Det är svårt att bestämma exakt ålder på äldre tegelhus utan stöd i skriftliga källor eller naturvetenskapliga analyser. Byggnadstekniken var densamma under hela medeltiden fram till 1500-talets mitt. Murverksanalys är med andra ord inget exakt instrument för datering. Men genom att studera murverk får man en bra fingervisning om ålder och skeden i en byggnads historia. Byggnadsarkeologen Anna Bergman beskriver här vad du ska titta efter för att bli murverksexpert. Hennes utgångspunkt är Stockholm, men många iakttagelser är generella och gäller även för andra platser.

Förband

Förband är det sätt på vilket teglen ligger i muren, om det är långsidan (löp) eller kortsidan (kopp) som är synliga. Det fanns två förbandstyper under medeltiden och fram till mitten av 1500-talet

– munkförband och vendiskt förband. Ser man på skiftgångarna (de vågräta tegelraderna) har munkförbandet två löpstenar och en kopp, två löpstenar och en kopp och så vidare. I det vendiska förbandet består skiftgångarna av varannan kopp, varannan löp. Ibland är förbanden oregelbundna för att anpassas till hörn och öppningar.

Varför de medeltida förbanden ersattes under 1500-talet vet man inte. Kanske ansågs de inte vara lika starka som senare förband.
Under 1500-talet började man använda de så kallade renässansförbanden – blockförband och kryssförband. Där blandas inte kopp och löp utan läggs i varannan skiftgång. I ett blockförband ligger löpstenarna lodrätt över och under varandra medan de i ett kryssförband är de förskjutna i en X-form.

Tegelstenarna

Tegel tillverkades vanligen lokalt i närheten av byggprojekten. Det vanligaste teglet är de rektangulära murteglen, men det finns även dekorativa formtegel som användes i hushörn, valvribbor eller i fönster- och dörröppningar.

Fram till 1600-talet är murteglen mycket kraftiga, framförallt tjockleken, som är 8–10 centimeter. Bredd och längd ligger på ungefär 12,5–15×26–31 centimeter.

Under 1600-talet minskar tjockleken, vanligen till 7,5–8 centimeter, där 7,5 centimeter sedan blir standard. Från och med slutat av 1500-talet importeras också ­holländska tegel som är mindre en de som tillverkas lokalt. Måtten ligger kring 5,5x12x20 centimeter. Holländska tegel är ofta gula i färgen men det förekommer också röda. En teori är att de kom som barlast med handelsskepp.

Eftersom tegelstenar återanvändes långt fram i tiden är det också viktigt att se till fler aspekter av en tegelmur för att ­datera den, som förband, brukets sammansättning och fogbehandling.

Bruk

Det medeltida bruket är beige, ­homogent och mycket kalkrikt, ­vilket ger det en fet konsistens. Från senare delen av 1500-talet kan bruket se ut på samma sätt, men ibland utblandat så att kalkklumpar syns.

Under 1600-talet börjar det ­förekomma brunaktiga bruk med stora och synliga kalkklumpar. Att enbart datera en mur utifrån bruket är osäkert. Ibland är det svårt att se brukets färg och sammansättning på grund av smuts eller kvarvarande puts. En mur kan också ha ­genomgått omfogningar.

Fogbehandling

Fram till en bit in på 1600-talet putsade man vanligen inte husens tegelmurar. Därför var det viktigt att fogarna gjordes prydliga. De kunde slätstrykas, snedstrykas, eller strykas som en ås. När husen senare började putsas var det meningslöst att ödsla tid på att ­bearbeta fogarna, de skulle ju ändå inte synas. Under början av 1600-talet hände det att man målade det fogstrukna murverket i en röd slamfärg. Ibland kunde fogarna bättras på med vit färg.

Mönstermurning

In under 1500-talet förekom dekorativ mönstermurning i fasaderna. Hårt brända tegel i rött och svart kunde ­användas för att skapa mönster.

Ett annat sätt var att lägga själva teglen i mönster. Dekorativa nischer som vitkalkades i ­botten hade också ett dekorativt syfte.

En annan variant var att lägga teglen i ett sågskift, det vill säga snett så att en sågtandad skiftgång skapades. Glaserade tegel förekommer också, till exempel i Riddarholmskyrkans fasad, men har inte påträffats i något av Stockholms medeltida bostadshus.

Stötfog

En stötfog visar att murverken på ömse sidor om fogen inte är uppförda vid samma tillfälle. Stötfogen kan ha uppstått vid om- eller tillbyggnad eller om en tidigare öppning murats igen. Ett sätt att avgöra det kronologiska förhållandet är om det går att avgöra om fogen är struken runt ett hörn. I så fall är den delen äldst.

Murverksdatering vid arkeologisk undersökning

Vid arkeologiska utgrävningar finns det ibland bevarade kultur­lager som byggts upp mot huset och som kan ge ledtrådar om murens ålder. I många fall har gatunivån höjts sedan huset byggdes. Det är något som kan framgå även av var tegelmuren övergår i källarmurens natursten.

Om källarmuren tar vid en halv meter under mark finns det anledning att tro att marknivån höjts.

Ankarslutar

De medeltida ankarslutarna är helsmidda. Under 1500-talet började man stoppa i ankarsluten i en ögla. När man putsade husen slutade man ofta med ankar­slutarna, men inte alltid. Man ska även i åtanke att de kunde också eller åter­användas. Om det finns medeltida ­ankarslutar i de nedre våningarna och senare ankarslutar högre upp visar det ­sannolikt en påbyggnadsgräns. Det kan också sitta äldre ankar­slutar mitt i en ­våning, och yngre i bjälklagsnivån. Då kan bjälklaget ha flyttats, något som inte är ovanligt.

Stockholms äldsta byggnad

En vanlig fråga i Stockholm är vilken stående byggnad som är stadens äldsta. ­Genom skriftliga källor känner vi till att Storkyrkan, S:t Nicolai, existerade år 1279 och att franciskanernas kyrka på Riddarholmen förmodligen stod färdig 1292.

Den äldsta daterade tegelbyggnaden finns emellertid inte kvar. Det var ett tegelpalats vid det som senare kom att bli borgen Tre ­kronor. Palatset har daterats med C14-analys till 1200-talets mitt. De äldsta kända profana tegelhusen omnämns i en skriftlig källa år 1337. Genom dendrokronologi­ (datering av trä utifrån årsringarnas utseende) har källarbjälklaget till ett annat bostadshus daterats till 1300-talets mitt eller andra hälft.

Artikeln berör endast murverk i äldre skalmursteknik. Dessa har en kärna av kalkbruk, sten och annan fyllning som omges av parallella tegelväggar. Med tiden ersattes dessa av fullmurade tegelväggar. Illustrationen visar principen för en medeltida skalmur i munkförband sedd ovanifrån. Förbandet består av två löpare och en kopp. Kopparna kallas ibland bindare eftersom de förankrar skalet i kärnan.

Anna Bergman, ­Byggnadsarkeolog på Medeltids­museet

Läs mer!

Byggnadsarkeologisk under­sökning. Det murade huset. ­Underrättelser från Riksantikvarieämbetet och Statens ­Historiska Museer. Av Karin
Andersson och Agneta Hildebrand.