Ett område som tidigare fått liten uppmärksamhet i byggnadsvårdsbranschen är industriellt tillverkat tegel. I Sverige finns ett stort antal kulturhistoriskt värdefulla tegelbyggnader från efterkrigstiden som redan nu är i behov av reparationer. Frida Karlsson har intresserat sig för ämnet och beskriver i sin artikel hur utmaningarna ser ut. Särskilt fokus sätts på avsaknaden av en inhemsk tegelindustri.

I dag finns ingen industriell tillverkning av tegel i Sverige. Bara för några år sedan lade de sista aktörerna ner och teglet måste nu beställas från internationella tillverkare. Samtidigt har vi ett enormt efterkrigstida byggnadsbestånd med byggnader vars fasader till stor del utgörs av just industriellt framställt tegel. Många av byggnaderna står inför omfattande renoveringar och restaureringar – eller rivningar. Hur kommer det sig då att Sverige, till skillnad från de länder som vi importerar tegel ifrån, i stort sett avvecklade den egna tegelindustrin? Och vilka konsekvenser har det för yrkesverksamma som dagligen behöver förhålla sig till efterkrigstidens byggnadsbestånd?

Nedläggningen av den svenska ­tegelindustrin

Några förklaringar till nedläggningen kan kopplas till världskrig, energikriser och andra ekonomiska nedgångar. Första världskriget innebar en minskning för svensk tegelindustri och nära hälften av bruken, som fanns vid 1900-talets början, hade efter kriget lagts ner. Efter andra världskriget skedde stora förändringar när snabbare torkmöjligheter utvecklades och strax därefter byggdes Sveriges första tunnel­ugn, vilken krävde mindre personal jämfört med ringugnarna. Framställningen blev alltmer rationell genom att teglet rullades in i brännkammaren. De bruk som överlevde denna period tvingades göra stora investeringar för att följa med i utvecklingen.
Dessa faktorer räcker däremot inte som förklaringen, i så fall borde samma tegelbruksdöd märkas av i de länder som vi importerar tegel från: Tyskland, Danmark, Nederländerna med flera.

Ser vi längre fram i tiden kan tegelindustrins iver att anpassa sig till den alltmer prefabricerade byggprocessen under miljonprogramsåren vara ytterligare en anledning. Mindre bruk lades ner samtidigt som den återstående branschen genomgick en omvandling där många verksamheter köptes upp av ett fåtal aktörer. Vissa förvärvades för att relativt omgående läggas ner. De överlevande krympte och förenklade utbudet för att matcha den rationaliserade byggsektorn.

Många tillverkare försökte även under den här tiden, till följd av oljekrisen, spara in på bränslet, vilket kunde resultera i underbränt tegel av lägre kvalitet.

I de moderna tegelbruken fanns möjligheter att kontrollera stenens utseende och kulör. Utbudet kunde på så vis följa marknadens efterfrågan men innebar också att lokala tegeltraditioner luckrades upp. Teglet spelade till viss del ut sin egen roll när det, enligt både arkitekter och allmänhet, blev för perfekt och livlöst.

Antikvariska utmaningar

På ett motsägelsefullt sätt tycks det idag finnas ett större tegelutbud än någonsin tack vare den internationella marknaden. Svårigheterna för de yrkesverksamma ligger därmed i att överblicka utbudet, liksom att parera de olika ­intressen som finns med i dagens antikvariska beslutsprocesser.

En utmaning är att länder använt sig av olika standardformat på tegel. Det danska formatet är exempelvis något mindre än det svenska så där behöver fogen utökas något för att skiften ska stämma. Många yrkesverksamma anser att det går att kompromissa med formatet om det handlar om enstaka stenar eller skift.

Kulör är självklart en viktig fråga i sammanhanget. Generellt är en mörkare kulör bättre än en ljusare – om en identisk nyans inte går att hitta. Nytillverkat tegel kan även pigmenteras för att bättre passa in i befintlig fasad, exempelvis om stenar i ett trafikerat område har mörknat av sot och föroreningar.

