När Kiruna byggdes i början av förra seklet var ambitionen att skapa en mönsterstad, både stadsbyggnadsmässigt och socialt. När staden nu ska flyttas är det andra ideal som råder. Hur kommer det nya Kiruna att gestalta sig och hur förhåller man sig till den stad som finns? Jennie Sjöholm och Erik Hidman söker svar.

Kiruna grundades 1900, i det glest befolkade norra Lappland. Samhället etablerades av gruvbolaget LKAB mellan bergen Luossavaara och Kiirunavaara, som innehöll rika malmfyndigheter, och var en förutsättning för att bedriva storskalig malmbrytning. Ambitionerna var höga. För att få tillstånd av staten att bedriva gruvbrytning krävdes ett planerat och välordnat samhälle.
LKAB planerade sitt bolagsområde i Kiruna som ett mönstersamhälle, vilket internationellt sett var vanligt vid tiden. Mönstersamhällenbyggdes av bolagen, ofta i glest befolkade områden, och ordnades för att ge bästa möjliga förutsättningar för produktionen. De präglades av långsiktighet i planering och byggande, och uppfördes med tanke på trygghet och hygien såväl på arbetsplatsen som i hemmen.
LKAB:s förste disponent Hjalmar Lundbohm anlitade några av tidens välkända arkitekter, planerare och konstnärer för uppbyggnaden av det nya samhället. Bolaget byggde bostäder av hög kvalitet, men också skolor, bibliotek och folkbildning prioriterades. En spårvagn anlades för att göra det lätt för arbetarna att ta sig till och från arbetet. Offentliga institutioner som badhus, sjukstuga och brandstation byggdes.

Stadsplanen 1900

Kiruna etablerades med tre administrativt åtskilda områden. LKAB:s bolagsområde planlades av Gustaf Wickman, som också gestaltade många av Kirunas tidiga byggnader. Som komplementsamhälle anlades ett område för privat byggande, vilket blev municipalsamhälle 1909.

Det brutna gatunätet dämpar kalla vindar och medger många utblickar mot det omgivande landskapet.

Per-Olof Hallman, som sedermera blev Stockholms stads förste stadsplanedirektör, anlitades för att upprätta stadsplanen för detta område. Järnvägens betydelse märks genom järnvägsområdet, som kom att bli landets största. Detta planlades av Folke Zettervall, chefsarkitekt vid Kungliga Järnvägsstyrelsens arkitektkontor. Dessa tre områden slogs samman 1948, när Kiruna fick stadsrättigheter.
Kvaliteter och kännetecknande karaktärsdrag i Hallmans stadsplan, vilka framhålls i Kiruna kommuns bevarandeplan från 1984, är att den anpassades efter terrängen och de höjdskillnader som finns. Den präglas av ett oregelbundet gatunät, i kontrast till de rutnätsplaner som tidigare dominerat. Det brutna gatunätet dämpar kalla vindar och medger många utblickar mot det omgivande landskapet. Decentralisering var en bärande tanke. Där finns inget centralt placerat torg, istället är många mindre platsbildningar spridda över stadsplaneområdet. Där finns heller ingen centralt placerad park och monumentalbyggnader betonas inte i stadsbilden.

Mönsterstad 2.0

Kiruna byggdes bokstavligen på järnmalmen, och om LKAB ska kunna fortsätta bryta malm måste staden flyttas för att om inte rasa in så åtminstone utsättas för sättningar och sprickor i marken. Kiruna kommun gick därför ut med beskedet att »vi ska flytta en stad« 2004. Som ett led i stadsomvandlingen ska en ny stadskärna etableras nordost om dagens bebyggelse. Kommunen arrangerade en stadsbyggnadstävling, där White arkitektkontor 2013 utsågs till vinnare med förslaget Kiruna 4-ever, som sedan legat som grund för »nya« Kiruna.
Whites idé var att bygga en Mönsterstad 2.0 genom dialog med Kirunaborna, samt genom en dynamisk stadsbyggnadsprocess som odramatiskt utvecklar Kiruna i öster och avvecklar staden i väster.

Mönsterstaden 2.0, som måste ses som en referens till Hallmans stadsplan, saknar egentlig koppling till sin föregångare. Istället beskrivs den nya mönsterstaden som en plats med koncentrerad bebyggelse och koncentrerat innehåll.
Värden som mångfald, koppling till det arktiska landskapet och möjlighet till friluftsliv, turism, rennäring och gruvnäring betonas. Och så ska den nya mönsterstaden värna om Kirunabornas sociala och kulturella miljö.
I planen föreslås »nya« Kiruna byggas längs en central huvudgata. Gatan beskrivs som ett stadsstråk och bryts på längden upp av ett antal platser, bland annat det centralt placerade stadshustorget. Norr och söder om stråket breder staden ut sig med tre rutnätskvarter i vardera riktningen. Kvarteren längs med huvudstråket föreslås bli mindre och tätare än sina grannar i stadens ytterkanter.

