Hur en trädgård formas och vårdas beror inte bara på ägarens tycke och smak. Det beror minst lika mycket på hur samhället ser ut och hur det utvecklas. Byggnads- och trädgårdsantikvarie André Strömqvist berättar mer om trädgårdens status: fram och tillbaka mellan lyx och nödvändighet de senaste tvåhundra åren.

En trädgård har inte alltid varit en självklar del av en gård. Vid bondgårdar och torp var de flesta växter länge till nytta på något sätt, även om de var vackra. Före mitten av 1800-talet hade en stor del av befolkningen varken tid eller resurser att lägga på en trädgård. Man hade fullt upp med att odla mat och ta hand om djuren för att få tillräckligt med mat för att föda en stor familj. 

Länge var det billigt med arbetskraft, medan växter var dyrt, särskilt om de krävde växthus när de odlades upp. Det var också brist på både gödsel och foder, vilket gjorde att så mycket som möjligt från trädgården skulle komma till nytta. Höet från gräsytorna blev foder till djuren, hamlade skott från träd blev till korgar om de skördades på vintern och foder om de togs lövade på sommaren. Från landsbygden gick transporter med mat till städerna och sedan tillbaka till landsbygden med latrin som användes som gödsel. Allt cirkulerade mellan växter, djur och människor. 

Först när man hunnit med de arbeten som gav den huvudsakliga försörjningen fanns det tid för något annat. Gödselbristen var dessutom så stor att det inte ens räckte till de livsnödvändiga åkrarna och det kunde gå generationer mellan gödslingarna av en åker. Det närmsta en trädgård de flesta människor kom var en fruktlund med körsbär, plommon eller krikon samt en bygemensam kålgård. 

Planlöst kringkastade klumpiga ruckel?

De trädgårdar som fanns låg vid prästgårdar, hos apotekare, slott, herrgårdar och bergsmansgårdar. Författaren och trädgårdsexperten Olof Eneroth skrev raljerande om den ­typiska lantgården i mitten av 1800-talet: 

»Men betrakta lantgården sjelf, i hvilket halfvildt skick befinner den sig icke! Hvilket oharmoniskt, oordnat, formspel, hvilket skrikande, hvilket suddigt färgspel. Ja, ingenting kan väl mera vittna om ett ännu outveckladt sinne för formens och färgens behag, än det skick, hvaruti dessa gårdar i allmänhet sig befinna. Dessa planlöst kringkastade klumpiga ruckel af alla möjliga färger bland nakna bergknallar och gödselhögar, med svinstigor och afträden till förskansningar med stympade aspar och björkar eller kräftsjuka fruktträdskrymplingar inom en lutande gärdesgård till prydnad«.

Trädgårdskulturen börjar spridas

Det var först under andra hälften av 1800-talet som trädgårdsodlingen blev något som fler kunde ägna sig åt. Föreningar, myndigheter och privatpersoner arbetade hårt för att sprida och utveckla trädgårdsodlingen i hela landet och i hela samhället. Hushållningssällskapen började anställa länsträdgårdsmästare som gav råd om trädgårdsodling, men de kunde även ställa upp och rita trädgårdar. Det gavs också ut många böcker med så kallade mönsterritningar till typer av trädgårdar vid bland annat folkskolor, prästgårdar och bondgårdar. Även folkskolans tillkomst bidrog till att trädgårdsodlingen spreds snabbt vid den här tiden. Vid folkskolorna fanns skolträdgårdar som spred både kunskap och växter och i lärarutbildningen vid seminarierna ingick ämnet skolträdgårdsskötsel.

Uppfinningar som hade betydelse för trädgårdsodlingens utveckling var den industritillverkade handelsgödseln som löste problemen med brist på gödselmedel. Den moderna plogen med gjuten vändskiva i stål gjorde jordbruket produktivare eftersom man kunde odla upp bördiga men tunga jordar som tidigare bara gick att bruka som ängsmark.

Från stigar till grusade gångar

Först i slutet på 1800-talet blev det vanligare med mer planerade trädgårdar vid lantgårdar. På bara några decennier gick många gårdstun från att bestå av upptrampade stigar, som ledde genom gräs som slogs med lie någon gång per år, till att bli de blommande träd­gårdar som vi tänker på när vi hör »gammal trädgård«. Här fanns grusgångar, berså, ­rabatter samt fruktträd och bärbuskar i raka rader, och förstås en grusad gårdsplan med blomsterrundel framför bostadshuset.

