Porto är Portugals andra stad och en av få genuina storstadsmiljöer i Europa. Här har många råd att bo – men hur länge till? Foto: Cultura Creative, Johnér Bildbyrå.

På femtio år har många av Europas städer genomgått en osannolik förvandling. Fastigheter som betraktades som värdelösa har blivit så hett eftertraktade att få har råd att bo där. Men vad händer med en stad när pengarna tar över de miljöer som utgör själva stadslivet? Ola Andersson beskriver hur gentrifieringen till slut tar död på stadens attraktionskraft.

Porto, Portugals andra stad, ligger där floden Duoro flyter ut i Atlanten. Den är sliten och vacker. Längs gatorna i stadskärnan ligger hus från olika epoker i alla stadier från välhållet till förfall. Flagnande puts, fönster och fönsterluckor som behöver målas och rostiga balkongräcken finns överallt. Historien dröjer sig kvar.

VÄNSTER: Atlasområdet i Stockholm, uppfört som arbetarbostäder för omkring hundra år sedan. Idag förslår ingen arbetarlön för att köpa en lägenhet här. Foto: Wikimedia Commons. HÖGER: Vackra kvarter i Chelsea, där stadslivet slocknat. Idag står många fastigheter mestadels tomma, de fungerar enbart som investering. Foto: Christian Bortes/Wikimedia

En snabb koll på nätet visar att ett hus i centrala Porto, i Bonfim, på omkring 120 kvadratmeter, med en tomt runt 130 kvadrat, kan köpas för 70 000 Euro, det vill säga strax under 650 000 kronor. I kvarteren strax söder om floden, där de gamla portvinshusen ligger, går det att få ett hus på 85 kvadrat för 50 000 Euro. Då är fönstren igenmurade, men som den här tidningens läsare vet behöver det inte vara ett oöverstigligt problem.

Ett hus i centrala Porto (…) kan köpas för 70 000 Euro, det vill säga strax under 650 000 kronor.

Den som är tillräckligt gammal minns när de flesta av Europas storstäder såg ut så här. I centrala London fanns på sjuttiotalet tomma hus där den som bröt sig in och tog en lägenhet i besittning genom att sätta sitt eget lås på ytterdörren helt lagligt kunde bo enkelt, men gratis. Du behöver inte vara särskilt gammal för att minnas att Berlin såg ut så alldeles nyss, och några stadsdelar gör det fortfarande.

Värdelöst blev värdefullt

Under de senaste fyrtio åren har de flesta stadskärnor i Europas storstäder genomgått en förändring som ingen kunde förutse för femtio år sedan. Då betraktades stora delar av den äldre byggnadsmassan som värdelös och fastighetsspekulanter köpte upp den för att riva och bygga nytt, med stadsplanerarnas goda minne. Vad hände?

Spårvagnshallarna vid Jarlaplan i Stockholm, uppförda 1905 efter ritningar av Adolf Emil Melander, rymmer numera gym och konferenslokaler. Foto: 199Pema/Wikimedia Commons.

Europas städer är byggda av borgarklassen. Det som utmärkte denna samhällsgrupp var just att den drev verksamhet och bodde i städer. Borgaren var bunden till staden, precis som bonden och aristokratin var bundna till jorden. Men den industriella revolutionen och järnvägen lossade borgarklassens band till staden. Den gjorde det möjligt för borgerligheten att arbeta i staden men bo utanför.

Nyss nybyggda symboler för moderniteten blev tillflyktsorter för fattiga och andra som inte hade möjlighet att välja sin adress.

Berlin hör till de europeiska städer som längst stått emot gentrifieringen. Så sent som 2003 hade i princip alla råd med en bostad i byggnader som denna, strax intill nya synagogan i forna Östberlin. Foto: Vicki Wenander.