Historiskt har det funnits en uppsjö av ­texturer på tegel och det kan vara nog så svårt att hitta rätt. Goda resultat är möjliga trots en något avvikande textur, om teglet valts med omsorg utifrån de övriga kriterierna.

Tre hinder för återbruk

Återbruksfrågan är idag oundviklig med tanke på hur stora resurser som går åt till att framställa tegel samt tegelstenens potentiellt oändliga livslängd. Dessvärre återbrukas industriellt framställt tegel idag mycket sällan.

När stenar behöver bytas ut i efterkrigs­tidens fasader är det nästan alltid nyproducerat tegel som används, och detta har tre markanta anledningar. Den första är de svårigheter som är kopplade till att återbruka det tidstypiska hålteglet. Hålteglet är skört jämfört med solida tegelstenar och hårt cementbruk har ofta ­använts i fogarna. Det gör att många stenar går sönder i rengöringsprocessen.
Den andra är att det återbrukade teglet, som ofta är skamfilat efter rensningen, upplevs avvika alltför mycket i en befintlig fasad.

Den tredje kan härledas till skalan på projekten. Återbrukat tegel tycks ytterst sällan användas i storskaliga projekt där antikvarier medverkar. I mindre projekt, som kan klassas som renodlad byggnadsvård, finns fler möjligheter att ta hand om fåtalet återbrukade ­tegelstenar medan det i större projekt snabbt blir svårt att hitta en tillräcklig mängd sten och lagerhålla denna.

Återbruk kopplat till efterkrigstidens bebyggelse riskerar med andra ord att hamna i ett gränsland mellan det småskaliga antikvariska arbetet och de storskaliga nybyggnadsprojekten. Teglet som behöver ersättas är ­oftast i för stor kvantitet för att lokaliseras, handrensas och lagerhållas, men i för liten kvantitet för att tegelaktörer ska se att det är rationellt att lokalisera och lagerhålla återbrukat tegel.

Den väl avvägda kompromissen

Det går sällan att hitta en ersättningssten som är helt identisk med den ursprungliga sett till kulör, format och struktur men då gäller det att lokalisera det bästa alternativet. En tumregel kan vara ett hellre välja en lite för mörk sten än en lite för ljus.

Börja leta tegel i tid! Det är viktigt att kontakta återförsäljare i tid, i synnerhet om du har ambitionen att hitta ett återbrukat tegel. Den traditionella byggbranschen och antik­va­riska ambitioner utgår sällan från samma ledtider. En vanlig fallgrop är att kontakt etableras för sent och då förloras möjligheten att i tid hitta ett lämpligt ersättningstegel.

Glöm inte fogen! Det är lätt att valet av fogbruk hamnar i skymundan. Ett bruk med avvikande kulör eller fel ytbehandling ringar in ersättningsstenen och riskerar att skapa ett slarvigt intryck.

Frida Karlsson, byggnadsantikvarie på Dalarnas museum

Industriell ­tillverkning

När leran har formats till rå­tegel, antingen via maskinslagning eller strängpressning, ställs stenarna för att torka. Därefter packas råteglet in i ugnarna och bränns.

Bränningskurva, antal dygn och temperatur kan variera ­beroende på ­lerans sammansättning och vilka egenskaper som eftersträvas i teglet, men temperaturspannet ligger vanligen mellan 950–1000 °C.

Den rationaliserade tillverkningsprocessen har resulterat i ett mer homogent utseende. Försök till att motverka detta görs genom olika ytbehandlingar och tillsättning av färgade oxider i leran.

Tegelstenarna

Med begreppet industriellt framställt tegel avses tegel som framställts efter industrialismens genombrott och som produceras maskinellt, alltså inte handslaget tegel. Begreppet innefattar alla former av maskinslaget och strängpressat tegel.

Maskinslaget tegel tillverkas med samma princip som handslaget tegel där blöt lera trycks ner i formar men i en automatiserad process.

Strängpressat tegel tillverkas genom att lera pressas ut genom ett munstycke och sedan kapas i tegelstensstora bitar. När håltegel tillverkas används särskilda insatser till munstycket som extruderar leran.