I början av 1900-talet utvecklades egnahemsrörelsen och kolonirörelsen som spred mönsterritningar till både byggnader och trädgårdar, ofta ritade av de mest framstående arkitekterna. Vid de nya egnahems­områden som växte fram i städerna fanns förhållandevis stora trädgårdar med plats för fruktträd, bärbuskar, grönsaksland, potatisland och några prydnadsrabatter. Tack vare koloniträdgårdsrörelsen fick många trångbodda industriarbetarfamiljer egna odlingstäppor, ibland med en liten stuga på.

De mer välbeställda, som inte på samma sätt var beroende av att odla sin mat själva, kunde ha stora prydnadsträdgårdar. Ibland var de nationalromantiskt präglade med ­inslag som romantiserade det traditionella jordbrukslandskapet – motsatsen till industrialismen – med ängsmark, tallbacke eller björkhage och sparade ofta befintliga gamla träd.

Gräsmattorna växer bredvid den ­besvärliga köksträdgården

Med funktionalismen på 1930-talet ändrades trädgårdens roll successivt. Den utvecklades alltmer till en förlängning av huset och var framförallt till för vila och fritid. Kökslanden krympte och gräsmattorna växte. En strävan mot rationellare parker och trädgårdar spred sig. De som hade ekonomisk möjlighet att köpa all mat anlade gärna naturtomter. Villans rum skulle ha kontakt med trädgården och utemiljön. Stora fönster- och dörrpartier som förstärkte kopplingen mellan inomhus och utomhus.

Under efterkrigstidens högkonjunktur var framtidstron stark. Mat skulle vara lättlagad och allt gick att köpa. Nyanlagda trädgårdar var till för att vila och umgås i – en förlängning av huset med vardagsrum, rum för ­barnen och så vidare. För att få en lättskött trädgård ersatte man grus med betongplattor eller gräsmatta och blomsterrabatter blev till buskage. Det bli tydligt i boken Din trädgård (1946) av Gösta Reuterswärd. Det enda kapitlet som handlar om nyttoväxter har rubriken »Den besvärliga köksträdgården« och här skriver han att »Kostnaden för arbetet i köksträdgården överstiger nog ofta värdet av avkastningen. Visst bör man ha både jordgubbar, hallon, rabarber och ett litet land för persilja och dill, men knappast något mer. /…/ Vill man absolut odla grönsaker, kan man lägga an på växter som inte är så lätta att få köpa.« Det fanns så klart många trädgårds- och odlingsintresserade som odlade mer än så.

Traditionella odlingsmetoder återigen populära

Det är spännande att titta på flygbilder tagna under 1950–60-talen över områden med enfamiljshus som byggts ut både före och efter andra världskriget. Man kan nämligen se en tydlig skillnad i trädgårdarnas utformning. De äldre trädgårdarna har fortfarande flera fruktträd, rader med bärbuskar samt potatis- och grönsaksland, medan de nyare trädgård­arna framförallt är till för vila, umgänge och trivsel med övervägande prydnadsväxter och kanske ett enda fruktträd och ett pytte­litet grönsaksland. 

Sedan mitten av 1900-talet har vi ett överflöd av mat och behöver inte längre odla för vår överlevnad. De flesta trädgårdar är fortfarande lättskötta i efterkrigstidens anda och består till stor del av gräsmattor, stenläggningar och planteringar med prydnadsväxter. Kanske finns det ett litet grönsaksland och ett växthus. Om det förr var lyx att kunna köpa istället för att odla så är det idag en lyx att kunna odla och slippa köpa. Många av oss strävar efter att vara mer eller mindre självförsörjande på grönsaker och egnahemsträdgården har återigen blivit ett ideal. I samband med det växer också intresset för traditionella odlingsmetoder och gamla sorter av både grönsaker och prydnadsväxter.

Alla lite äldre trädgårdar innehåller delar av den här berättelsen. Kanske är spåren flest från när trädgården anlades, men för det mesta finns inslag även från senare tider. För det mesta är det just den här berättelsen, om såväl samhällets förändringar som de människor som har vårdat och använt trädgården, som gör en gammal trädgård intressant.

Trädgårdsvård och byggnadsvård

Grundidén med att vårda en gammal byggnad och en gammal trädgård är den samma – att ta hand om huset eller trädgården så att det får ett så långt liv som möjligt och på ett sätt som är så skonsamt som möjligt för de kulturhistoriska värdena. Men det finns en grundläggande skillnad i förutsättningarna. Eftersom trädgården hela tiden förändras finns det inte ett enda sant historiskt utseende. Byggda konstruktioner som trappor och murar håller sig ganska lika år från år, medan växter växer och så småningom dör. Häckar håller bara formen så länge man klipper dem i samma höjd och bredd. Man skulle kunna jämföra det med att husets dörrar blir högre med tiden eller att fönstren ändrar form om man slutar putsa dem. 

