Enligt en uppskattning från Lunds tekniska högskola finns det omkring 300 miljoner kvadratmeter tegelfasader i landet. Underhållet av dessa baseras till stor del på schablon­mässiga bedömningar där omfogning av hela fasader ofta sker i onödan. Utöver onödiga kostnader riskerar också viktiga delar av både byggnadens gestaltning och hantverkstradition gå förlorade.

Fogen är, tillsammans med murbruket mellan tegelstenarna, limmet som ­håller murverkets enskilda byggstenar samman till en enhet. Den är en tätning som ska förhindra regn att tränga in i murverket och samtidigt en ventil som ska tillåta fukt i muren att vandra ut.
I äldre murverk fungerar fog- och murbruk också som en buffert. Fogen kan deformeras vilket skyddar tegelstenen vid ojämna sättningar. En förutsättning för dessa funktioner är att fogbruket är diffusionsöppet och svagare än tegelstenen.

Från medeltiden fram till 1900-talets första hälft var kalkbruk det förhärskande materialet för fogning. Redan på 1870-talet gjorde cementen entré, oftast som tillsats i kalkbruk, men ibland i rena cementbruk för fogning. Fogning utfördes antingen direkt i samband med murningen eller också efter att murverket uppförts. Att mura med fulla fogar, alltså en sammanhängande fog från utsida genom hela murverket, ansågs ge starkast resultat och ­fogen kunde då formas direkt med mursleven till en enklare form. Där större vikt vid utseendet krävdes, som på en gatufasad, kratsades fogarna ut 1–3 cm efter uppmurning för att ge plats för fogbruket. Fogen kunde då ges en mer omsorgsfull utformning, både till form, materialitet och kulör.

Fogens färg och form

En vanlig fogform kring sekelskiftet 1900 var pärlfog. En halvrund framskjutande fog som ramar in tegelstenen och skapar mjuk skuggverkan. Fogen har flera namn som rundfog, kulfog och på norska kallas den för, det kanske mindre smickrande, pølsefug. För att åstadkomma en pärlfog används en särskild fogslev med konkav anstrykningsyta. En vulstfog, som har omvänd negativ profilering, åstadkoms med en slev med konvex form eller med en rörbit. Fogstrykningar som åsfog, snett inskuren fog med flera formas med vanlig fogslev.

Fogens kulör kan avsevärt påverka upplevelsen, även av teglets kulör då den ramar in tegelstenen och ställer den i en kulörmässig kontext. Fogbruk kunde förr pigmenteras med skifferaska eller tegelmjöl som gav en rödaktig ton medan kolstybb, aska eller kimrök gav svärta till fogen. Om fogen görs ­mörkare eller ljusare än tegelfärgen framhävs fogen och förändrar också intrycket av både tegel och hela fasadens kulör.

Viktigt att välja rätt bruk

Vid omfogning av äldre murverk är det inte ovanligt att moderna fogbruk med stor andel cement används. De är betydligt mindre elastiska och tillåter inte fuktvandring i samma utsträckning som ett traditionellt kalkbruk. Cementhaltiga bruk binder dessutom hårdare till tegelstenen vilket försvårar eller, till och med, omöjliggör ett framtida återbruk eftersom det inte går att få loss bruket från stenen. Det finns exempel på nyuppförda murverk som med goda ambitioner byggts av återvunnet tegel, men som murats med alltför starkt cementhaltigt bruk. Brukets höga styrka, i kombination med att det återvunna teglet ibland inte är hårdbränt, skapar dessutom uppenbara risker för frostsprängning.

Det kan i sammanhanget vara på sin plats att understryka att det var vanligt att ett fullmurat hus innehöll flera olika tegelkvaliteter. Fasadteglet var frostbeständigt, mer påkostat och hårdbränt än det billigare, lösbrända tegel som förekom på delar som inte var direkt ­exponerade för väder och vind, vilket är mycket viktigt att hålla reda på i samband med återbruk.

Tänk inte bara på kulören

Avväganden om hur fogar ska utformas inskränks idag ofta till vilken kulör fogbruket ska ha, inte till fogens form, materialitet och textur. Den vanligast förekommande fogen är en något indragen, tryckt fog av KC-bruk med pinnad yta. Fogen stryks då med en fogsticka av trä vilket ger en grov, ruggad yta. Att ersätta en pärlfog eller annan slät fog med en pinnad variant förändrar hela uttrycket och upplevelsen av en fasad. En ­anledning till att entreprenörer (och även brukstillverkare) inte gärna vill utföra släta fogar och särskilt inte framspringande fogar är delvis en kunskaps- och kostnadsfråga, men kanske framförallt en garantifråga.

Det finns en föreställning om att släta fogar är detsamma som glättade fogar, alltså att de har bearbetats till den grad att fogbrukets bindemedel har dragits ut till ytan, vilket ­skapar ett hårt skal på en svag grund och därmed en fog utan beständighet. Det finns dock många exempel på ursprungliga rundfogar och andra släta fogar, som över 100 år senare fortfarande fyller sin funktion och kan kompletteras och återskapas av skickliga ­murare.

Hela, oskadda fogar i en tegelfasad är avgörande för murverkets fortlevnad eftersom inträngande fukt orsakar skador och dessutom höjer energikostnaderna för en byggnad. Fogarna ska bara underhållas och kompletteras med rätt utförande och material i samklang med byggnadens arkitektoniska gestaltning. En något högre kostnad för en omsorgsfullt utförd fog ska ställas i relation till dess livslängd som åtminstone ska kunna räknas i halvsekler.

Bengt Wahlgren, byggnadsantikvarie på Restaurera