På försommaren 1968 invigdes parkleken Orrleken utanför Karlstad. En lång rad celebriteter deltog vid invigningen, bland annat inrikesministern, direktören för Svenska Slöjdföreningen och Expressens chefredaktör. Hur kom det sig att en lekpark fick så stor uppmärksamhet att några av samhällets högst uppsatta flögs till invigningen i ett chartrat plan? Per-Ola Åström beskriver bakgrunden till parkleken som måste betraktas som en viktig del av vårt moderna kulturarv.
Lekplatser för barn är en ung företeelse som hör den moderna stadsplaneringen och funktionssepareringen till. I början av 1900-talet saknades platser som var särskilt avsedda för barnlek. Stadsfotografier från tiden visar att små barn då var ett givet inslag i gatubilden och även om deras tillvaro ibland framstår som idyllisk var den säkert också farofylld. På 1930-talet anlades de första egentliga lekplatserna i Stockholm där stadsträdgårdsmästaren Holger Blom var en av de drivande krafterna. Barnen ansågs behöva en ersättning för de fria miljöer som tidigare hade utgjort naturliga lekplatser, men som saknades i den täta, alltmer trafikerade staden.
Det var på 1950-talet som barnens situation på allvar hamnade i fokus, och en viktig anledning var ökningen av antalet bilar. Vid decenniets slut dog tre barn i veckan i trafiken och ca 2000 skadades. Barns säkerhet och lekmöjligheter hade blivit en angelägen politisk fråga. Därtill bidrog planeringsinstrumentens genomslag, byggandet av allmännyttans stora bostadsområden och dennya syn på barns och ungdomars rättigheter som höll på att växa fram. Nu skulle det byggas lekplatser som var både pedagogiskt och arkitektoniskt genomtänkta, och dessutom vackra.
Olika lekplatser för olika åldrar
På 1960-talet kom så de första egentliga riktlinjerna för byggande av lekplatser. De gavs i Bostadsstyrelsens skrifter God Bostad 1960 och God Bostad idag och imorgon 1964 och hade formen av rekommendationer knutna till bostadslånegivningen. Som riktlinjer var de schablonmässiga, men tanken var ändå att de skulle användas i den praktiska planeringsprocessen. Riktlinjerna angav tre former av lekplatser: Småbarnslekparken skulle vända sig till barn upp till fyra år och ligga skyddad i närheten av bostaden, kvarterslekplatsen var avsedd för äldre barn och kunde därför ligga längre bort. Som namnet anger skulle den tjäna ett helt kvarter. Kvarterslekparken beskrevs som ett komplement till de mindre lekplatserna och avsåg bostadskomplex med fler än 150 lägenheter. Denna skulle vara tillgänglig för alla och ligga i barnens aktionsradie, som det hette. Bostadens grannskap angav en radie på 300 meter som riktvärde.
Ett viktigt inslag var byggleken som innebar att barnen erbjöds byggmaterial, redskap och möjligheten att bygga vad de ville.
Bemannade lekparker, parklekar, fanns redan i Stockholm, men de var inrättade i befintliga parkmiljöer som inte var formgivna för att fungera som lekparker. I slutet av 1960-talet uppstod emellertid tanken att anlägga och ge särskild form åt platser för parkleksverksamhet, vilka skulle locka barn från flera stadsdelar. Parkleken var inte tänkt att fungera som regelrätt barnomsorg för barn vars föräldrar arbetade. De anställdas roll skulle inte vara att övervaka barnen utan snarare inspirera dem och ge dem förutsättningarna för kreativ lek. Barnens nyfikenhet och vetgirighet skulle helt få styra både lekparkernas rumsliga utformning och verksamhetens innehåll.
Ett viktigt inslag var byggleken som innebar att barnen erbjöds byggmaterial, redskap och möjligheten att bygga vad de ville. Inspiration hämtades från de danska så kallade skrammellegepladserna (skrammel betyder skräp) som mestadels bestod av stora inhägnade ytor där barn fick göra vad de ville. Med tiden fylldes också skrammellekplatserna med tydligare innehåll, men den bärande tanken var att det inte skulle finnas några förbud. Skaparlust, resonerade de danska pedagogerna, innehåller ingredienser av destruktionslust och kan man inte bryta ned kan man inte heller bygga upp.