Redan på 1830-talet började de första pendlarförorterna växa upp runt järnvägsstationerna söder om London. I Stockholm öppnades centralstationen som gjorde det möjligt att nå stadens centrum med järnväg år 1871. Den som ägde mark vid stationerna utanför staden kunde stycka den i tomter och sälja för villabebyggelse.
I USA började järnvägsbyggarna tidigt planera förstäder runt stationerna. Om förstäderna planerades så att de kunde locka en publik villig att betala tillräckligt mycket för tomterna kunde det till och med bli lönsamt att bekosta en för ändamålet särskilt anlagd järnväg. Djursholm och Saltsjöbaden i Stockholm är exempel på det.

Idén om en ny stad

Trots att järnvägstrafiken gav allt fler möjligheten att bosätta sig utanför staden fortsatte dock stadskärnorna att växa. Bebyggelsen var trots allt begränsad till marken närmast järnvägens hållplatser. Men när Henry Ford lanserade T-forden 1908 blev det början på en utveckling som skulle göra all mark runt storstäderna attraktiv för bebyggelse, så länge det gick att komma dit med bil.
Den moderna arkitekturen byggde en ideologi kring denna process. Ebenezer Howard, Frank Lloyd Wright och le Corbusier gick i spetsen för idén att helt och hållet ersätta de existerande städerna med en ny sorts stad. En stad med friliggande hus i ett pastoralt landskap, inte helt olikt de villaförorter borgerligheten redan byggt åt sig själva, men i en helt ny skala.
Fram till andra världskriget var innerstädernas dominans ohotad, men den ekonomiska och sociala utvecklingen efter andra världskriget förändrade detta. Att arbeta i staden och bo utanför blev en möjlighet för allt fler.

VÄNSTER: Astoriabyggnaden på Nybrogatan i Stockholm, ägd av Humlegården som vill riva och bygga nytt och högre, i kraftigt avvikande gestaltning. Foto: Vicki Wenander. HÖGER: Gamla industribyggnader byggs om till bostadsrätter och kontor, för vilka innerstadens nya invånare är beredda att betala skyhöga summor. Foto: 199Pema/Wikimedia Commons.

Nu var det inte bara bostäderna som flyttade ut ur staden. Så länge näringslivet var beroende av järnvägen var det självklart att arbetsplatserna låg i staden. Men när vägnätet byggdes ut skapade lastbilen möjligheter att flytta ut verksamheter till billig mark i periferin.
Innerstäderna tömdes gradvis på både människor och verksamheter. I Stockholm bodde nästan en halv miljon i innerstaden 1945. Därefter började befolkningen i innerstaden minska och 1980 bodde bara hälften så många innanför tullarna.

I förlängningen av misslyckandet att reproducera den borgerliga stadens kvaliteter hotas den äldre bebyggelsens överlevnad.

Storstädernas kvarter tömdes inte bara på människor och verksamheter, de utplånades också fysiskt. På många håll i den industrialiserade världen ersattes de rivna kvarteren med stora, friliggande huskroppar och motorleder. Det gamla som blev kvar förföll.
När städerna tömdes tog ett annat liv över i de gamla husen. De som hade stort behov av socialt utbyte men små resurser blev kvar, eller återupptäckte stadkärnornas möjligheter. Författare, journalister, skribenter, konstnärer, musiker och sociala rörelser i opposition till det etablerade samhället satte sin prägel på hela stadsdelar i San Francisco, New York, Paris och London.
En ny generation bohemer tog över de stadsdelar som nyligen lämnats av den borgerlighet vars värderingar de var i opposition mot. I ungdomarnas, konstnärernas och knäppgökarnas fotspår började även andra åter lockas av staden. Detta ledde till ett nytt fenomen: gentrifiering.

