Idag vet få barn vad det betyder att åka på kollo. Ändå finns det ett stort antal fungerande skollovs- kolonier, som år efter år tar emot semestersugna barn. Vad är det här för slags miljöer? Hur uppstod de? Lina Gillefalk berättar mer om koloniernas historia och funderar över frågor om bevarande och fortsatt användning.

 

Barnkoloni. Skollovskoloni. Sommarkoloni. Eller kort och gott: kollo. När jag gick på mellanstadiet i början av 1990-talet lämnade flera av mina kompisar våra vanliga träffplatser i staden varje sommar. I augusti fick jag tillbringa många timmar med att avundsjukt lyssna på deras berättelser från »Vidis« kollo utanför Jönköping. Det var historier om bad, förälskelser och läskiga nattvandringar genom den småländska skogen.

Företeelsen kollo var med andra ord inte helt okänd för mig när jag 20 år senare engagerades i projektet Mötesplatser för folklig fritidsverksamhet och rekreation på länsstyrelsen i Halland. Däremot hade jag stora kunskapsluckor att fylla vad gäller skollovskoloniernas bakgrund och innehåll, sett ur vuxenvärldens perspektiv. De besök jag fick förmånen att göra på kolonierna och samtalen jag hade med människor som har arbetat i verksamheterna var mycket lärorika. Särskilt viktig för förståelsen var Norrahammar-Tabergsbygdens koloni i Mellbystrand, som jag tänkte återkomma till.

Filantropi i friluftsanda

I Sverige var Tyska skolan i Stockholm först med att skicka barn till skollovskoloni. Året var 1883 och bara ett tjugotal barn fick möjligheten att resa iväg. Inspirationen kom från Europa där fattiga barn fick åka på koloni som ett sätt att idka välgörenhet. Idén var ett led i den växande friluftsrörelse som satte stor tilltro till den friska luftens hälsobringande effekter. Industrialismens baksidor visade sig tydligt i städerna; trångboddhet var ett stort problem, de hygieniska förhållandena likaså. I Halland organiserades den sannolikt äldsta skollovskolonin 1899 av Halmstads Frivilliga Fattigvårdsförening som var en av många filantropiska initiativ som togs vid den här tiden.

Folkhälsan, arbetarklassens fostran och statens växande roll

Genom att ta plats i den förebyggande skolhälsovården blev skollovskolonierna ett verktyg i arbetet för en förbättrad folkhälsa. Barnen skulle få kroppsliga och själsliga krafter, men också fostras till ett nytt hälsosamt beteende. Uppfattningen att arbetarklassen behövde hjälp med att uppfostra sina barn var utbredd. Man ville däremot undvika att ta med »vanartiga« barn, eftersom de kunde få en negativ inverkan på moralen och innebära merarbete för koloniernas personal. Finansieringen av kolonierna kom dels från statligt håll, dels från olika företag, privatpersoner och föreningar. Det var också vanligt att kolonierna själva anordnade lotteriaftnar för att samla in pengar. Under framförallt 1940- och 50-talen ökade den statliga kontrollen, med Socialstyrelsen som central myndighet och länsstyrelse och barnavårdsnämnd som tillsynsutövare.

»Frågan är hur vi ska ställa oss till bevarande av dessa arkitektoniskt enkla byggnader, som samtidigt har så många minnen knutna till sig?«

Vistelsen på kolonin

Hur var det att vistas på skollovskoloni under första hälften av 1900-talet? Dagarna kunde variera från plats till plats, men flickor och pojkar hade i regel olika sysslor vilket gav kolonierna en viktig roll i den samhälleliga könsrollsfostran. Vissa kollon hade tydliga scheman med många fysiska aktiviteter, medan andra hade mer frihet. Gemensamt för dem alla var utomhuslivet, inte minst baden. Många inlandsbarn har vittnat om hur särskilt roligt det var att få komma till havet.
Maten var ett viktigt inslag, särskilt under skollovskoloniernas första decennier när det inte alltid var en självklarhet att kunna äta sig mätt hemma. Barnen vägdes vid ankomst och avfärd. Viktökningen rapporterades till högre ort som ett mått på en framgångsrik verksamhet. Idag är det länge sedan barnen vägdes, och många andra saker har förändrats med kolonivistelsen. Kollo nuförtiden är mer ett »lek-och-bus-läger«, än marsch på raka led ner till stranden. Gemenskap och utomhusliv står dock fortfarande i centrum och det finns en uttalad ambition att ge barnen det vuxna har, nämligen semester.

