Många trädgårdsägare drömmer om en gammaldags trädgård. Men för att få rätt trädgård till villan, krävs kunskap om hur trädgårdsmodet såg ut då huset byggdes. Åsa Wilke beskriver fyra olika epoker och ger tips till den som äger en äldre trädgård.

1. Sommarvillor för borgare ca 1850-1910

En grundläggande formidé är att låta huset stå i en upplevd glänta.

Den nya borgarklassen började bygga ut villor vid 1800-talets mitt och till en början var det främst sommarvillor – praktfulla anläggningar en bit från staden dit familjen flyttade ut under sommarmånaderna. Läge med vyer över vatten var det mest populära, detta kunde vara sjö, hav eller älv.

Nedanför villan och verandan anlades öppna gräsplaner med grusade gångar. Pråliga blomsterrabatter placerades ut som färgglada mattor med tydliga mönster. Framför allt användes sommarblommor med lång blomning. Man pyntade inte bara med blomster utan även med statyer, fontäner och snirkliga gjutjärnselement. Strukturen var ofta symmetrisk närmast villan, för att bli friare längre ifrån.

De praktfulla blomstergrupperna som fanns i 1800-talets trädgårdar framstår nog som alltför skötselkrävande för dagens villaträdgårdsägare. Men man kan ändå försöka skapa en trädgård av det mer pyntade slaget om man har en trädgård från tiden.

En grundläggande formidé är att låta huset stå i en upplevd glänta. Mot tomtens kanter samlas buskagen och grupperna av träd. Framför huvudbyggnaden kan grusade gångar forma ett runt eller ovalt gräsfält där en praktrabatt kan anläggas.
Den som har svårt att hinna sköta de krävande sommarblommorna kan ha en mindre blomsterrundel med tåliga perenner. Även vid huset kan man plantera några prydnadsträd med speciell karaktär som en hängask eller en blodbok.

Många av tomterna från denna tid är stora med dagens mått mätt, och det kan därför vara en bra idé att låta tomten få ett mer naturlikt utseende i kanterna. På en stor tomt som blivit förvildad gör det underverk att fälla det sly som växt upp. Det ger ljus och luft och de stora träden kommer till sin rätt.

2. Villastad för året-runt-bruk ca 1890-1935

Om man vill rusta upp trädgården kan det vara bra att först göra sig en bild av hur det hela varit uppbyggt genom att mäta in och rita ner de spår som finns på en ritning.

Borgarna gillade livet i sommarvillan och snart började villastäder för året-runt-bruk att växa fram. Livet i villastaden beskrevs som sunt och fritt och som en modern kontrast till det etikettstyngda borgarlivet i stenstaden.
Trädgårdar i de tidiga villastäderna uppvisar två tydliga särdrag. Dels skapade man starkt arkitektoniska trädgårdar där man med hjälp av terrasser, murar, häckar, trädrader och byggda inslag byggde upp trädgårdar med tydliga trädgårdsrum med en rak och tydlig linjeföring.

Som en kontrast till detta skapades även naturlika trädgårdar. De stora träden sparades på tomten och under dessa kilades den nya villan in. Gångar, trappor och sittplatser anpassades till terrängen och hade oftast ett organiskt formspråk. Den naturlika trädgården kunde ha en skogskaraktär med dominans av granar och tallar, men idealet kunde även hämtas från kulturlandskapet. Trädgården kunde då gestaltas som en stiliserad hag- eller ängsmark där man försiktigt gallrade i det befintliga trädbeståndet.
Inte sällan ser man en kombination av de två formidealen – en arkitektonisk trädgård i direkt anslutning till villan i form av upphöjda, regelbundna terrasser och trappor, medan ett mer organiskt formspråk och mer naturlika arter tar vid längre från huset.

De arkitektoniska trädgårdarna från tiden innehåller ofta robust byggda detaljer, såsom murar, terrasser och trappor. Om man vill rusta upp trädgården kan det vara bra att först göra sig en bild av hur det hela varit uppbyggt genom att mäta in och rita ner de spår som finns på en ritning. Ritningen kan visa äldre strukturer som linjer och symmetrier av träd, häckar och murar som kan vara svåra att se på plats. Nya planteringar och byggda detaljer kan då anpassas efter ursprunget och de ursprungliga linjerna kan återställas och kompletteras.

Är man intresserad av blomster kan man anlägga en större perennrabatt vilket var populärt vid tiden. Den kan vara upp till ett par meter bred och rektangulär. En rabatt av det här slaget kräver stöd i ryggen för att komma till sin rätt – i dess bakkant bör det finnas en mur, en häck eller en fasad.

En trädgård med naturkaraktär saknar praktfulla planteringar, och i stället gäller det att satsa på välbyggda detaljer som vackra stödmurar och trappor eller ett par välskötta grusgångar, som på ett terränganpassat sätt leder till viktiga punkter i trädgården. Var rädd om de stora träden.

3. Egnahemsträdgården ca 1900-1935

Fruktträdens placering kan ge ledtrådar till hur det tidigare gångsystemet såg ut, då de ofta planterades rätlinjigt och utmed odlingsbäddar och gångar.

Vid sekelskiftet var levnadsvillkoren för arbetarklassen i städerna fruktansvärd. En allmän debatt kring bostadsfrågan för de mindre bemedlade kom under 1900-talets första år att bli en av de hetaste sociala frågorna, där egnahems-systemet blev lösningen. Arbetare skulle kunna bygga ett eget hem för lånade pengar och under 1900-talets första år började villaförorter för arbetarfamiljer att växa fram.