»Platsen och verksamheten skulle uppmuntra till egna initiativ och inte bara erbjuda färdig underhållning – detta var mycket viktigt.«
Parkleken kommer till Karlstad
1968 utnämndes Karlstad till »Årets stad« av Expressen. I samband med det kom tidningsredaktören Olle Bengtsson med det radikala förslaget att staden skulle passa på att bygga en parklek med tillhörande inventarier enligt dansk modell. Tanken var att förlägga den till stadsdelen Orrholmen som var belägen på en udde i Vänern, strax söder om Karlstad centrum. Stadsdelen, som kallades den »Vita staden«, hade stått färdig året innan och 3000 personer hade flyttat in. Inrikesdepartementet och Statens Planverk gav sitt officiella stöd till parkleksprojektet. Planverket hade tidigare väglett kommunen i trafiksäkerhetsfrågor och nu var det barnens tur att få del av trivsel och utrymme i den helt nybyggda stadsdelen som präglades av de vita flerbostadshusen. Staden åtog sig att ställa nödvändig mark till förfogande och svara för markarbeten och elektrisk belysning.
Målet med Orrlekens parklek var att skapa en pedagogiskt genomtänkt lekpark som också hade plats för vuxna. Trädgårdsarkitekten Eric Anjous idé var att den skulle bli en självklar, aktiv, färgsprakande och levande samlingsplats för alla, året om. Samtidigt var han noga med att det inte skulle bli en konstig park, utan en allmängiltig och praktiskt genomförbar förebild för andra orter. Lekplats Annorlunda som parkleken på Orrholmen först kallades, skulle emellertid komma att bli något helt nytt i Sverige.
Den kuperade delen av parkleken skulle ge intima tillhåll för fantasier och skapande lekar för barn i små grupper.
Genom 15 000 kubikmeter fyllnadsmassor skapades parkens kuperade terräng med skulpterade kullar. Topografisk variation ansågs viktigt. Den kuperade delen av parkleken skulle ge intima tillhåll för fantasier och skapande lekar för barn i små grupper. Lekgropar, lekstugor, en sandgrop, en vattenränna och en stor redskapslekplats utgjorde också sådana tillhåll. Som en gränslinje mellan den organiserade delen och den omkringliggande tomma gräsytan drogs en vattenfåra. Genom upplägget fick man på ett naturligt sätt, utan varken staket eller förbudsskyltar, barnen att hålla sig från Vänerns farliga strandkant.
Prefabricerade lekredskap var nästintill bannlysta i utformningen av Orrleken. Den pedagogiska lekplatsutrustningen utarbetades istället av formgivaren Björn Alskog och elever från Konstfack i Stockholm, under medverkan av barnpsykologisk expertis. Värmländska industrier förverkligade därefter konstnärernas förslag. Konstfacks skulpturavdelning fick i uppgift att ta fram nya lekanordningar med vatten som tema, just för Orrleken. Förutom broar och vattenskulpturer gav de bland annat form åt lekstugor och klätterträd med glasfiberarmerade armar.
Lek under ordnade och oordnade former
Ambitionen med mönsterlekparken Orrleken var att den skulle erbjuda kroppsrörelse, både spontan och ordnad lek och gruppsamvaro med andra barn. Platsen och verksamheten skulle uppmuntra till egna initiativ och inte bara erbjuda färdig underhållning – detta var mycket viktigt. Anordningarna skulle vara flexibla och stimulera barn i olika åldrar till skiftande lekar. Det ansågs samtidigt viktigt att inte slentrianmässigt skilja åldersgrupper åt. Lekredskapen skulle vara planerade så att de kunde användas av både små och större barn samtidigt. Däremot skulle de olika ytorna vara avskilda så att barnen inte blev störda av varandras lek. Det kuperade landskapet skulle skapa både en intimitet och avskildhet. Vägen mellan lekredskapen skulle vara upplevelserik och fantasieggande. Helst skulle den slingra, variera och uppmuntra till strövtåg vid sidan av.
För de större barnen fanns byggmaterial för mera avancerade konstruktioner. Men även traditionellt byggnadsmaterial förekom, bland annat bestod markbeläggningen på duschplatsen av skifferplattor från det närliggande brottet i Glava.