Kommunalisering och avveckling

I början av 1960-talet övertog kommunerna finansieringen. Efterfrågan på kolloplatser hade minskat, bidragen likaså, och under decennierna som följde upphörde ett stort antal kolonier successivt med sin verksamhet. Dock är sommarkollot fortfarande en levande företeelse på många platser. Två tredjedelar av landets kommuner har någon form av kolloverksamhet idag. I Halland finns fyra kolonier som tar emot barngrupper för en veckas vistelse eller mer, och i flera gamla kolonibyggnader förekommer dagverksamhet.
Jämfört med tidigare tillbringar färre barn kortare perioder på koloni. Under första hälften av 1900-talet var det inte ovanligt med sex veckors kollovistelse för grupper på 30–40 barn. Idag stannar kanske ett tjugotal barn en vecka.

Norrahammar-Taberg, Halland

Norrahammar-Tabergsbygdens koloni fyllde 70 år 2010. När byggnaden uppfördes 1940 var den till sin utformning typisk för den generationens kolonibyggnader. Det avskilda läget mitt i det gröna valdes för den friska luftens skull. Husen byggdes i en våning, dels med tanke på brandsäkerheten, dels för att vara lättstädade och ge personalen goda möjligheter att övervaka barnen.
Flickor och pojkar bodde på kolonin samtidigt och skulle skiljas åt. Den stora samlingssalen var centralt placerad, mellan sovsalarna i flyglarna. Personalens sovrum låg också mellan flick- och pojksalarna. På ena sidan av samlingssalen fanns ett kök, på den andra sidan öppnade sig en stor veranda som vette mot de grönskande omgivningarna. Allt var rationellt och funktionellt ordnat i enlighet med de direktiv som Statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion gav 1936.
Kolonibyggnaderna före 1940 är en betydligt brokigare samling. En anledning är att de tidigaste kolonierna ofta övertog befintliga byggnader. I Halland var det allt från gamla bondgårdar till före detta restauranger och badhotell. De kolonier som uppfördes under 1900-talets första decennier fick ofta två våningar. Gemensamt för majoriteten kolonibyggnader som uppfördes för sin funktion är att de är byggda av trä. Det var billigare än tegel och snabbare att bygga med. Norrahammar-Tabergsbygdens byggnad har kvar många särdrag som visar hur länge den har fungerat som koloni. Främst gäller det exteriören som är i stort sett är oförändrad med fint bevarad panel, fönster och den stora öppna verandan. Grönområdet är intakt och berättar om det viktiga utomhuslivet, och invändigt finns också intressanta spår, framför allt den omsorgsfullt utformade rumsordningen med sin kontrollerande funktion.

Skollovskolonin som kulturarv?

Många av de gamla kolonibyggnaderna anpassas idag till nya funktioner som ställer nya krav samlingssapå miljöerna. Frågan är hur vi ska ställa oss till bevarande av dessa arkitektoniskt enkla byggnader, som samtidigt har så många minnen knutna till sig? En praktisk svårighet är vinteranpassningen eftersom många hus har bristfällig isolering. I ett populärt turistlän som Halland har en lösning visat sig vara vandrarhem. En sådan förändring, från en tillfällig form av boende till en annan, gör det möjligt att knyta den historiska funktionen till dagens användning. Dessutom fortsätter själva platsen att vara tillgänglig för besök, och återbesök.
Några kolonianläggningar som faktiskt kan bevaras är de som ännu fungerar som kolonier. I år blev Norrahammar-Tabergsbygdens och Rörviks kolonier i Laholms respektive Varbergs kommuner föremål för byggnadsminnesutredningar. Vinsten med en eventuell byggnadsminnesförklaring skulle vara att uppmärksamma en typ av miljö som har byggts för och präglats av barn och ungdomar. Fortfarande är det ganska ovanligt. Den skulle också lyfta en enkel byggnadstyp som var mycket vanlig i folkhemmets bebyggelse. I utredningsarbetet har lyhördhet för verksamhetens behov varit avgörande, eftersom ett viktigt skäl till varför kolonierna betraktas som värdefulla är att de fortfarande är i bruk. Bevarandeåtgärderna får med andra ord inte förhindra en fortsatt användning. Därför har också fokus legat på anläggningen i sin helhet snarare än på detaljer som köks- och skåpsinredning.
Skollovskolonierna är en viktig del i historien om det moderna Sveriges uppbyggnad. De berättar om 1900-talets växande offentliga satsningar på det gemensamma i samhället. De berättar också om det frivilliga engagemang som länge var en nödvändighet för verksamheten, och en självklarhet för många människor. Dessutom rymmer byggnaderna och platserna flera generationer svenskars barndomsminnen, både ljusa och mörka.

Lina Gillefalk

Bebyggelseantikvarie och har bland annat arbetat i Halland och Skåne med byggnadsminnesutredningar. Hennes största intresse är dock landskapsgestaltning och frågor kring det gröna kulturarvet.

lina.gillefalk@hotmail.com