Arkitekturhistorikern Christopher Vainesworth tar oss med på en upptäcktsfärd runt Stockholms stadshus där han guidar oss till en av aspekterna som gör Ragnar Östbergs byggnad till ett mästerverk – asymmetrierna. Fasaderna gömmer mängder med skevheter som var för sig kan skava, men som tillsammans skapar harmoni.

I flera äldre monumentala byggnader, som kyrkor, regeringsbyggnader eller slott och herrgårdar har många en föreställning om att de är symmetriska. Ett antal fönster på vardera sidan av en centralt placerad huvudentré. Men en byggnads olika ­fasader kan vara asymmetriska i relation till varandra, utan att för den delen påverka ­huvudintrycket av symmetri.
Om du i Stockholm mäter Dramatens fasader längs med sidogatorna ser du att fasaden mot Nybrogatan är flera meter längre än den mot Sibyllegatan, men båda är uppbyggda av exakt lika många fönster, dörrar och fasadelement. Byggnaden är så pass stor att skillnaderna eller asymmetrierna inte märks.

Avsiktliga skevheter

Stadshuset i Stockholm, som under 2023 firat 100 år, uppfattas på intet sätt som symmetrisk. Trots de åtta miljoner tegelstenar som knyter ihop fasaderna har varje sida av Stadshuset egen karaktär. Men som betraktare förväntar vi oss, på något sätt, att åtminstone de enskilda delarna av byggnaden ska vara uppbyggda symmetriskt – att fönstren på andra våningen är placerade rakt ovanför dem på första, eller att det på båda sidorna av ett fönster är lika långt till nästa fönster. Därför är det för många förvånande att så inte är fallet med Stadshuset.
På många håll i Stadshuset är det något som skaver eller verkar skevt, helt avsiktligt såklart, men ändå. Teglet har murats för att likna medeltida byggnader, som under åren byggts om och byggts till, allt för att ge intryck av att ha delar som är mycket äldre än vad de egentligen är. I Stadshusets fall är de många asymmetrierna mycket noga planerade av Ragnar Östberg. Även om det kan kännas så är inget lämnat åt slumpen och bygget går att följa i ritningar som finns bevarade i Stockholms stadsarkiv.

Genialisk asymmetri

På borgargårdens nordöstra hörn finns en asymmetri som nästan sticker i ögonen, men som samtidigt är genialisk (se bild på föregående uppslag). Här finns en portal med ingång till Stadshusets restaurang. Portalen ser, vid en första anblick, ut som en äldre återbrukad portal från ett stadspalats från 1600-talet. Ingången omgärdas av en rundbåge i sten och två pelare, ovanpå finns en figur som ser ut som en riddare med spjut och sköld. Men portalen är inte från 1600-­ talet utan från 1910-talet. Den vänstra pelaren är placerad på ett harmoniskt avstånd från ekporten och intill rundbågen i sten. Den högra pelaren är däremot intryckt precis bredvid rundbågen, dessutom täcks den delvis av ett utskjutande tegelparti vilket skapar en märklig känsla.

Återigen på borgargården, men den här gången åt söder och mot vattnet, syns en täckt gång, eller arkad, med nio valv och robusta kolonner som håller upp våningarna ovanför (se bild på föregående uppslag). Andra våningen har fem stora fönster med franska balkonger och runda nischer med små porträttbyster i. De fyra fönstren åt vänster är alla placerade symmetriskt, precis ovanför mitten där två valv möts. Under fönstret åt höger finns däremot bara ett valv. Fönstret är inte heller placerat symmet­riskt, utan lite förskjutet, knappt så att det får plats.

En lek med tegel

Stockholms stadshus har två tydliga byggnadskroppar – varsin fyrkant med tillhörande innergård. Den östra, som jag hittills skrivit om, är representationshalvan med det stora stadshustornet, borgargården och arkaden mot vattnet. Den västra halvan, kanslidelen, består av kontor för Stockholms stads politiker och istället för en innergård finns här Blå Hallen med tillhörande trappa som leder upp till Gyllene salen. Kanslidelen skiljer sig mycket från representationshalvan – den ser nästan ut som en stram tillbyggnad.

Mellan de två byggnadskropparna, på sjösidan av Stadshuset, finns Måntornet som kröns av en halvmåne. Åt väster ligger först ett litet trapphus till tornet som i sin tur ­ansluter till kanslidelen som har stora rund­bågiga fönster som sträcker sig över två ­våningsplan. Måntornets trapphus har förråd i bottenvåningen och behöver inget fönster, ändå finns en rundbåge av samma dimensioner som fönstren markerad i murverket. Med vetskapen om att det är ett förråd bakom ­fasaden ges en illusionen av att arkitekten ändrat sig mitt i bygget.

Det är användandet av tegel som gjort det möjligt för Ragnar Östberg att leka med Stadshusets fasader. Tegelstenarnas storlek gör att det lätt går att räkna och se om det är symmetriskt eller inte – om det »stämmer« eller inte.

Stadshuset uppfördes under 1910-talet och stod färdigt 1923 och nu 100 år senare tillbringar jag luncher med att titta högre och högre upp på fasaderna, för att hitta allt det där som gör Stadshuset unikt – asymmetrierna, det som känns skevt, men som just här skapar en harmoni.

Christopher Vainesworth, arkitekturhistoriker och arkivarie vid Stockholms stadsarkiv, doktorand i Konstvetenskap vid Uppsala universitet.

Se ritningarna!

Under 2023 publicerade Stockholms stadsarkiv över 1 000 ritningar från Stadshusbygget. Här finns bland ­annat tävlingsförslag, detaljritningar över Stadshusets torn, möbelritningar av Carl Malmsten och målade ­förlagor till textilier av Maja Sjöström.

Du hittar ritningarna på stadsarkivet.stockholm.se