fbpx

Man kan ju inte bo i ett museum!

Sara Roland och hennes familj må bo på en gård med gamla anor, men är det verkligen ett museum? FOTO: Sara Roland

Vi fick slänga ut det gamla köket. Du vet nya tider, nya ideal. Man kan ju inte bo i ett ­museum.« Jag hör, eller läser, det nästan varje vecka. Från privatpersoner, arkitekter och journalister. För att inte tala om i hemmahosreportage hos människor som bor i gamla hus. Museiuttrycket används ofta som en ursäkt för att ta bort något som man inte orkar renovera. Inte sällan hänger meningen samman med en ren okunskap om att det faktiskt går att renovera och fräscha upp något varsamt istället för att byta ut det. Ibland vrids kniven om lite extra: »Vi rev ut och byggde nytt. Men i gammal stil!« All patina är borta. Kvar finns en pastisch utan berättelse och en tyst vädjan: nu kan ni väl vara nöjda, ni som värnar det gamla?

Själv bor jag i ett riktigt gammalt hus. Och inte nog med det. Hela huset och resten av byggnaderna på gården är utpekade som byggnadsminne, alltså superskyddat. Död hand och allt elände på en och samma gång. Eftersom det är en så speciell gård med fint ­bevarade byggnader har vi vid några tillfällen visat upp huset för allmänheten och berättat om människorna som bott här. Frågorna kommer direkt: »hur känns det att bo i ett museum?« Eller »bor ni verkligen här? Med barn?«

Sara Roland. FOTO: Privat

Det är märkligt att ett hem, där gamla ärvda möbler samsas med moderna prylar, upplevs som en institution. Där saker ligger i montrar och visas upp. Är bilden av ett hem så likriktad att undantagen misstas för något annat än ett hem? Vårt hus är ovanligt gammalt och vissa möbler också ovanligt till åren, men vi försöker inreda med hänsyn till husets karaktär och samtidigt ta vara på de föremål och möbler som har ett affektions­värde för oss.

Givetvis går det alldeles utmärkt att bo i ett museum, om det nu är det jag gör. Tvååringen använder begreppet förmak som om det vore den självklaraste benämningen 

i världen för det relativt meningslösa rummet mellan ­kontoret och salen. Vi håller andan när barnen tappar blåbär på våra obehandlade skurgolv för vi vet hur länge fläcken sitter kvar, och vi använder flitigt de få ­kläder vi ärvt från mellankrigstiden. Det gör vi för att det ger oss mervärde att leva på en plats där andra gjort nästan samma saker före oss i en ­annan tid, fast nu med bra sjukvård och internet. 

Och när allt kommer omkring så bor vi i ett hem som tål långt mer ­slitage än ett nytt. Vårt golv går att slipa om det slits alltför mycket och våra köksluckor av trä kommer inte att svälla upp och bli fula som nya träfiberluckor i det moderna, perfekta köket. Lite skavanker här och där är förresten inga problem för oss. Det kallas patina. 

Sara Roland, antikvarie på Förvaltningen för kulturutveckling, kika på henne Instagram

keyboard_arrow_up