Frågan är hur många Kirunabor som upplever att de är tillfrågade
och medskapare av ‘nya’ Kiruna.

21 hus flyttas med

Vad gäller bevarande av det befintliga så begränsas detta till en flytt av drygt 20 byggnader. I ett avtal mellan LKAB och Kiruna kommun regleras vilka byggnader som gruvbolaget åtar sig att bekosta flytten av, under hela stadsomvandlingsprocessen. Detta är bland annat Hjalmar Lundbohmsgården, kyrkan med klockstapel, och upp till tolv Bläckhorn – de typhus som Gustav Wickman ritade som arbetarbostäder i början av förra seklet och som blivit symboler för Kiruna som kulturmiljö.
Flertalet av de byggnader som ska flyttas finns idag på bolagsområdet.
Kommunen planerar för att flyttade byggnader ska spridas i »nya« Kiruna. I planen, som bygger på arkitekttävlingen, anges att det ska finnas ungefär en flyttad byggnad per kvarter. Samtidigt planerar LKAB för ett nytt Hjalmar Lundbohmsgården, en av de få byggnader som kommer att flyttas i stadsomvandlingen.
bolagsområde i nordväst, där de delvis kommer att bygga nya bostäder, delvis att placera flyttade byggnader.

Inkludering med frågetecken

I Kiruna 4-ever läggs ansvaret att hantera befintlig bebyggelse i stort sätt på Kirunaborna själva genom deras möjlighet att göra sin egen berättelse hörd. White presenterade tre typer av dialog som håller på att realiseras: Kirunadialogen som beskrivs som en långvarig dialogprocess med Kirunaborna, Kirunaportalen som beskrivs som en samlingsplats där nätverk kan skapas och delar från det gamla Kiruna kan säljas och få nytt liv i den nya staden, samt Kirunabiennalen som beskrivs som ett sätt att implementera tanken på avveckling och utveckling, men också att koppla det som händer i Kiruna till strömningar i övriga världen.
Frågan är hur bra denna process fungerar och hur många Kirunabor som upplever att de är tillfrågade och medskapare av »nya« Kiruna. I studier med fokusgrupper i Kiruna känner deltagarna inte till dialogprocesserna, samtidigt som lokala föreningar, som Kirunas rötter, är kritiska till den bristande delaktigheten och förankringen av planerarnas förslag. De är å sin sida engagerade för ett bevarande av en större del av Kirunas värdefulla byggnader, och har genom regelrätta samråd i planprocesserna argumenterat för att fler byggnader måste flyttas.

Nya planeringsideal

Kiruna 4-ever handlar om att oblygt anlägga en stadsstruktur på obebyggd mark med alla de kvaliteter som vi som stadsplanerare tror på idag, snarare än om att utgå ifrån existerande strukturer och befintlig bebyggelse. Det som skiljer planen från modernistisk planering är förståelsen för en dynamisk, inkluderande process.
Kontrasten till Per Olof Hallmans stadsplan från år 1900 är slående. Där den ursprungliga stadsplanen har ett brutet gatunät, anpassat till terrängen, bygger den nya stadsplanen på ett traditionellt rutnätsmönster. Hallmans plan undvek medvetet en huvudgata och centrala platsbildningar, vilka tvärtom är grunden i Whites plan.
Stadsplanering handlar också om kontinuitet, identitet och överföring av värden och kvaliteter efterhand som staden förändras. Givet detta hade det varit möjligt att förhålla sig på ett annat sätt till strukturer och till stadsformen, och även till hanteringen av den befintliga bebyggelsen vilken utgör en länk mellan det förflutna och framtiden.

Trots detta håller ett nytt bolagsområde på att växa fram, vid sidan av Kiruna 4-ever. LKAB:s investeringar i nordväst kan mycket väl komma att återupprätta relationen mellan bolagsområdet och den kommunala stadsplanen, som var så tydlig när samhället först byggdes.

Erik Hidman, arkitekt Msa och doktorand vid luleå tekniska universitet, erik.hidman@ltu.se
Jennie Sjöholm, bebyggelseantikvarie och forskare vid luleå tekniska universitet, styrelseledamot i svenska byggnadsvårdsföreningen, jennie.sjoholm@ltu.se