Målet var att använda så många material som var möjligt, för att på så vis ge barnen skiftande sinneserfarenheter. De nya lekredskapen skulle inte vara statiska, utan tillverkas i material som tidigare sällan använts i sammanhanget. Så varvades trä, sten, sand och grus med plast, asfalt och vatten. Sand och vatten var material som ansågs ge särskilt rika möjligheter till konstruktiv lek för både stora och små barn. För de större barnen fanns byggmaterial för mera avancerade konstruktioner. Men även traditionellt byggnadsmaterial förekom, bland annat bestod markbeläggningen på duschplatsen av skifferplattor från det närliggande brottet i Glava. Ibland ställde nytänkandet till problem. Ett exempel är dricksfontänen av plexiglas som arkitekterna prompt ville ha i färgat glas. När leverantören inte kunde ordna det målade arkitekterna själva insidan av dricksfontänen. Färgen sköljdes dock snabbt bort av det rinnande vattnet och bildade en beläggning i behållaren med följden att fontänen snart blev obrukbar. Generellt ansågs ändå resultatet av den medvetna formgivningen och gränsöverskridande materialanvändningen som revolutionerande och parken fick snabbt internationell renommé.
Spännande men inte livsfarligt
Den smutsiga och farliga tomten förser barnen med det som de kommunala myndigheterna misslyckats med – variation i upplevelsen och möjligheterna att själv påverka sin miljö. (Dattner 1969)
Även på 1960-talet varierade synen på barns säkerhet mellan olika länder, kulturer och expertgrupper. Orrlekens parklek särskilde sig från andra svenska lekparker på så vis att de ansvariga tydligt deklarerade att de inte önskade eliminera alla risker. Det var håglösheten som ansågs farligast, inte kanterna på sandlådorna. Ett exempel på denna inställning var verkstaden där barn och ungdomar skulle ges möjlighet att ta isär och laga apparater såsom gamla telefoner eller mopeder – allt efter besökarnas ålder, förmåga och mognad. Alla olika redskap skulle finnas tillgängliga och vara möjliga att använda utan alltför stor risk. Anordningarna på Orrleken skulle ge förutsättningar för upplevelser och aktiviteter utan att barnen dirigerades. Det skulle vara spännande att vistas där, men inte livsfarligt. Det skulle vara högt till tak och inga förbud skulle råda vars efterlevnad lekparken inte kunde garantera.
Orrleken blev en lyckad satsning, också i reda pengar. Jämfört med andra stadsdelar visade det sig bland annat att Orrholmen fick lägre reparationskostnader och bostadsbolaget drog direkta paralleller till lekparken.
I sitt tal vid invigningen berömde inrikesministern Rune Johansson alla de inblandade experternas entusiastiska arbete. Han poängterade också att kostnaderna för parklekar av den här typen mycket väl kunde rymmas i den enprocentiga räntefria låneram som beviljades för konstnärlig utsmyckning. Det sistnämnda var mycket viktigt eftersom det gav klarsignal till andra kommuner som stod i färd med att sätta parklekar i verket. En rad delegationer skickades också omgående till Orrleken, uppenbart inspirerade av inrikesministerns ord: »Den nyttokonst som ett kvalificerat fritidsområde utgör bör bedömas minst lika välvilligt som annan konstnärlig utsmyckning i ett bostadsområde«.
Orrleken blev en lyckad satsning, också i reda pengar. Jämfört med andra stadsdelar visade det sig bland annat att Orrholmen fick lägre reparationskostnader och bostadsbolaget drog direkta paralleller till lekparken. När hot om neddragningar ändå uppstod i slutet av 1970-talet framgick av insändarna i dagspressen att parkleken också fungerade som en viktig mötesplats för de vuxna i området. Efter en omfattande utredning valde man till slut att istället ha kvar och vidareutveckla den. Fortfarande är Orrleken en fantastisk plats och ett angeläget kulturarv som vi kan vara stolta över och måste arbeta för att hålla levande.
Läs mer om lekplatser och parklekar i hans magisteruppsats Parklek – ingen barnlek: en berättelse om det moderna Karlstad från 2006
Per-Ola Åström, bebyggelseantikvarie och arbetar i Karlstad.
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