Men den inneboende föränderligheten innebär inte att man kan göra vad som helst i en gammal trädgård eftersom den ändå förändras av sig själv. Det ställer istället krav på att man hela tiden tar ställning till föränderligheten i allt man gör och att man genom kunskap försöker komma så nära avsikterna med gestaltningen och användningen av trädgården som helhet och dess olika delar.

Trädgårdsvårdarens trumfkort

Växtlighetens förgänglighet och föränderlighet kan tyckas göra det svårare att vårda en trädgård än en byggnad, men trädgårds­vårdaren har faktiskt ett trumfkort som byggnadsvårdaren saknar. Man kan nämligen ­tillverka nya »reservdelar« till en gammal trädgård tack vare att växterna lever och vill föröka sig.

Man kan föröka växter på två huvudsätt, nämligen med växtdelar (vegetativt) eller med frö (generativt). När man förökar en växt med frö blir den nya plantorna egna ­individer med egenskaper från föräldrarna. Förökar man istället vegetativt, genom exempelvis delning, ympning eller med sticklingar, så blir de nya plantorna genetiskt identiska kopior av moderplantan. De nya plantorna är faktiskt biologiskt samma individ. 

Det här är trädgårdsvårdarens trumfkort som innebär att man kan tillverka nya original till trädgården för att komplettera där det saknas. Man skulle kunna jämföra det med att kunna lägga ett tapetfragment i vatten och på så sätt få nya tapetvåder. Vet man att det har funnits en rabatt med exempelvis en viss sorts aster och man har en endaste liten planta kvar så kan man ta bassticklingar (småskott som kommer från basen på vissa perenner) på försommaren och få nya plantor att fylla rabatten med så att den får tillbaka sitt tidigare utseende.

André Strömqvist, byggnads- och trädgårds­antikvarie verksam i Falun, men arbetar över hela landet.

Ny i en gammal trädgård – några tips!

1. Lär dig känna igen ogräsen först. Då kan du ta bort det du vet är ogräs och lämna kvar allt du inte känner igen. Ett bra sätt att inte ta bort något av misstag.
2. Håll ögonen öppna efter gamla trädgårdsväxter i exempelvis igenvuxna rabatter. Även en pytteliten planta med bara ett par blad kan växa sig stor om den hålls fri från ogräs och gödslas.
3. Följ trädgården en hel säsong innan du gör några större insatser. Alla växter visar sig inte samtidigt. Många lökväxter blommar och växer på våren för att sedan vissna ner, medan många perenner blommar senare på säsongen och kan vara svåra att känna igen tidigt på säsongen.
4. Kontakta personer som känner till trädgården sedan tidigare. Kanske har de bott där eller varit på besök? De kan ofta räta ut frågetecken, berätta om växter och annat som försvunnit och berätta historier om växter och annat i trädgården.
5. Samla material om trädgården. Vilket ­material som finns och hur mycket det är varierar mycket mellan olika trädgårdar. Ibland finns det ett helt gårdsarkiv, ibland nästan inget. Flygfotografier kan ge information om hur trädgården sett ut under 1900-talet. Lantmäterikartor kan ibland ge information om var trädgården legat tidigare.
6. Kommer man till en trädgård där många rabatter tagits bort eller vuxit igen kan det ofta vara värt att fråga grannarna om ­växter. Man har ofta delat med sig av växter grannar emellan, så en växt som finns i många trädgårdar i ett villaområde eller en by har ofta en ganska lång historia där. Passa gärna på att fråga grannarna om de vet något om växten, till exempel när och hur den kom dit.
7. Skriv trädgårdsdagbok och skriv upp vilka växter som fanns när du kom till trädgården och alla nya växter du lägger till. Det är intressant både för dig och kommande ägare till trädgården.
8. Undvik så långt möjligt att fälla träd. De växer långsamt och ett träds liv är ofta ­betydligt längre än en människas. I en ­tvåhundraårig ek eller talls liv är de tjugo år man kanske själv bor på platsen inte särskilt länge. Genom att fälla ett träd tar man inte bara bort det från sin egen trädgård utan även från människor som kommer leva på platsen när man själv inte gör det längre.

Tips!

André Strömqvist har skrivit boken Handbok för en gammal trädgård där han beskriver hur du lär känna din gamla trädgård, för att
på bästa sätt kunna bevara dess olika delar för framtiden.

I fyra avsnitt tar André Strömqvist med oss på en upptäcksfärd genom fyra historiska trädgårdar i Statens fastighetsverks förvaltning.
Vi besöker Läckö köksträdgård, Svartsjö slotts gamla trädgård, Botaniska trädgården vid Lunds universitet och Umeå residens-
trädgård. Serien hittar du här.