Tegel är ett material som använts av människan i tusentals år. Enkla byggklossar av lera som format tempel, borgar, industrier och hela städer. Andreas Pemer bjuder på en kulturhistorisk exposé som skildrar teglet och vårt förhållande till det.

Teglet, det hårda och stumma, är paradoxalt nog ett levande material. En tegelvägg kan se sorgligt färglös och öde ut, för att några sekunder senare, i bjärt solljus, liksom glöda som uppfylld av en inre värme. Den solbelysta tegelväggen samlar ­dagens hetta. En förbipasserande kan lägga handen på muren och känna värmen stråla in i handflatan.

Teglet är en del av vardagen, överallt närvarande, ibland osynligt och dolt av puts, ofta framhävt, murat i vackra förband och spelande med jordfärger: sandgul, violettröd, karmosin.

Teglet är en byggsten för de mest skiftande skapelser. Ur tegelstenens rudimentära form, upprepad och massproducerad, kan en oändlig rad sammansatta former uppstå. Likt en målares grundfärger vilka blandas till de mest skiftande nyanser.

Varje sten är ett spår av förflutna generationers hårda arbete. Människor har rört vid dessa tegel, burit dem, murat dem. Leran grävdes upp, formades och brändes till tegel. Stenarna fraktades in till staden, staplades på kajer och byggarbetsplatser. Långsamt och metodiskt restes nya byggnader.

Under några decennier i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet, tycktes städernas törst efter tegelstenar vara nära osläckbar. Mängder av stenar, miljontals stenar, massproducerades av Sveriges alla tegelbruk och forslades, ofta med båt och pråm in till storstädernas alla byggnadsprojekt.

Lera och sol

Tegelstenens ursprung är den mjuka leran. ­

Av flodens lera, belyst och torkad av solen, skapade människan byggblock med vilka hon byggde hus och byggnader, redan för ­tusentals år sedan.Babyloniens folk reste höga Ziggurater, terrasserade tegel- och stenmassiv, planterade och konstbevattnade »himmelsberg« av soltorkat och bränt tegel som fogades med beck, för dyrkan av nu bortglömda gudar.

Människan lärde sig bränna leran vilket gjorde stenarna hållbara och vattentåliga. Babylonierna kunde konsten att slå tegelvalv. De glaserade teglet i sprakande färger, gult, blått och grönt, och skapade tegelmosaiker föreställande mytiska djur och krigare. Vita lejon smyckade gudinnan Ishtars portar i ­Babylon.

För den som ville tillverka tegel var processen relativt enkel. Leran bearbetades och blandades upp med sand eller sågspån. Leran formades till block genom att slås ner i en form. Blocken torkades och brändes i 900–1150 grader. Partiklarna i leran smälte ihop, genom den så kallade sintringen. Teglet svalnade och kunde snart användas. Under årtusendena lärde sig människan att effektivisera denna i grunden enkla process.

Troligtvis var det munkar som förde kunskapen om tegel upp till Norden, vilket termer som munkförband skvallrar om. Gumlösa kyrka, rest 1192 med murar av mörkrött ­tegel, är den äldsta daterade tegelbyggnaden i Norden.

Ett av de först omnämnda tegelbruken i Stockholm var Rörstrand som låg vid Klara sjö vid nuvarande Sabbatsberg. År 1290 donerades det av Magnus Ladulås till gråbrödramunkarna på Riddarholmen. Här tillverkades tegel av leran som togs upp ur marken där. Bruket fanns kvar på 1700-talet då vinskänken Valentin Sabbath köpte området. Gissningsvis är det teglet från Sabbatsberg som vi nu kan se i originalmurverket till Riddarholmskyrkan.

När arkeologer år 1978 grävde ut Riksplan på Helgeandsholmen inför ett planerat garagebygge uppdagades tegelmurar från det äldre Stockholm. Det mest uppseendeväckande fyndet var resterna av stadens gamla stadsmur, murad i tegel och kalkbruk, lagd
i munkförband.

Lera och eld

De leror som vilar i våra marker bildades ­under och efter den sista istiden när den tunga inlandsisen gled fram över landskapet och krossade berg till grus och sand.

Ingen lera är den andra lik och den så ­kallade lerhalten, dess kemiska sammansättning och halten av vatten spelar stor roll vid tillverkningen. Den påverkar lerans elasticitet, den färdiga varans hållfasthet, men också den färg som tegelstenen får efter bränning. Lerans vattenhalt kan regleras efter hur djupt du gräver i lertaget. Även lerans kornfördelning, om den är finkornig eller grovkornig, påverkar resultatet. En fet lera med fina korn måste magras om den ska passa till murtegel. En grovkornig lera ger en spröd sten. Taktegel kräver en mer finkornig lera än murtegel.

Bränningen ger leran dess färg. Genom att reglera lufttillgången vid bränning blir en rödbrännande lera ljusröd till mörkröd. Men andra leror, så kallade märgelleror innehåller en stor mängd kalk och får en gul eller gulvit färg vid bränning. Även här kan färg och resultat regleras med hjälp av temperatur och luft. Rödbrännande leror bränns vid 900–960 grader, medan märgellerorna kräver en högre temperatur cirka 1100 grader.

Att finna rätt konsistens på leran var en konst i sig. Schaktningen av leran påverkade dess vattenhalt. Lergroparnas djup styrdes av markens konsistens. I de översta skikten var leran för torr, stel och skör medan ett alltför djupt tag blottlade en lös och uppblandad lera, den så kallade såpleran vilken var helt oanvändbar för tegeltillverkning. Beroende på plats och lertag kunde såpleran dyka upp redan efter ett par meters grävning. Den gyllene medelvägen, leran med rätt konsistens, gick ofta att finna på omkring 2,5 meters djup. Så grävdes dessa postglaciala leror upp i dagern, genom årtusendens lager av sediment.