Innerstadens nya attraktionskraft

I början av processen handlade det om ett sätt för de med små resurser att kunna bosätta sig och leva i staden. Lokaler och verksamheter var billiga, vem brydde sig då om att de inte motsvarade modern standard? Det som lockade var möjligheterna att leva på ett annat sätt än majoriteten. Tanken att investera i lägenheter och lokaler var ännu avlägsen.
Men i takt med att de gamla stadsdelarna blev attraktiva för allt fler började priser och hyror stiga, och med dem fastighetsvärdena. Plötsligt blev det försvarbart att investera i husen. Samtidigt blev det allt svårare för de fattiga invånarna att bo kvar.
Flagnande puts, rostiga balkongräcken och spruckna fönster försvann. Bottenvåningarnas gamla udda butiker och verksamheter började
ersättas av nya och lönsammare som hade råd att betala högre hyror. Snart började de gamla husen, tack vare det centrala läget, bli mer värda än nybyggda hus längre ut.
När de gamla innerstäderna rustades upp till modern standard var det bara enbostadshusen i förorten som fortfarande kunde erbjuda ett attraktivt alternativ till den täta stadsmiljön. Europas storskaliga förortsområden byggda efter efterkrigstidens recept för en ny sorts stad genomgick en dramatisk omvärdering. Nyss nybyggda symboler för moderniteten blev tillflyktsorter för fattiga och andra som inte hade möjlighet att välja sin adress.

Europas innerstäder framstår allt mer som en icke förnyelsebar naturresurs.

Den ökade efterfrågan på bostäder och lokaler i stadskärnorna motsvarades dock inte av någon ökad tillgång. Det stadsbyggande som fram till första världskriget skapat de sociala, ekonomiska och kulturella förutsättningarna för stadskärnornas bebyggelse hade upphört. Den borgerliga samhällsordning som byggt innerstäderna fanns inte längre kvar. Försöken att återuppliva deras stadsbyggande har gett magert och föga övertygande resultat.
Europas innerstäder framstår allt mer som en icke förnyelsebar naturresurs. Och precis som andra knappa resurser blir den dyrbar. Så länge den täta stadsmiljön inte reproduceras är det inget annat än tillgången på kapital som bestämmer vilka höjder hyror och bostadspriser kan nå. Lägenheter och fastigheter blir allt mer intressanta som ren kapitalplacering.
När det sker är det inte bara möjligheterna att reproducera den borgerliga staden som försvinner. Förutsättningarna för det sociala, ekonomiska och kulturella liv som den gamla borgerliga stadens gator, hus och kvarter lockat med börjar försvinna även de.
Bostäderna står tomma, deras ägare bor någon annanstans. Butiker tas över av fastighetsmäklare, lokaler av finansrådgivare och advokater. Gentrifierigen har då gått hela varvet. Från en process där det låga priset på lokaler och bostäder skapar möjligheter för en pånyttfödelse av nedgångna stadskvarter i centrala lägen, kommer gentrifieringen att bli ett hot mot ett vitalt stadsliv.
Inte bara livet i husen och på gatorna hotas. När fastighetsvärdet fortsätter stiga blir det allt mer lockande att riva den äldre bebyggelsen och bygga nya, större hus på tomterna.
I förlängningen av misslyckandet att reproducera den borgerliga stadens kvaliteter hotas den äldre bebyggelsen överlevnad.

Aschebergsgatan hör till Göteborgs mest eftertraktade adresser. Genuina miljöer genererar pengar – men hur länge får de vara kvar? Foto: Wikimedia Commons.

Botemedel mot gentrifiering

Så länge tillgången på den urbana miljö som endast innerstäderna kan tillgodose inte motsvarar efterfrågan kommer priserna att stiga och rätten till staden att stavas pengar. Mycket pengar.
Det finns bara ett sätt att motverka gentrifiering till döds av innerstäderna: att tillgodose efterfrågan. Vad krävs för att uppnå detta?

1. Lyxrenovering och rivning av befintliga fastigheter för att driva upp priserna på bostäder och lokaler i den befintliga stadskärnan måste förhindras.

2. Innerstäderna måste utvidgas så att alla som vill leva ett urbant liv får plats. Alla ska ha rätt till staden, oberoende av ekonomiska resurser.