En mängd nya böcker beskrev hur villan skulle byggas, hur trädgården skulle se ut och hur frukt, bär och köksväxter skulle odlas, skördas och lagras. För i egnahemsträdgården var det inte tal om att vila och roa sig – här skulle Sveriges arbetare lära sig att odla och äta på ett sunt och riktigt sätt.

De typritningar som togs fram för egnahemsträdgården var uppbyggda på likartat sätt. Trädgården delades in i regelbundna kvarter med hjälp av grusgångar och i kvarteren fanns köksväxter, bärbuskar och fruktträd. I bakkanten av trädgården fanns ett uthus, ibland kunde en grusgång avslutas med en berså.

Mot gatan fanns trädgårdens få prydnadsinslag. Utmed fasaden kunde det finnas en blomsterlist och det rekommenderades att man hade ett par prydnadsträd mot gatan. På framsidan eller vid gaveln kunde det också finnas plats för några blommande prydnadsbuskar.

Det är mycket ovanligt att man idag hittar en egnahemsträdgård som har kvar bäddarna för köksväxter. De är i princip alltid ersatta med gräsmatta. Har man tur kan någon av de vinkel- räta grusgångarna finnas kvar.
Däremot brukar alltid några fruktträd finnas, vars gamla stammar med åren blivit grova och karaktärsfulla. Fruktträdens placering kan ge ledtrådar till hur det tidigare gångsystemet såg ut, då de ofta planterades rätlinjigt och utmed odlingsbäddar och gångar.

Vill man återskapa mer av den ursprungliga karaktären kan det vara en bra idé att återuppta och renovera några av de igenlagda grusgångarna. Även om man inte vill fylla alla rutor med odling, så ger gångstrukturen en äldre karaktär åt trädgården.

Fruktträden är något att vara rädd om. Stammarna ger tyngd åt trädgården och deraskronor bildar ett tak. I många egnahemsträdgårdar är det hög tid för lite återplantering. Finns det luckor i trädraderna så återplantera nya fruktträd i dessa.
Äldre uthus är något att värna om. De ger en speciell atmosfär med sina fasader och dörrar på rad. Deras väggar skapar dessutom skyddade platser med goda möjligheter att anlägga ombonade trädgårdsrum.

4. Funkis i trädgården ca 1930-1965

Gräsmattan bör vara fri och obruten, detaljerna får minskas i antal och samlas mot kanterna.

År 1930 hölls Stockholmsutställningen där funkisen presenterades för svenska folket. Nu var det nya ideal som gällde. Sol, ljus och luft skulle nå in i bostäderna och ner mellan husen.

Gräsmattan var obligatorisk i den nya moderna trädgården. Trädgården skulle ha en obruten gräsmatta, det vill säga inte brytas upp av gammaldags grusgångar – om det fanns sådana skulle de omedelbart läggas igen. På den öppna gräsmattan skulle man leka, spela badminton eller vila i solen. Utmed gräsmattans kanter samlades buskar i grupp och ett och annat prydnadsträd. Ytorna för odling krympte till en liten hörna i trädgården. Särskilt tydligt var detta efter kriget då man ville lämna de knappa krigsåren bakom sig. Blomrabatterna var rektangulära och anlades vid entrédörren och intill uteplatsen. Planteringarna skulle vara samlade och lugna – man använde ett fåtal arter och mer av samma sort.

Uteplatsen eller solaltanen var något nytt. Här skulle man lapa sol och man började också äta ute. Ofta var altanen upphöjd i nivå med husets golv, med murar och slänter ner till trädgården.

I mer varierad terräng skapades naturlika trädgårdar. Skogsbeståndet gallrades och berghällar och fina terrängformationer bevarades och lyftes fram. Perenner med naturlik karaktär planterades i stora grupper. Endast i direkt anslutning till villan anlades några plattbelagda altaner och regelbundna rabatter.

Funkisens detaljer och byggda inslag var nätta och luftiga och så även hägnader och grindar. Staket och grindar av smide var vanligast. De gavs enkla geometriska mönster. Buskar och häckar mot gatan hölls klippta och låga.
Om man vill bevara funkiskaraktären i sin trädgård, bör man inte föra in alltför mycket detaljer. Gräsmattan bör vara fri och obruten, detaljerna får minskas i antal och samlas mot kanterna.

Blomsterprakt bör samlas i några större rabatter i anslutning till huset. Några grupper av storvuxna perenner kan finnas i trädgårdens kanter, men främst bör gräsmattan ramas in av buskar och träd.

Entrésidan ska vara öppen och luftig. Om man vill uppföra ett nytt staket blir det alltid rätt med ett svartmålat smidesstaket i rak och enkel form. Under den tidiga funkisen användes äkta material. Genom att använda natursten som exempelvis kalksten på uteplatser, gångar och till murar kommer man en bra bit på väg mot en tidstypisk funkisträdgård, till murar även platsgjuten betong.

För att behålla karaktären på en tomt med stark naturkaraktär, gäller det framför allt att vara rädd om de stora träden och att infoga trädgårdsväxterna under dessa. I naturmarken kan exempelvis större ruggar av ett fåtal kraftiga perenner som bergenia, ormbunkar eller vintergröna få breda ut sig mellan berghällar och björkar.

Åsa Wilke, landskapsarkitekt LAR/MSA. asa.wilke@wilandskap.se

Läs mer!

I boken Villaträdgårdens historia, ett 150-årigt perspektiv av artikelförfattaren Åsa Wilke kan du följa villaträdgårdens utveckling från 1850-talet och fram till idag. Boken har över 450 bilder, växtlistor och rekommendationer för den som vill ge sin trädgård en tidstypisk prägel.