte saken: »Det är inte förbjudet att ta livet av sig själv, däremot av andra.«
Hur gick det då med Ekebyborna?

Jo, efter att ha skaffat kunskapen om möjligheten att överklaga, och pratat med en murare som ville reparera murstocken på traditionellt sätt, så berättade jag detta för sotaren. Eftersom han hade förtroende för den här muraren, och vi båda var lika angelägna om att huset inte ska brinna ner, enades vi om att vi kunde hoppa över det här med stålrör och i stället göra på detta sätt.

Hål togs upp i murstocken där de olika piporna gick ihop till en, så att han kunde provtrycka först varje enskild kanal för sig och sedan den gemensamma. Den gamla putsen knackades ner, murstocken kontrollerades och putsades därefter om. Golvplankorna i mellanbjälklaget bröts upp, och sågspån vid murstockarna togs bort och ersattes med lecakulor. I en murstock tog vi bort en bjälke som gick in i murstocken.

En kakelugn var vi överens om skulle ha eldningsförbud, eftersom en bjälke som inte gick att ta bort var inmurad inne i murstocken. Därefter har en kakelugnsmakare renoverat sex kakelugnar i varierande grad; ibland satt om dem helt, ibland bara tagit bort de översta skiften för att få tätt i anslutningen till murstocken, ibland bara tätat fogar och någon mindre spricka i bakkanten. Efter provtryckning kan och får vi nu elda i alla dessa samt i järnspisen i köket.

Calle von Essen

Vice ordförande i Svenska föreningen för byggnadsvård.

4/2000