För att nå rätt blandning magrades ofta lerorna med sand och sågspån, kalk och vatten. En lera som inte magrades kunde spricka vid bränningen. Bruken tillsatte också krossat bränt tegel, så kallat torrmjöl. En lera som var för blöt kunde bli svårhanterlig varför släckt kalk tillsattes, medan en torr lera krävde mera vatten.

Innan tegelbruken uppstod brändes leran på öppna fält, så kallad fältbränning. Teglet staplades på marken. Ett system av kanaler skapades i stapeln och eldningen skedde under­ifrån och från sidorna. Ungerfär 15– 20 tusen stenar kunde brännas åt gången. I vissa fall byggdes mer permanenta kvadratiska ­ugnar vilka successivt fylldes av det obrända teglet. Den fyllda ugnen murades igen och eldningen skedde genom gluggar i sidorna.

Det förekom också tegeltillverkning inom städerna. Bränningen skedde med stenkol utan ugn, i staplar på tomterna. Leran togs på plats. Dessa små och provisoriska bruk tillverkade tegel för enskilda byggen och ­varade inte längre än ett par år.
Denna mer primitiva bränning krävde mycket bränsle. År 1858 konstruerade tysken P. Hoffman en ny effektivare brännugn, ringugnen. I den större ringugnen kunde bränningen ske kontinuerligt. Ugnen delades upp i zoner vilka eldades i tur och ordning. Det obrända teglet staplades i en zon, i en andra förvärmdes det, i en tredje del av ugnen brändes teglet. Avsvalning och uttagning av det färdigbrända teglet kunde samtidigt ske i ­ugnens svalare delar. Elden brann kontinuerligt och flyttades mellan de olika delarna i ugnen. Sveriges första ringugn uppfördes i Lomma år 1873.

Tillverkningen rationaliserades ytterligare med hjälp av nya tekniska förbättringar. Vid slutet av 1850-talet introducerades ångdrivna tegelpressar. Strängtegelpressen ersatte handkraften. Tre arbetare kunde på 1860-talet forma 150–200 tegel i timmen. Maskinerna ökade produktionen avsevärt. Ett valsverk och en ångtegelpress kunde tillverka 3 000–­
4 000 tegel i timmen. Men den mänskliga ­arbetskraften hade länge stor betydelse och var svår att ersätta på grund av lerans olikhet i vattenhalt.

På 1920-talet hade dock tillverkning av byggnadstegel blivit industriell. Ringugnen brukades under nära hundra år. Inte förrän på 1940-talet började den än mer effektiva tunnelugnen att ersätta den.

År 1926 uppfanns lättbetongen vilken gav god hållfasthet och värmeisolering. Cementindustrin kunde snart konkurrera med trä och tegel. Under 1930-talet byggdes höghus med väggar av armerad betong, även innerväggar kunde gjutas i betong. År 1939 gjordes våningsbjälklag i flerbostadshus uteslutande i ­betong. Men också teglet utvecklades med nya typer som lättegel och högporöst tegel. I slutet av 1960-talet hade lättbetongen och de nya tegelsorterna helt konkurrerat ut det tunga traditionella teglet i Sverige.

Tegelhajar och mursmäckor

Den som går i Stockholm längs Kungsgatans norra sida mot korsningen Sveavägen når snart fram till Centrumhuset och Cyrillus ­Johanssons expressiva tegelfasad. På förmiddagen lyser solen upp teglet och de reliefer som smyckar muren med figurer från stadens folkliv. Vi kan se mamman med barnvagnen, sotaren på sitt tak och vi kan se tegelbäraren med ett lass sten på sin rygg. På 1800-talet kallades de röddammiga bärarna för tegel­sjåare eller tegelhajar. De fann sitt jobb vid stadens kajer dit tegelpråmarna anlände om somrarna. Vid byggena arbetade de tillsammans med mursmäckorna, kvinnor, ofta från Dalarna, vilka bar upp bruket till murarna.

De människor som bar bruk och tegelstenar upp för rangliga byggnadsställningar, de som murade och baxade sten i 1800-talets städer, är relativt, om inte helt, okända idag. Vi vet sällan namnen på dessa arbetare.

Men några av deras röster finns bevarade. På 1940-talet gjorde antropologen och folklivsforskaren Carl Hermann Tillhagen en ­serie intervjuer med människor som arbetat i framförallt Stockholm på 1880- och 90-talen. Vid sekelskiftet var de unga, när Tillhagen mötte dem var de redan gamla. En av dem som berättade om sitt liv i staden var Axel Andersson, en murare från Norrköping.
Axel var nitton är gammal när han tog ­anställning som hantlangare åt två murar­basar i Norrköping. Då fick han bära tegel för 16 öre i timmen, från sex på morgonen till sju på kvällen.

»Ofta blev det mycket längre. Ibland gick jag dit klockan fyra på morgonen och bära, för att hinna med murarna«, mindes Axel. »De hårda tegelbördorna skavde och tryckte och ryggen blev som om den varit piskad, innan den vant sig vid det där, och skinnet hade blivit tjockt på rygg och axlar.« Det var ett hårt jobb. Det tunga teglet slet på kroppen. »Om morgnarna var det så att man kunde gråta blod.«

Andreas Pemer, skribent