3. Den utvidgade stadskärnan måste vara en del av den befintliga – inte isolerade stadsdelar vid sidan av.

4. Den måste ha en tydlig skillnad mellan allmän plats, där alla har samma rättigheter och skyldigheter, och enskild mark, där den som disponerar tomten har exklusiva rättigheter.

5. Den allmänna platsen måste vara en del av ett sammanhängande gatunät. Trafiken måste vara integrerad och blanda trafikslagen, med trottoarer för de som vistas på gatan.

6. Den enskilda marken måste vara tillräckligt tätbebyggd. Friliggande bebyggelse bör motarbetas. Byggnaderna bör ligga vid gatan och i tomtgräns mot granntomterna

7. Hinder för en blandning av olika verksamheter och bostäder måste undanröjas.

8. invånarna måste vara skyldiga att tolerera trafik och höra, se, känna doften av och stöta ihop med grannar och förbipasserande. De som inte gör det får bosätta sig någon annanstans.

Pengar in, människor ut

Flagnande fasader och slitna kläder på tork – detaljer i stadsmiljöer som snart är ett minne blott. Foto: Wikimedia Commons.

Där är vi nu. I London ligger de dyraste stadsdelarna ödsliga. Ägarna till bostäderna bor inte i dem, utan använder dem som kapitalplacering. I Stockholm flyttar bostadsrättsmäklare in i butikslokalerna. Andra butiker ersätts av showrooms och flaggskeppsbutiker som inte säljer varor utan bygger varumärken.
Rivningarna av de äldre husen har börjat. På Nybrogatan i Stockholm har Länsförsäkringars fastighetsbolag Humlegården fått tillstånd att riva äldre bebyggelse för att kunna få in mer kontorsyta på den gamla fastigheten.
Därför är det upplyftande att komma till Porto. Potentialen i den äldre, vackra bebyggelsens billiga lokaler och bostäder är lika uppenbar som fascinerande. Bristande tillgång på kapital och stagnerande befolkning har skapat en ficka av kvarvarande urban potential. Vitaliteten lurar bakom de förfallna fasaderna och de tomma tomterna. Är Porto nästa Berlin eller Barcelona? Om och när efterfrågan på bostäder och lokaler och tillgången på kapital tillåter är det mycket möjligt att det blir så.
Det löser dock inga problem. Precis som i London och Stockholm igår, och Berlin och Barcelona idag, kommer den urbana återupplivningen att vara självförstörande om vi inte lyckas hitta ett sätt att reproducera de miljöer som stadslivet kräver.

Ola Andersson är arkitekt och författare. ola@andersson-arfwedson.se

LÄS MER!

Vykort från Utopia – maktens Stockholm och medborgarnas stad. Ola Andersson, 2012 (Dokument press)
Hitta hem. Ola Andersson, 2014 (Dokument press)
Den segregerade staden: tre kvarter i Stockholms innerstad. Elisabeth Lilja, 2011 (Stockholmia förlag)
The New Urban Frontier: Gentrification and the Revanchist City. Neil Smith, 1996 (Routledge)

Meny

Innan du frågar

Ställ en fråga (gammal)

Anmälan Byggnadsvårdsläger

  • OBS! Lägren kan i de flesta fall tillgodose kost vad gäller allergi eller vegetarisk mat, dock ej specifika dieter).
    Observera att lägret blir billigare med ett medlemskap (dock ej för trädgårdslägret som redan är nedsatt i pris).
    Här godkänner du att bilder som tas på lägerdeltagarna kan komma att användas av Svenska byggnadsvårdsföreningen i marknadsföringen för byggnadsvårdslägren. Marknadsföringen innefattar bland annat hemsida, sociala medier och tidningen Byggnadskultur. Att godkänna är frivilligt, men vi är tacksamma för alla möjligheter att kunna sprida byggnadsvården i våra kanaler.

LÄGG TILL DITT ARRANGEMANG

januari 2020
mars 2020
Inget evenemang hittades!